The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

På psykiatrisk avdelning

Det går bra nu, mycket tack vare de yngre läkare som jobbar på avdelningen. Jag fungerar bäst med kollegor som inte testar mig varje gång de ställer en fråga eller är för självupptagna. Man behöver inte hålla mig i handen, men bara så jag vet att det finns någon som hjälper mig när jag inte klarar av det.

Jag följdes med en yngre läkare med samma bakgrund som jag idag. Det är något som jag verkligen har saknat, en som förstår min sociala och kulturella bakgrund och någon som jag kan se upp till. Förebilder har jag saknat många gånger i min uppväxt och lika ofta har jag önskat mig en storebror. Det var verkligen så befriande att prata med honom, det gensvar och den förståelsen jag fick tillbaka var likaledes efterlängtad. Jag menar inte att jag inte kan se upp till svenskar eller danskar, för det finns många som jag ser upp till. Men det har att göra med att stärka min identitet som sino-skandinavier. Att finna en samhörighet. Lika naturligt som att svenskar finner sina landsmän utomlands.

Jag känner att det som saknas nu, är bättre kunskap om de vanligaste läkemedel som används och deras handelsnamn, samt orientering om de socioekonomiska möjligheterna som vi kan erbjuda patienterna. Sedan är jag förberedd för de framtida utmaningarna.
Published with Blogger-droid v1.7.4

2 COMMENT(S):

Sv. Tack :D Jag kände mig ganska säker, och det var bra frågor så det var skönt =) Låter härligt med långledigt du ;) Man kan förtjäna det ibland!

Videon var mycket bra gjort eftersom de flesta säkert gör antaganden innan slutet :P

 

Bra att ha en förebild så. Kämpa på. :-)

Och ja jag kommer nog självbehandla allt. Haha. Jag gillar inte att uppsöka hjälp för "krämpor som går över", vet ju att det går över efter någon dag... och kommer tillbaka. Men ja. Det går an. Men vet att jag hade liiite sned ryggrad när jag gick på mellanstadiet men sen har ingen påpekat det något mer så jag vet inte. Shit the same liksom, än lever jag. ;-)