The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

På Akuten

Praktiken flyter på som vanligt och jag får se en massa. Jag är på intensivavdelningen nu, om jag har glömt att berätta det. Men då och då går jag med primärjouren för att få se fler områden och andra intressanta moment. Igår var en sådan dag.

När jag går med primärjouren, hoppas jag på att det kommer in intressanta fall till akuten. Visst är det hemskt egentligen att jag tänker så, men jag kan ju inte hoppas på att det inte kommer in akuta patienter under mina pass när jag själv ska stå där, eller hur?

När klockan blev nio på kvällen och jag tänkte runda av min dag efter snart fjorton timmar på sjukhuset, ringdes ett hjärtstopp/respiratorisk insufficient patient in. På dagarna myllrar det av personal, men om kvällarna får jag en chans att komma till. Jag hjälpte till med att maskventilera efter ankomsten. Det låter enkelt, men jag fick ärligt talat kramp och mjölksyra i mina armar och fingrar efter ett tag. Jag har inte de största händerna och patienten hade inte precis ett litet ansikte heller.

Kortfattat, har patienten en komplicerad sjukdomshistoria, över 80 år gammal, EKG/EKO, ultraljud- och CT-scanningar visade inget som kunde förklara symptomen, men under förloppet kunde ABC hållas stabilt. Plötsligt efter scanningen blir pt ostabil och svarar inte på medicineringen och blodtrycket störtar.

Sedan går det snabbt, insatser görs, bakjourer rådfrågas, intensivvård verkställs, men patientens medvetandegrad börjar svikta. Det är nu som det medicinska etiska dilemmat börjar. Vad är ett värdigt liv? Vad är den dagliga funktionsnivån, kan patienten klara en operation, kommer överlevnad betyda att man sitter som en grönsak under de sista åren av sitt liv? Vad är en värdig död?

Det enades bland läkarna om palliativ vård. Jag fick en klump i halsen när jag insåg vart vi var på väg. Att få hjärtstopp och inte kunna få igång hjärtat igen, är för mig lättare att acceptera. Jag och primärjouren gick därifrån när de anhöriga var på väg in. Det fanns inget mer vi kunde göra.

Det hade blivit sent och klockan hade passerat midnatt. Det var dags att gå hem nu. Primärjouren fortsatte vidare till sina nästa patienter men erbjöd att briefa förloppet med mig ifall jag önskade det. Jag tackade för kvällen. Med en massa tankar i huvudet, fortsatte jag ut i natten. Gatorna låg öde och den kyliga luften kändes så behaglig mot mina upphettade kinder.
Published with Blogger-droid v1.7.4

4 COMMENT(S):

Oh gud vad taggad jag blir av att läsa ditt inlägg. Kontraster mellan lycka, tacksamhet och sorg (över patienten..)

Nästa gång kan du briefa med mig..

:) Kram

/R

 

Spännande läsning! Påminner mig om en liknande patient som kom in på akuten under min tidiga klinik. Svåra och stora beslut, som man väl ändå får hoppas aldrig blir enkla!

 

:-) Jag är glad att ni tycker om denna typ av inlägg, ska försöka skriva mer om det framöver.

 

Spännande, tragiskt, omtumlande.. Klart man inte önskar någon illa men man vill ju att lite ska hända så man lär sig att hantera situationerna. Intressant att läsa. :-)