The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Randomness

"What... ahh... where am I?!"

Total förvirring varje gång man tar en tupplur och vaknar upp till total mörker någon (-ra) timmar senare i soffan och undrar var man befinner sig. Så skönt att ta en tupplur när kroppen bara skriker av trötthet. Jag kan lägga mig ner på golvet och slumra till hur lätt som helst.

Jag drömmer alltid en massa underliga saker. Drakar, fiktiva fiender, att jag är superhjälte av något slag, eller katastrofer som händer bland de egna. Sen vaknar man abrupt från Törnrosa-sömnen och har dreglat över hela ens tröja.

Såg en FB-väns status i dagarna som påminde mig om att vid veckans slut, är vi klara med två tredjedelar (2/3) av läkarprogrammet. So crazy. Det känns i kroppen min att det inte är långt kvar. Det är på fullaste allvar nu, och jag måste förbereda mig bäst jag kan under de resterande två åren. Annars kan jag lika gärna gömma mig i något laboratorie och syssla med mikroorganismer istället. Inte för att det inte är ett hederligt läkarjobb, men ni förstår... noll patientkontakt = inget utrymme för fatala misstag.

Så där osexigt är det ja, med halvöppen mun...

0 COMMENT(S):