The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Reblogged: "Jag flydde också"

Grävde lite i arkivet och snubblade över en åsikt jag hade och till viss mån fortfarande har om skolor i segregerade bostadsområden. Håller ni med mig?


Publicerad den 7/08/2009

Rosengård är ökänd för sina många problem; sociala problem, invandringsproblem och kriminalitet. Stadsdelen intog förstasidorna på landets alla tidningar för ett tag sen i och med ungdomsmissnöjet som manifesterades som sophus-bränder, stenkastning mot våra uniformerade yrkeskårer och katt-och-råtta lekar. Politiker, och däribland Ilmar Reepalu, sökte sig till stadsdelen för att föra en dialog med ungdomarna. Men jag köper verkligen inte deras förklaring till uppförandet med att det beror på att väcka uppmärksamhet. Deras krav är att politikerna ska göra något eftersom ungdomar saknar något att göra om dagarna. Snälla, om jag saknar något att göra tuttar jag väl inte eld på mitt sophus heller.

Idag stod det i Sydsvenskan att de duktiga eleverna flyr stadsdelens grundskolor. Det är väl bara förståeligt, anser jag. De som vill något med sina liv, de som har visioner och mål, varför skulle de vilja stanna kvar på Rosengård? Ska de vara där för att "motivera de svagare eleverna", som Krister Kjellström så fint formulerar det. Vem ska motivera de motiverade eleverna då, undrar jag. Envar sin egen lyckas smed. Det är bara väldigt klokt att de söker sig till bättre skolor för att kunna utmana sig själva.

Jag menar inte att skolorna i Rosengård måste vara så usla som medier ibland utmålar dem till att vara. När jag läste på Borgarskolan var där faktiskt en eller två elever som läste IB årgångar under mig. Min föreställning om att Rosengård aldrig skulle förmå ha så duktiga elever krossades hårt mot stengolvet.

Min åsikt är att en bra skola måste rymma engagerade lärare som ibland gör mer än vad tjänsten kräver. Jag hade tur som hade en sådan lärare. Hon var en av de drivande krafterna till att jag slutligen flyttade från Rosengårdsskolan. Tänk hur annorlunda min värld hade varit om hon inte hade insisterat på att jag behövde en bättre och mer utmanande skolmiljö. Men dessa duktiga och engagerade lärare finns inte kvar på skolorna längre. År efter år sliter de och gör sitt yppersta, men ingen människa kan ha så mycket ork. Med deras flykt, saknar eleverna föredömen. Skolan som institution faller, och kvar blir en meningslös förvaring av unga människor. Sakteligen slocknar deras framtidstro, en efter en.

Jag är av den kontroversiella åsikten att dessa skolor bör läggas ned. Eleverna ska förflyttas till andra skolor. Vi måste utbilda nästa generation! Att ha lärt sig språket, att ha fått verktygen, är viktigast för att kunna ta sig fram i livet. Goda svenskkunskaper är vad som behövs, och de tror jag inte på att barnen får på alla de religiösa friskolor som finns i stadsdelen. För att kunna tackla problemen i Rosengård måste vi satsa på nästa generation, och ge dem verktygen för att hjälpa till med att lösa problemen. Vi måste krossa fördomarna om att invandrare bara innebär problem för samhället och inte kan tala god svenska. Faktum är att folk dömer dig efter hur du talar, för det kan väl omöjligt vara ett sammanträffande att jag alltför ofta blir tillfrågad om jag är adopterad?

Kinesiska Muren

3 COMMENT(S):

oo, svår fråga det där!

 

Sv. Jag gör ju det! Och jag svarar direkt igen. Jag borde skaffa ett liv :D

 

Sv. Det är sant! Tur :D haha