The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Fredagen den 19 augusti 2011

Nionde dagen

Delhi är något helt annat. Det är verkligen mer kaotiskt än i Mumbai; bilar, motorcyklar, rickshaws, tuk-tuks, bussar, skottkärror med gigantiska last, galna cyklister, hästvagnar, kossor och inte minst alla fotgängare som inte alltid verkar bry sig om sina liv... alla dessa ska samsas om vägarna! Det är av någon anledning glest med taxibilar här i Delhi, så vi är tvungna till att använda oss av tuk-tuk för att komma fram. Jag tror att vi har varit med om tre nära-döden-upplevelser redan. Marginalerna är extremt små och att köra i denna stad är verkligen inget för "the faint-hearted". Jag håller i mig tills knogarna vitnar.

Vi var inne i gamla Delhi idag för att besöka Red Fort, det gamla fortet som mughal-härskaren Shah Jahan byggde. Det var vissa delar av fortet och palatset innanför murarna, som imponerade. Det måste varit mäktigt och magnifikt på sin tid. Men nu återstår enbart ett fult skal, med fula militärbaracker, som britterna byggde innanför komplexet. Fortet har däremot fått ett starkt symboliskt värde för självständiga Indien, det var härifrån som britterna jagades bort och det är härifrån som presidenten talar till folket på självständighetsdagen.

En sak som vi verkar behöva är skyddsmasker, luftföroreningarna är förfärliga. Tror att jag på en dag inandas mer skit än vad jag gör under ett helt år i Sverige. Räkna in att varje tuk-tuk-färd känns som en dödsjakt, pulsen är skyhög och andningen likaså, därav mer skit ner i lungorna. Jag undrar om indierna hade blivit uttråkade av att köra på svenska vägar.



0 COMMENT(S):