The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Kära vän,

Fyra år har redan passerat. Jag undrar många gånger hur Du har det där uppe, är det så vackert som Du föreställde Dig? Är Du omgiven av kärlek, känner Du av vår saknad? Jag brukar sända mina tankar till Dig lite då och då.

Ibland tänker jag på hur saker och ting hade kunnat vara idag; att du nästan skulle vara klar med lärarutbildningen, säkert fått någon impulsiv idé om att undervisa utomlands, för att sedan övertala mig att åka till Gambia för att hälsa på och samtidigt ta utlandspraktik för att slå två flugor i en smäll, som du hade sagt. Du hade besökt mig i Odense för att se hur jag har det. Träffat mina vänner här och kommit väldigt bra överens med alla, för det är ju alltid så med dig.

Mina bröder är inte så små längre, som sist du såg dem. De har vuxit så mycket och är nästan längre än mig nu. Men jag är säker på att du fortfarande hade brottats med dem på låtsas när ni träffades, precis som förr. Ok, ni kanske inte hade brottats då, för de tycker ju att allt är så pinsamt nuförtiden. Men ni skulle ha snackat om bilar och MMA, sådant som jag inte brukar snacka med dem om.

Det har hänt så mycket, vännen. Så mycket som jag vill berätta för dig. Saker som jag velat ha berättat för dig, men sköts fram för att tiden inte var mogen. Vad hade du tänkt, undrar jag ibland.

Jag tänker ofta på din mor, hennes börda kan jag inte hjälpa med. Vaka över henne.

Med saknad,

Steve.

3 COMMENT(S):

Fint skrivet, kära vännen Steve! Du ska veta att om du inte kan bära din väns mors börda... så kan vi alltid avlasta din lite. Du har alltid mig vid din sida.. :)
Kramis

Mvh
/R

 

Tack vännen! Det värmer mitt hjärta.

 

Mycket fina ord Steve.