The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Greetings from New Delhi

Vi har nu kommit fram till New Delhi och upptäcker staden här. Det är, hur det nu är möjligt, ännu intensivare, mer kaotiskt och stressigare än i Mumbai! Vi har det bra och tar in varje intryck på resan! Hotellet är bra och vi har wifi. :-P Jag fortsätter där jag slutade, för dem som nu är intresserade.

*

Fredagen den 12 augusti 2011

Andra dagen

Jag har inte riktigt kommit underfynd med om jag gillar eller ogillar Mumbai. Allt är så intensivt hela tiden, så olikt allt där hemma, för mig som ex-pedant är detta ett enda stort kaos. De gånger som vi slinker in på något 'finare' fik, restaurang eller är på vårt hotell, är de stunder vi känner lugn och harmoni. Stundtals känner jag mig som en bortskämd unge, när jag tänker på hur jag bara kan försvinna från kaoset genom att sätta mig i en taxi som kör mig bort därifrån, när jag kan ta en kopp te och kaka till en summa som många indier bara kan drömma om samtidigt som tiggare står utanför och tittar in med bedjande ögon. Jag kommer på mig själv med att tänka så själviska tankar som att jag efter resan, säkert aldrig kommer att sätta min fot i landet igen och kan gömma mig i fina trygga Skandinavien. Då kommer jag att slippa se eländet, fattigdomen och hur smutsigt det är överallt.

Jag känner mig så obekväm när tiggande barn sträcker fram en kupad handflata och ber om pengar eller pekar mot magen och tigger om mat. Barn ska inte födas in i sådan fattigdom, det är så orättvist. Jag känner mig så ond och omänsklig som kan fortsätta gå. Jag må vara student med mer begränsad ekonomi där hemma, men här är jag rik som ett troll i deras ögon. När jag nu har pengar att ge, varför ger jag inte då? Själviskhet, 'att inte uppmuntra organiserad tiggeri' eller för att det inte är en hållbar lösning på problemet och att det inte går att hjälpa hur många som helst genom att strö pengar omkring sig? Efter kvällsmålet idag, tog jag med mig lite ris från restaurangen och gav till en familj som satt på gatan och tiggde. Den lilla flickan slet snabbt åt sig påsen som riset låg i och de andra barnen samlades snabbt omkring henne. För ett kort ögonblick kände jag mig nöjd, men med vad? För att jag kunde stilla mitt dåliga samvete? Snart sköljde sorg över mig. Jag tror inte att jag har förstått vidden av hur bra vi har det i Norden och hur illa människor ute i världen har det förrän nu. Då har jag inte ens besökt slummen. Frågan är om jag någonsin kommer vara förberedd för att jobba i behövande u-länder.

Vi åkte till Crawford market idag. Jag tror inte att jag någonsin hade kunnat föreställa mig hur det skulle vara. Lokalbefolkningen undrade nog för sig själva vad vi tre egentligen gjorde där.

Nu ska jag nog stoppa i hörlurarna och försvinna in i drömmarnas värld och möta min tvillingsjäl där.
Published with Blogger-droid v1.7.4

1 COMMENT(S):

Du kan ge och ge och ge tills du inte har något kvar. Och även då kommer det finnas människor som tittar på dig med bedjande ögon. Därför måste vi komma ihåg att något alltid är bättre än inget när det gäller goda gärningar.