The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

September

Jag har tänkt mycket på sistone. När sommaren är över, när kyligare och mörkare tider närmar sig, är det alltid så lätt att sinnet vänder sig inåt. Att starta en hösttermin är alltid så mycket mer uppförsbacke än en vårtermin. Sistnämnda kan man alltid se fram emot en strålande sommar, medan det varken blir varmare eller ljusare vid förstnämnda. Det är så viktigt att finna sig en fristad, en lyktstolpe som man kan ställa sig under, för att skapa sig illusionen om värmen som går att finna i ljuset. Men ljuset behöver varken vara värmande eller tryggt. Det är väl trots allt bättre än att stå ute i mörkret?

Att befinna sig i dunklet, har den fördelen att den krackelerade ytan förblir obelyst. Ovetande om vilket dåligt skick kärnan befinner sig i, gör att det blir lättare att fortsätta. Lättare att intala sig själv om att det kan bli bättre, att det blir bättre, samtidigt som fingrarna följer de tydliga konturerna efter ärren som har etsat sig fast.

Jag har många gånger funderat över varför konstnärer och författare har lyckats producera sina bästa och mest berömda verk i ett tillstånd av själsligt förfall. Det är på något vis som att orden kommer lättare till en när man inte längre har något att förlora, inget att vara rädd om och vårda ömt. Lycka och glädje är något så dyrbart att varje människa vill hålla det intill skinnet för all evighet. Men inget är ju någonsin för evigt. Att beskriva lycka är svårt, det är så varierande, så individuellt. Lidande däremot, är så mycket mer universellt och förståeligt för människor sinsemellan. Därför har vi lättare för att tillskansa oss de orden, det lidande, som flödar från dessa skrivare när de är i det tillståndet. Vi kan känna med, vi förstår och därmed är det så mycket mer äkta för oss.

September i år har inte varit så mycket annorlunda mot andra år. Det är alltid en prövning. Om det är inbillning eller vidskeplighet vet jag inte, men luften känns så mycket tyngre. Jag har funderat på om jag ska börja skriva igen, alltså verkligen skriva på riktigt. Det var länge sen nu. Det som har legat i dvala har vaknat till liv och vill fram. Jag funderar på om det är rätt tid för att skriva nu. 

*

2 COMMENT(S):

Sensommaren är otroligt jobbig för mig. Att se solen stå så lågt på himlen och kasta långa, gula skuggor på mark och husväggar så mig så melankolisk.

Då föredrar jag när hösten sätter igång på riktigt, med kyliga morgnar och varma kläder. Då tänker jag att nu är det dags att tänka, att pyssla och vara kreativ.

Sommaren är min favoritårstid men det är också den årstid som vi har högst förväntningar på och därför riskerar att bli besvikna på.

 

September är jobbig för mig. När solen försvinner bakom tjocka moln och regnet smattrar mot fönsterrutorna.

Kyliga, tidiga morgnar är det värsta jag vet. Lederna känns stela och frusna redan nu.

Näh, tur att jag är född på våren. Heh.