The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Update

Förra helgen spenderades som ni vet i Malmö med familjen, och det var en av de bättre på väldigt länge. Jag rensade kalendern, kastade mina listor och gav mig själv tid att bara vara. Många gånger känner jag att mina besök har varit alldeles för få och stressade på senare år. Även om det inte är mitt huvudansvar, känner jag trots det ett väldigt stort delansvar i att fostra mina yngre bröder. Därför infinner sig känslan av att jag har försummat dem, när jag inte ens spenderar mina sommarlov med dem längre. Tiden rinner iväg, och möjligheten att vända på timglaset och få återuppleva samt eventuellt ändra det förgångna är inget alternativ. Vad som har hänt, har hänt. Vad som är gjort, förblir gjort. Snart breder de ut sina vingar och flyger iväg, då ska minnet av det förgångna vara tillräcklig motivation för dem att vilja återvända lite då och då.

Livet har sina upp- och nedgångar, just nu är det en av de där nedåtgående spiralerna. Varför? En alltför komplicerad fråga att svara på, särskilt i offentligheten. Däremot vet jag att det snart väntar bättre tider igen. Det handlar om att kunna vända blad, innan allt ältande till slut bryter ner en inifrån. Att kunna sätta punkt. Here, but no further.

Jag har annars en stundande tenta att förbereda mig inför. Det avhandlar gastrointestinala sjukdomar, som även omfattar levern, bukspottskörteln och gallblåsan. Det är ett väldigt intressant område, vilket jag redan tyckte när vi läste om systemets normala anatomi/fysiologi under andra året. Resten av terminen blir också väldigt kul och säkert lärorikt. Jag kommer att ha två veckors praktik på psykiatrin, två veckor på allmän medicinsk klinik, samt fyra veckor på anestesin. Det här blir första gången som vi har en så lång sammanhängande praktikperiod. Jag ser ödmjukt fram emot alla nya erfarenheter och upplevelser.

1 COMMENT(S):

Det ni läser låter så spännande! Jag vill med =D