The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Meaningless

Jag hade först en tanke om att skriva ett allvarligt inlägg idag, att kommentera den senaste tidens brutala övergrepp på och besinningslöst dödande av fredliga demonstranter i Syrien. Jag tänkte diskutera huruvida frihet egentligen någonsin kom till Egypten, trots att Mubarak förlorade makten. Har inte militären bara fortsatt övergreppen och begränsningen av de medborgerliga friheterna i landet? Jag tänkte öppet ge mitt stöd till Påskuppropet och påpeka att det inte är systemet det är fel på, utan de som ger riktlinjerna till systemet, Sveriges borgerliga regering. Nu har jag i ett svep besparat er tre politiska inlägg. Vad gör jag inte för att inte tråka ut er. Hah.

I mina försök att samla tankarna för att kunna skriva de tänkte allvarliga inläggen, kom jag till insikt att det inte gick idag. För mycket virvlade runt. Solen distraherade mig, mina halvt berusade grannars skratt och skålande i solnedgången tände vemodet i mig, samtidigt som undang(l)ömda skelett gjorde sig påminda.

Jag pratade med en god vän igår om hur många oärliga människor det finns där ute. Hur svårt dessa gör det för oss, för mig. Utan att bli alltför utelämnande, undrar jag ibland om jag gör klokt i att kräva så mycket. Men gör jag inte det, hade jag inte varit jag.

2 COMMENT(S):

Vel talt! Og godt tænkt med det sidste afsnit - skulle man kræve så meget af andre? Hvis man kræver meget af sig selv, er det vel ikke helt urimeligt.

Men det er jo nok materiale til et par posts. Eller tre :-)

 

:-) Jag skulle kunna skriva politik i varenda inlägg... men då skulle nog ingen orka fortsätta läsa bloggen. haha