The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

The Year of 2011

Varje ledighet är en möjlighet för eftertanke och reflektion av sitt liv och sin vardag. Eftersom jag är den typen som tenderar till att tänka för mycket till tider, upplevs det ibland snarare som en belastning än en välsignelse. Jag funderade över det gångna året när jag befann mig i Stockholmsregionen och Malmö.

Under 2011 var höjdpunkterna flera; jag överraskades och firades av mina närmaste vänner till min 25 års födelsedag, något som jag värderar oerhört mycket och känner stor tacksamhet för att André tog initiativet och organiserade, samt för alla mina andra vänner som planerade, ordnade och närvarade. Det blir ett av de bästa ögonblicken i mitt liv hittills. Sedan tog min käraste syster sin sjuksköterskeexamen i somras, under strålande solsken i ett sommarskönt Uppsala. Självaste atmosfären i Universitetshusets aula var obeskrivlig, förväntansfulla studenter som gick nedför aulans gång en sista gång som just studenter och stolta föräldrar och familjemedlemmar som log så stort och brett att alla såg ut att vara mina landsfränder. Jag är väldigt stolt över min syster och ser bara en bländande ljus framtid.

Vidare var sommarlovet något extra, då jag efter en mindre arbetsperiod åkte iväg på semester, först med mamma och moster till Italien och senare till Indien med Aida och Rasha. Min första resa ensam med mamma, och av alla ställen till Italien, som hon alltid har drömt om att få besöka. Vi åt gott, promenerade genom historien och upplevde landet. Venedig var något speciellt och ett ställe som jag gärna vill åka tillbaka till igen i framtiden. Indienresan med Aida och Rasha var också något väldigt speciellt som jag kommer att minnas resten av mitt liv. Det var ingen lätt miljö att slappna av på eller finna harmoni, snarare tvärtom, men jag delade upplevelserna med två av mina närmaste och bättre kan det inte bli.

Vid sidan av höjdpunkterna, har det gångna året varit tufft på flera plan. Det saknas flyt och att ständigt simma motströms tröttar även ut den mest uthålliga av oss. Att ständigt beklaga sig och gnälla över livets orättvisor eller problem är inget som är uppskattat. Man måste tackla problemen och finna lösningar, man måste hålla hoppet uppe och kämpa vidare. Men oket blir inte lättare att bära, när nya tyngder lastas på innan man har hunnit vänja sig vid de föregående först.

Alla har vi våra problem här i livet, våra tillkortakommanden och olyckor som vi inte rår för. Mitt problem är inte mindre än ditt, det går inte att jämföra. Många gånger avundas jag dem med den perfekta kärnan, de vars samvaro verkar så sorgfri och kravlöst. Säkerligen finns det mer under ytan än vad jag förmår se, men gräset är ju alltid grönare på andra sidan.

Trots ett gediget och starkt nät, är det inte nog för att slippa falla igenom de fina maskorna. Hur kan man vara missnöjd och sakna, när allt det väsentligaste redan innehaves? Hur kan man känna sig naken trots de rikedomarna man äger? Och hur vågar en människa exponera det innersta igen, när någon har fläkt upp ens innanmäte och krossat allt med sin bara hand?

Ovanpå det ett ständigt viskande från hjärnspöken som ifrågasätter och sår tvivel. Ingen väg är fullständigt rak, men kan man alltid vara säker på att den leder fram till målet? Det måste arbetas hårdare, mer bestämt och med bättre disciplin för att räta upp skutan. Det finns inget annat alternativ.

Det förgångna försöker jag nu lämna vid vägkanten och färden fortsätter genom okänd terräng, som förhoppningsvis är mindre fientlig och mer fredlig. Blicken fästes framåt, välkommen du sköna 2012. 


Rom - Augusti 2011.

2 COMMENT(S):

Överraskningar av älskade vänner är det bästa som finns. Blev "bortrövad" när jag fyllde 18. Awesome. Och 25. Snart 50. Höhöhö.

Fint skrivet, Steve. Och allt är ju faktiskt inte en dans på rosor, tråkigt vore det isåfall. Alla möter vi på hinder det gäller bara att ta sig över dem på rätt sätt. Vad nu rätt sätt är, ja det brukar lösa sig så småningom. :-)

Och tack för tipset om madrassen. Får kika på det. Kanske det jag behöver. Eller hårdare säng. Jag som trott det är MJUKARE säng jag behövt, haha.

Och ja, imorgon åker vi. Du kan ju säkert aldrig gissa vart.... ;-) (Vi är lite fast i "det" paradiset) ^^

Kan sola lite för dig också. ;-)

 

så himla fint tänkt och skrivet Steve!! Du satte ord på mysket av mina fudneringar och känslor kring livet samt det förflutna, nuet och framtiden.. kram Agnes i KPH!!! ses snart!