The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Måndagen den 15 augusti 2011

Femte dagen

Det känns som att vi så smått har börjat få grepp om den här staden. Från ingenstans dyker andra turister upp och vi är inte längre de enda västerlänningarna på Colabas gator. Att korsa vägarna är också något vi snart behärskar, med viss skräck bara.

Vi åkte till Mumbais finare stadsdel, Malbar Hill idag. Visst såg jag många fina nya bilar, men husen imponerade inte. Om man jämför med övriga staden, förstår jag att det är rena lyxen, men rent standardmässigt är husen inte ens bättre än dem som finns i Rosengård. Enda skillnaden är att det är grindar runt höghusen, med vakter vid portarna. Sen om det är superlyxigt inuti, är en annan sak. I samma område fanns en park, Hanging Garden, där hundratals människor uppehöll sig. Där kom indisk musik från högtalare fästa på lyktstolparna, människor satt på de många uppställda parkbänkarna eller på gräset. Det är ingen sammanhängande gräsmatta som sådan, utan små plättar, uppdelade av rödstensstigar. Inom varje plätt har blommor, buskar och små träd planterats. Flickor som pojkar, kvinnor som män, ställde sig och fotograferades med blomsterbuskarna. I svenska mått, är det en väldigt ful park, men jag kan tänka mig att detta är en otroligt efterlängtad oas i kaoset för Mumbai-borna. Familjer umgicks med varandra, unga par satt och småpratade blygt och så där nyförälskade. Kompisgäng kom gåendes, glada och upprymda, särskilt när de fick syn på oss, då åkte deras mobilkameror fram och de tog sig friheten att ta bilder. Jag orkar inte ens reagera mer, utan har bara accepterat att vi är ett exotiskt och roligt inslag i deras vardag.

Det var även meningen att vi skulle besöka Haji Ali moskén idag. Vi gjorde ett tappert försök, men gav snart upp. Det var packat med folk in till sista kubikcentimetern på vägen som ledde fram till moskén. Själva moskén ligger ett stycke ut i havet, med en cirka två meter bred stenväg, utan räcken på sidorna, som leder ut dit. Vid tidvatten försvinner denna väg och moskén ser ut att ligga ensamt ute på havet. Efter att ha trängts ett par dussin meter med människor på väg ut, bland försäljare som skriker om blommor, frukt och mat, poliser som föser fram oss likt boskap, samt getter, hundar och katter som hela tiden finns i bakgrunden, fick vi nog. Om panik skulle bryta ut, skulle vi säkert ryka med i fallet. Våra magkänslor avrådde oss från att fortsätta.

Vi hade även vägarna förbi två hinduistiska tempel, som vi gick in i för en kort stund. Jag har svårt att förstå varför jag uppfattar deras gudar som grymma och att jag nästan blir rädd för dem. Jag nästan bugade per automatik av "rädsla" för att förolämpa hinduerna och deras gudar. Är det oförståelsen för något främmande, som skapar denna fruktan och rädsla, liknande det som islam väcker hos många i väst? Jag önskar hellre stå framför en leende Buddhastatyett med bullmage, honom kan jag i alla fall skratta åt/med. Jag tror när jag kan tro och jag tror så mycket jag förmår att tro.

Även en tur till Chowpatty beach hann vi med innan kvällsmålet. Där fanns en sandstrand, men hur jag än försökte kunde jag inte se skönheten, som havet annars brukar gestalta. Stranden var fylld med massa människor; familjer, par, bästa vänner som höll varandra i handen, kill- som tjejkompispar. Det är en ovanlig syn, som jag fortfarande reagerar på. Tycker det är så fint, men samtidigt lite udda. Trots att väst kommit så långt vad gäller hbt-rättigheter och tolerans, är det ännu inte något vi ser på våra breddgrader. Jag undrar när det sker.

När den indiska vardagen kommer för tätt inpå skinnet; när för många obekväma blickar riktas mot oss, kan jag inte låta bli att känna en lättnad av att stiga in på ett mer "västerländskt" kafé eller finare restaurang och gömma mig en stund från verkligheten. Där jag inte behöver se en liten tiggarpojke i ögonen och märka hans besvikelse över att vi inte har mat att ge honom, utan bara ett oätbart guldmynt.

Chowpatty Beach.

2 COMMENT(S):

Sv. Jo det stämmer bra det! Du hade ju inte behövt kolla igenom allt!

Det låter som ni har mer spännande än vi! Kemi är inte så skoj i allmänhet (A). Men tror biokemi kan bli lite kul om man intalar sig det!

 

Tack Steve! Har kikat in här emellanåt under din resa men saknat biiilderna! Men det jag läst har låtit härligt. :D

Och tack! Du kanske passar bra in i vårt akvarium? Med tanke på guldfiskminnet.. ;-)