The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Dit mitt hjärta längtar

Jag känner mig själv så väl vid det här laget, att ett enda litet frö som börjar gro inombords, är tillräckligt för att jag anar vilken den fortsatta färdriktningen är. Det måste vara något bra, eller hur? Att veta hur man fungerar som person, i sin omvärld och i det sociala sammanhanget som man ingår i, måste ju vara något bra? 

För er som inte har intresse av att läsa inkongruenta tankeströmmar och konflikterande meningar, kan klicka vidare och återkomma en annan dag. Ibland frågar jag mig själv vem jag egentligen skriver för, mig själv eller för att läsare ska återkomma dagligen på sin vanliga bloggrunda? Om sanningen ska fram, skriver jag mestadels för mig själv, somliga stunder med tung censur när det blir för närgånget. Jag skriver när jag känner för det och jag skriver det jag känner för. Är det det som ni vill läsa? 

En gång i tiden skrev jag mera fritt och oberoende av mitt inre klimat. Jag var lättare i sinnet och hade en mer skämtsam ton. Ironin genomsyrade mycket. Sedan var det som att tunga moln och tät dimma begränsade min syn. Mörkret blev alltmer kompakt och ogenomträngligt. Med all min kraft försökte jag stå pall och mota bort det, men det var en meningslös kamp, där jag förlorade slag efter slag. Jag dukade under för pressen från alla håll. Där i mörkret låg jag ensam i fosterställning och bara väntade på att någon skulle dyka upp och hjälpa mig stå igen. En lång väntan har det varit. Kan kriget överhuvudtaget vinnas? Samtidigt i världen utanför min inre sfär, måste masken hållas på plats och leendet sitta på läpparna. 

Igår när jag minglade som bäst på "Hákarl"-festen, kom jag in på ämnet om litteratur och skrivande, med en ny bekantskap. Det är intressant att många finner skrivandet i mörkret. Att de bästa alsterna kan finnas i det beklämmande mörkret. Han nickade igenkännande till påståendet och jag är inte annorlunda på den punkten heller. Skrivandet fungerar många gånger som självterapi för att kunna bryta den onda cirkeln och för att ta sig ur svackan. Men många gånger är det svårt att med ord beskriva det som man känner, för att någon annan också ska kunna förstå. Det är mitt tillkortakommande. När skrivandet har tagit en fram till en ny insikt, är man tillräckligt modig för att agera på det då?

Tiden stannar inte upp bara för att man ligger där naken, rädd och kall på stengolvet. Ju längre man ligger där, desto mindre tid har man i det upplysta tillståndet, i friheten. Valet är ens eget, att ligga kvar där hjälplös och beroende eller att resa sig upp på, till en början, ostadiga ben men likväl är man upprest. Den kraftansträngningen som krävs, har successivt samlats över tid. Antingen bär benen eller så slås de undan på mig och jag får hoppas på att stengolvet inte slår alltför tungt mot min kropp vid fallet.

Som vetenskapsman tror jag inte på annat än det som är evidensbaserat, men som en individ uppvuxen i en kultur som lägger stor vikt på olika ritualer för att blidka och inte stöta sig med det spirituella och som starkt tror på det övernaturliga, har jag inte kunnat undgå att påverkas. Jag tror, men jag tror ändå inte. Jag tvivlar, men vill nästan tro. Drömmar utgör en möjlig länk mellan andevärlden och oss som fysiska varelser, enligt många i östern. Jag tror däremot mer på ett psykologiskt närmande där drömmar ingår i en bearbetningsprocess av vårt undermedvetna. Kanske är det det som uttrycker sig i mina drömmar om förluster, död och ouppnåelig lycka. Drömmar brukar sällan ge någon mening, men jag anar ett mönster, som manar mig till ärlighet mot mig själv, för annars får jag stå mitt kast och bittert ångra det i efterhand. 

Min största rädsla är egentligen att bli övergiven, att bli hatad för min ärlighet. Men det är väl en skräck som vi alla bär inom oss. Vad priset blir, får tiden utvisa.

Jag skriver detta till tonerna av Samuel Barbers "Adagio per archi op. 11". Kanske är det därför som allt känns och verkar så mycket mer melankoliskt än under dagtimmarna. Men det stycket beskriver allt det som jag känner inombords, det är min tysta reflektion på vattenytan. Jag känner att avgörandets timma närmar sig. En dag i en inte alltför fjärran framtid, önskar jag se en starkt lysande stjärna resa sig på himmelsscenen, den ska positionera sig under Lejonets stjärntecken bredvid vår röda planet. 

Undrar hur jag förhåller mig till denna text när jag vaknar upp imorgon. 

3 COMMENT(S):

Väldigt fint skrivet iaf. Naket. Blottat. Ja. Vackert. :)

Och den där rädslan för att bli övergiven/lämnad tror jag många har. Precis som många aldrig vill dö. Jag är en av dem. Eller dö i sig kan väl vara något fint men jag har en viss rädsla för att bli just gammal, ensam och dö. Men ja. Det är ju några år dit så man stanna i nuet ett tag och njuta. :)

 

Fint skrivet Steve, mer av dessa rader när inspirationen och lusten att skriva ner dem och dela med oss befinner sig :)

No situation is permanent, everything is in movement..

/R

 

kanske går det inte att vara riktigt säker på något i livet utan att ibland också få tvivla (?). på så sätt skapar vi vår egen verklighet, för att landa i säkerhet. för meningen är inte alltid föregiven, vi föds fria (?), därför måste vi ständigt återskapa meningen genom att låta oss få tvivla (?).
vissa ser drömmarna som en ventil mot det vakna jaget, som en livets bakgrundstapet (skuggjaget). drömmarna kan vara fulla av mening, men bara om vi är villiga till att se.

Ta hand om din passion Steve, det är din största gåva! :)

(Läser din blogg men kommenterar sällan, så det var hög tid att nu säga "hej" och tacka för insiktsfull läsning!):)

//"Pussen"