The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Att lära känna sina rötter

Redan som ganska ung grabb på lågstadiet, brukade jag spendera många av mina timmar utanför skolan på Rosengårds stadsbibliotek. Jag fascinerades av böckerna och det innehåll, den kunskapen, som de höll på. Jag älskade den magiska fantasivärlden där drakar existerade och människor hade paranormala förmågor. Parallellt med den världen, gick jag väldigt mycket upp i historieläsningen och läste alla möjliga böcker om olika tidsåldrar och framstående civilisationers framväxt och fall. Jag minns att särskilt de kinesiska dynastierna fascinerade mig. Lät jag mig lockas av alla de mytomspunna varelser och väsen som är knutna till den kinesiska historien, eller kunde jag identifiera mig med människorna som figurerade däri? Nu många år efteråt, vill jag påstå att den unga grabben antingen medvetet eller omedvetet sökte svar på alla de frågor hans föräldrar inte kunde ge ett tillräckligt uttömmande förklaring på: "Vilka är alla de där gudarna som flyger omkring i Hong Kong-filmerna? Varför hade kineserna så underliga frisyrer ett tag, med halvt rakade huvuden och resterande hår i en lång konstig hästsvans?"

Att som en osäker pojke växa upp i ett land, där nästan ingen annan ser ut som honom själv förutom hans familj, var förvirrande. Första mötet med det svensktalande samhället skedde vid 6,5 års åldern, när jag fick en dagisplats. Varför såg jag annorlunda ut jämfört med min fröken? Varför var jag mörkhårig och hon ljushårig? "Det är för att vi är kineser, var stolt." brukade min far säga och bröstade sig. Men vad innebär det egentligen att vara en kines. Är det att komma från ett specifikt land som jag aldrig har sett, är det att bete sig på ett visst sätt, eller är det att ha "sneda" ögon, som alla älskar att retas för? Vad är min historia?

Intresset för historia har ständigt följt mig genom hela skolgången, jag älskade historielektionerna på grundskolan, mestadels tack vare en duktig lärare som höll fascinationen för ämnet brinnande och hjälpte mig att få upp ögonen för hur viktigt det egentligen är för samtiden att känna till sin dåtid. Vad gjordes då för att forma det samhället vi ser idag? Vilka misstag har begåtts, som vi kan dra lärdom av idag? Jag valde att studera historia istället för fysik på gymnasiet eftersom det var mer intressant, samtidigt visste jag om att jag omöjliggjorde en direkt övergång till läkarprogrammet i Sverige, men skulle ha en utväg utomlands. Det är ett val som jag aldrig har ångrat, därför att de lektionerna i modern historia på IB har gjort mig så mycket mer medveten om tidernas händelsekedja, dåtidens handling och dagens konsekvens, och hur gruvliga påföljderna kan bli med en utbredd historielöshet. De studierna har gjort mig klartänkt och källkritisk. Sista året grävde jag i den asiatiska kontinentens historia, och skrev ett premierat arbete om de röda khmerernas maktövertagande i Kambodja 1975.

Därför är jag ofta förfärad över den historielöshet som breder ut sig i vårt samhälle, många kan inte sin historia, de känner inte till sitt lands epoker och de kritiska besluten under modern tid som har gett oss vad vi har idag. Ungdomar i väst väljer sin historielöshet, men delvis ska skolan lastas för misslyckandet i att förmedla en modern och relevant historieutbildning. Ungdomar i exempelvis Kina däremot har blivit påtvingade en historielöshet, där den kommunistiska regimen dikterar vilka delar av historien som bör förmedlas och vilka som borde glömmas. Extensiv censur på nätet och stark kontroll av vad som får skrivas i historieböckerna, förhindrar den yngre kinesiska generationen att tillskansa sig en objektiv bild av Kinas historia. Istället får de en bild av hur väst alltid har förödmjukat Kina och alltid kommer att försöka undergräva dess inflytande i världen. Kinas nationalmuseum öppnade efter ett decenniums reparation och interna stridigheter om vad som borde få visas upp. Det är en stark glorifiering av kommunistpartiets framgångar och förvrängning av Kinas historiska period där det påstås att landets alla etniciteter alltid varit enade. Mao Zedongs misslyckande med Det Stora Språnget som resulterade i 20 miljoner människors död, Kulturrevolutionens våld och kaos, massakern på Himmelska Fridens Torg 1989 eller dagens omfattande förtryck av oliktänkande finns ingenstans att fina. Propaganda har förvandlats till historia i kommunismens Kina.

Parallellt med historiestudierna har det inte minst varit en process för mig att komma underfynd med mina rötter, att veta var jag kommer ifrån. Var är det jag hör hemma egentligen, i Sverige eller i Kina? Är jag kines, trots att jag är född i Sverige, uppvuxen och formad av det svenska samhället och aldrig har satt min fot i Kina? Kan jag någonsin bli sedd som svensk, trots min asiatiska påbrå, eller förblir jag en "utlänning och invandrare" under resten av mitt liv? Jag visste heller inte vad det var för ett land, som jag under en tid i barndomen kallade mitt "hemland". Slutligen efter gymnasiet åkte jag till Thailand och Hong Kong, för att se mig om i mina rötters kontinent, där sågs jag som en utlänning av lokalbefolkningen, en "västerlänning" med asiatiska föräldrar.

Historielösheten har jag rått bot på, jag kan min historia, både den asiatiska och den europeiska. Med åren har jag funnit min identitet som jag kommit att bli stolt över, jag är mitt födelseland och jag är mitt ursprungsland, det ena utesluter inte det andra. Jag är jag.

4 COMMENT(S):

Sv. Ja det gör jag faktiskt =) Fast översta bilden är om man hänger sig ut genom mitt köksfönster :P haha

Parkering kanske inte är den mysigaste =(

 

Vilket fint inlägg Steve!

Nu är du i en ålder då du bättre kan överblicka, bättre definiera din plats i världen. Eller välja att inte bara ha "en plats, en roll". Du måste inte välja, Steve. Kanske som barn, men jag tror och hoppas att vi går mot en värld där vi är vi - individer i främsta rummet.

Jag vet inte hur det är att vara kines i Sverige. Men jag vet hur det är att vara skåning i Uppsala ;-) Och visst, jag har valt det själv. Men det är ändå något som folk känner sig tvingade att kommentera när de hör mig prata, och analysera varför jag är här. Och det är så himla konstigt, det har blivit som en "gag" att jag är "skåningen". Mitt sätt att prata har blivit det som utmärker min identitet.

Det här kanske inte direkt handlar om samma sak som du skrev, men det var vad mina fingrar ville skriva nu.

 

Tack bokmald! :-) Jag har förstått att man inte alltid behöver välja, det är snarare omgivningen som har behovet av att sätta en etikett i pannan på en.

Och du pratar inte ens särskilt "skånskt". :-P Men så är det, är det inte dialekten, så är det kläderna.. eller så är det ngt tredje. Människor verkar alltid ha ett behov av att sortera folk.. blir det lättare då eller?

 

<3