The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Åttonde terminen

Första skoldagen efter sommarlovet, för min del då. Det kändes väldigt skönt att vara tillbaka, att sitta i föreläsningssalen och lyssna på föreläsaren/läkaren. Jag har sett fram emot en ny termin faktiskt. Trots att jag var på resa och hade det hur bra som helst, fanns en liten längtan tillbaka till fasta rutiner och normal vardag, där mot slutet. Ni anar inte hur härligt tyst det är just nu i min lägenhet, förutom det dova knappandet på tangentbordet. Vilken enorm skillnad det var mot det där eviga, tröttsamma tutandet i Indien, som även kunde höras från hotellrummet och i mitt huvud.

Lider inte av någon jetlag, faktiskt. Tror att det är tack vare den dagen som vi spenderade på ett hotell i Bahrain, där vi fick sova, äta lunchbuffé, sova och äta middagsbuffé, på Gulf Airs bekostnad. Sedan var det en väldigt positiv man från Kamerun, som körde shuttle-bussen till flygplatsen. Han var en s.k. glädjespridare, skrattade och skämtade, var intressant och intresserad, varför möter man inte fler sådana positiva människor vanligtvis?

*

Söndagen den 14 augusti 2011

Fjärde dagen

Solen tittade fram bakom molnen för första gången under vår vistelse hittills, om än enbart för ett kort ögonblick. Annars har de varma monsunvindarna fört med sig en del regn idag.

Vi åkte ner till Crawford market, till skräddaren, för att hämtat våra kläder. Aida och Rasha sina punjabis och jag min kurta. Vi passar bra i dem, bilderna blir roliga att se på i alla fall. Hos skräddaren lärde vi oss en läxa i tålamodets konst. En timme, blev tre timmars väntan. Att sitta i en smal gränd med sopor i ett hörn, möss som springer fram och tillbaka, samt katter som äter på köksavfall, är en upplevelse i sig, för att inte nämna stanken. Jag känner att jag har härdats ytterligare efter idag. Man kan ju undra varför vi valde en skräddare på en sådan plats, men hela denna marknad är så udda och så icke-turistanpassad att jag är förvånad över att den ens står med i Lonely Planets guidebok.

Jag har märkt av hur blodsockerkänslig jag är, förstått på det viset att mitt humör dalar när jag inte får mat på de tidspunkterna som jag brukar. Lättirriterad och sur blir jag, som ett barn. André har fått erfara det, mamma likaså och nu även Rasha och Aida. Jag tänker på alla hemlösa och tiggare som måste gå på tom mage under så många timmar på dygnet. Jag borde lära mig att behärska det bättre.

Vi var och tittade på Mumbais universitetsbyggnad och högsta domstol för delstaten Maharashtra idag. Kan föreställa mig hur magnifika och strålande vackra de såg ut på den tiden då de var nybyggda, men nu är de täckta av sot, mögel och luftföroreningar. Detta fuktiga klimat i kombination med dåligt underhåll av byggnaderna, har lett till att de nästan ser ut som glömda ruiner inne i djupaste djungeln, något som hade kunnat dyka upp i Djungelboken. Det var synd att vi inte fick lov att se oss om innanför, speciellt universitetet hade varit väldigt intressant att få se.

Imorgon är det Indiens självständighetsdag. Undrar hur de firar det.

Mumbai Univ.

1 COMMENT(S):

Det låter som en bra resa men det är ju nästan alltid skönt att komma hem! Vad är det ni ska läsa den här terminen? Vi har precis startat på medicinsk biokemi på min 3 termin :P haha.