The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Politiskt deprimerad

Ett kroniskt problem som jag tror att nästintill alla läkarstudenter har, är att vi blir smått hypokondriska efter så många timmars, dagars, veckors och års läsande i böcker som beskriver sjukdom efter sjukdom. Olika tillstånd med olika symtom, vissa mer diffusa än andra. Ett syndrom, med olika komponenter. Jag tvekar nog inte över att säga att jag har drag av OCD. En överläkare som jag mötte i psykiatrin förra året, var bergsäker på att han har drag av ADHD, men en person med en hög intelligens kan kompensera för vissa symtom och lindra sjukdomsbilden.

Nu läser vi om diverse psykiska sjukdomar, som i min mening är ett oerhört intressant område. Ett område som skrämmer många människor, för det att mista kontrollen över sitt psyke är ju oerhört otäckt, men även väldigt tabubelagt i vår samtid. På många ställen runtom i världen, gömmer man undan sina barn och anhöriga, som är psykiskt sjuka, för att där saknas kunskap och möjlighet till behandling.

E. Munch - Skriet
Depression, som är en av våra vanligaste sjukdomar, i många sammanhang omtalad som vår tids folksjukdom, bedöms att drabba cirka 30% av alla kvinnor och 20% av männen under deras livstid. Det har jag inte haft (må det så förbli), men vinterdepression tror jag att jag hade för några säsonger sedan. Det är förfärligt och allt man ser är ett mörkt hål, utan att kunna riktigt glädjas över något i sin tillvaro. Men nu smyger en ny sorts depression på, tror nämligen att jag är politiskt deprimerad.

Maria Sveland myntade begreppet i dagens DN Kulturdebatt, där hon förfäras över den politiska utvecklingen som är i rörelse. Är vi på väg mot ett nytt 1930-tal igen, undrade hon, där högerextremismen med inslag av antifeminism och rasism, växer sig allt starkare och infiltreras i alla samhällets sociala skikt. Där missförhållanden i samhället återigen kräver sitt offer, sin syndabock. Men vad som är värst är det tysta medgivandet, den okritiska tystnaden som breder ut sig bland vanligt folk. Allra värst är det när de som håller en uns av inflytande i sina händer, påverkas och känner viss sympati med tankarna. Varför har journalister slutat upp med att vara kritiska till olika uttalanden? Var är källkritiken, eller har den sopats under mattan för att skapa mer "dramatiserad och säljande nyheter" i TV-rutan?

...står SD:s Jimmie Åkesson och Centerpartiets Annie Lööf på var sin sida av studiobordet och rubriken för deras debatt är ”Har invandringen gått för långt?” En rubrik och ett upplägg som redaktionen för Aktuellt bestämt, men som är som skapad av och för Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson ser trygg ut i sin kostym, nickar allvarligt för att understryka sina oemotsagda drapor med legitimt stöd av reportaget vi nyss sett som tycks vara inne på samma linje. 
Han säger saker om att det är ”ett problem och misslyckande” att Borlänge fått ta emot en så ”svårintegrerad grupp som somalier”. Programledaren som heter Lennart nickar och hummar och plötsligt är det en sanning att somalier är en svårintegrerad grupp utan att Åkesson avkrävs någon mer specifik förklaring eller exempel för detta påstående.

Detsamma sker när de höger­radikala spyr ut sitt hat. Inför själva hotet om våld påverkas grupper av människor och anpassar sig på olika sätt. Det ligger i hatets natur att det tvingar de hatade att förhålla sig till dess existens. Dessutom sipprar hatet ner och färgar av sig på sådana som befinner sig längre in mot mitten. Vanliga mainstream-krönikörer, författare, journalister som plötsligt skriver och säger saker som återigen får det att fladdra oroligt i min bröstkorg. (...)

Jag känner samma fasa inför samhällsutvecklingen och känner mig samtidigt enormt maktlös. De som har möjligheten att påverka, som journalister och media, står fördummade och okritiska till samhällsutvecklingen. Kvaliteten på journalistiken pekar brant neråt och gårdagens grävande journalistik som granskade och kritiserade makten, är passé. Skulle jag vara typen som frossar i konspirationsteorier, ville jag tro på att media har en egen dold agenda. När jämnåriga till mig tappat förmågan att kritiskt reflektera över samhällsutvecklingen, som misstänkliggör allt som har med den styrande makten att göra, som visar stort hat och ilska mot främmande element i vårt samhälle, samt tappat tron på framtiden, då blir jag minst sagt mörkrädd.

Hur många gånger har jag inte blivit tystad genom att någon kommenterar att jag är för politisk korrekt? Varför skulle det vara en dålig sak, säg mig? Men envis som en åsna, håller jag fast vid det korrektheten. Det är ingen brist, snarare en förutsättning för att vi alla ska kunna samexistera och för etablerandet av ett samhälle där tolerans råder.

...faran med att betrakta Breiviks tankar om förrädarna som en enslings verk. Många delar Breiviks föreställning om att det finns ett antal sanningar som inte får sägas på grund av makten.

”Det Breivik kallar ’kulturmarxism’ heter i den mer etablerade världen ’politisk korrekthet’, men grundtanken är densamma; vissa sanningar får inte sägas och det sprängstoff som aldrig kommer till ytan handlar alltid – för både extremister och högeretablissemang – om feminism och mångfald, den politiska korrekthetens två kärnor.” (...)

...i takt med att begreppet politiskt korrekt blivit något som alla är rädda för att bli kallade hörs allt färre invändningar mot rasistiska och sexistiska skämt eller ord. Insinuationen om att någon är politiskt korrekt räcker för att tysta kritiken samtidigt som den vrider upp volymen för alla som har ett behov av att pysa smygrasism och sexism.

___________________
Läs Maria Svedals artikel HÄR - Hatet som gör mig politiskt deprimerad!

0 COMMENT(S):