The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

På anestesiologisk avdelning

Praktiken rullar på som det ska. Jag har märkt att äldre, manliga överläkare tenderar att ha svårt med att ha studenter med. Eller så har jag det bättre med kvinnliga (över-)läkare och de yngre läkarna är helt fantastiska att gå med. De minns fortfarande hur det är att vara student och de vill gärna lära ut, för att jag ska få ut det mesta av min tid. En annan intressant anmärkning är att det alltid finns en mer "familjär" ton mellan läkare med utländsk påbrå. De är så mycket mer positiva och tillmötesgående, och vill mer än gärna ta en under deras vingar. Är det för att utlänningar förstår varandras situation bättre och har en högre igenkänningsfaktor än med de "etniska"?

Det är väldigt mycket väntetid som anestesiläkare, har jag också märkt. Man går in före och efter operation, gör tillsyn av patienter på andra avdelningar som ska opereras och vid trauma/olyckor, ska en anestesiläkare alltid finnas till hands när patienten kommer in på akuten. Mellan operationerna och på en lugn dag, sker inget. Verkligen inget. Jo, kafferasterna kan faktiskt bli för många.

Nuförtiden är ju anestesin ett av de mer populära specialistområdena, men de läkare som jag pratar med, berättar att det var bland de minst populära på deras tid. Ingen ville riktigt bli det. Kirurgen sågs som överordnad anestesiologen. En annan berättade för mig att psykiatriker var väldigt populärt förr. Otrolig, men påstådd sanning.

0 COMMENT(S):