The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

The straw that broke the camel's back...

Efter en lång ensam vandring genom de många mörka underjordiska gångar, börjar det äntligen skymtas ett ljus i tunnelns slut. Det går mot ljusare tider och snart blir vandringen bara ett mörkt minne i det förflutna, en av livets många passager för att vi ska kunna komma fram till den platsen, som vi befinner oss på idag.

Famlandet och snubblandet har efterhand gjort sinnena skarpare och de många hinder som har stötts på har gjort karaktären starkare. Synen har blivit immun mot det mänskliga mörkret och lärt sig att genomskåda både falskhet, intriger och svek. Att människor kan komma i så många olika former, färger och kvaliteter är häpnadsväckande, för att inte säga skrämmande. Skrämmande i den bemärkelsen att uppfattningen om etik och moral, vad som är rätt och fel, kan skilja sig så enormt mycket mellan olika individer.

Den stora sorgen har däremot varit saknaden av en följeslagare genom de prövningarna som har kantat vägen. Någon som varit en värdig, någon som skulle förstått. Så ofta har frågan ställts, varför somliga har det så lätt med att springa på varandra i mörkret och gå därifrån hand i hand, medan andra verkar förföljas av ensamhetens förbannelse.

*

Möjligtvis är det ett hopkok av allt möjligt som har skett under den sista sträckan. Den sista droppen som fick bägaren att rinna över. Det fick mig att tappa självbehärskningen på arbetet idag. Jag är så djupt besviken över mig över det och förstår inte varför jag lät en uppenbart psykiskt instabil brukare få ett så stort spelrum och rubba mitt vanligtvis så professionella bemötande av alla sorters människor i arbetet. Aldrig har jag tidigare tillåtit mig själv att bli så arg över vad en människa säger, som inte betyder något eller ens utgör en del av mitt privatliv.

Det må vara mänskligt att känna, men det går tvärtemot allt det som jag har lärt mig om militärisk självbehärskning och -kontroll. Känsloutfall hör inte hemma i det offentliga rummet och framför allt inte i min yrkesroll.

Kanske är jag för hård mot mig själv, men jag gillade inte vad jag såg eller kände inombords idag. Dags att fälla upp den mentala skölden igen - "känslor, rinn av".

3 COMMENT(S):

Är väl ett tecken på mänsklighet att du har känslor? Du verkar väldigt human, tror du kommer bli en kanonläkare.

 

Du sammanfattar fullständigt mina tankar i första stycket - mycket träffande!

Alla människor sviker sina egna principer eller gör klavertramp förr eller senare. C'est la vie.

Läser din blogg emellanåt. Mitt intryck är att du är mycket empatisk och godhjärtad - vilket idag är grovt underrepresenterat och underskattat i läkarkåren. Du kommer bli en av de bra.

 

Tackar så mkt för förtroendet! :-) Jag kommer att göra mitt yttersta!