The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Framtiden

Jag vandrar uppför den sista kullen, innan ännu ett vägskäl väntar på mig. För även om två år låter som en rimlig lång tid, kan det passera i ett ögonblick. Den kloke ska planera inför det som skall komma, även om det mesta i framtiden är oförutsägbart.

Jag har sökt underläkare-vikariat på några orter i Sverige, men jag kommer förmodligen inte att få något så länge Socialstyrelsen har föreskriften som säger att enbart läkarstudenter knuten till en svensk fakultet får lov att vikariera efter termin 9. Egentligen så vet jag inte om jag är redo för det ansvaret, som följer arbetet som underläkare. Jag känner att jag har fragmenterade kunskaper och har inte kommit dit att jag har fått överblick ännu. Det där "aha"-ögonblicket, när pusselbitarna börjar falla på plats, väntar jag ännu på. Frågan är om det är så smart att kasta sig i den 5-meters djupa bassängen när man precis har lärt sig simma?

Sedan funderar jag över vad jag skulle kunna tänka mig att skriva om i min masters-uppsats. Det är först aktuellt om ett år, men med lite framförhållning skulle jag slippa stressa och kanske tjäna in lite extra tid som kan läggas på annat.

För att inte glömma den stora fråga när jag väl står vid vägskälet, kommer jag att stanna kvar i Danmark eller åka hem till Sverige? Vill jag dra omkring på olika underläkare-vikariat innan jag startar med min AT-tjänst eller vill jag börja med den direkt här i Danmark, eftersom alla får tilldelad en plats direkt efter avslutad examen? Det handlar mångt och mycket om hur jag vill att mitt liv ska se ut och var jag kan se min framtid någonstans. Även om Sverige och den tryggheten lockar, är jag kluven inför det faktum att jag då kommer att vara färdig specialistläkare först när jag närmar mig 35 års åldern (som tidigast).

Jag skulle kunna fortsätta med att skriva ner stycke efter stycke om vad som virvlar runt i min skalle. Men ibland är det kanske bäst att försöka sätta ord på några av de mest påträngande tankarna och sedan försöka släppa taget. För som ett gammalt kinesiskt ordspråk säger (fritt översatt): "När skeppet närmar sig hamn, kommer det att räta upp sig."

3 COMMENT(S):

Karriären är viktig men det är ännu viktigare att trivas där man är! Du skriver "stanna kvar i DK eller åka HEM till Sverige", så efter 4 år i DK känner du dig fortfarande inte hemma där, varför skulle du vilja stanna kvar där och göra AT+ST då? Kanske blir du tidigare klar och får en lysande karriär men ibland är livet mer än karriären och att lyckas.

Det var lite åsikter från min sida. Grubbla inte för mycket, som du själv säger "när skeppet närmar sig hamn, kommer det att räta upp sig". Jag lever enligt den filosofin varenda dag :D

Kram/J

 

Många tankar och många vägval, vilket är förståeligt. Men ta en dag i taget så kommer att lösa sig längs med vägen. Att slänga sig ut, som du skriver, i en 5-metersdjup bassäng är kanske inte det bästa innan man känner sig trygg på det grunda. :)

Och ja. Jag vet inte riktigt vad jag vill här framöver. Det blir troligtvis Göteborg i vilket fall. I sommar/höst. Adam är nog mer inne på tandläkare nu, då hans mamma är det och hon läste i Götlabörg och blabla. Så han tycker det känns fint. Jag har inte bestämt mig.

Alltså. Läkare vet jag. Men det händer så mycket annat i mitt liv nu. Vet inte riktigt vart jag står. Vart jag vill ta vägen.

Söker jag till hösten och kommer in, då skulle jag ha svårt för att tacka nej. Så jag vet inte om jag vill söka. Bloggen går bra. Jag vill fortsätta med detta ett tag till. Kanske fortsätta mer inåt media ett tag. Men ja. Det är som sagt många frågetecken här med och det löser sig längst med vägen. Tar en dag i taget. :))

 

J, tack för feedback! Jag vet att jag grubblar för mkt... för att vara nördig, tror jag att mitt överjag är lite för starkt ibland. Alltför höga krav, alltför kritisk. Därför bra att du och andra som orkar lyssna på mig, drar mig lite i öronen då och då. :-)

Kram