The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Worry Is My Middle Name

Oro är dagens tema, jag oroar mig för mycket helt enkelt. Kan man öva bort det? Det som jag är mest rädd för, är att jag i framtiden kommer att oroa mig för patienterna även efter arbetstid. Kommer varken vara uppskattad av mig själv eller min familj, kan jag säga dig redan nu. Det är nog ok att fundera över vissa jobbrelaterade problem, men min oro är smått patologisk, dvs sjuklig. 

Som exempelvis när jag bodde i min första lägenhet, gjorde jag ett impulsköp på en soffa (förstår än idag inte vad som drev mig) och oroade mig sömnlöst hela den natten ifall den skulle kunna komma uppför den trånga trappan. Spekulerade över alternativa vägar genom fönster och icke befintliga dörrar. Kollade måtten om och om igen, och förberedde mig på att mista massa pengar på en meningslös frakt fram och tillbaka. Men soffan kom upp för trappan, med få centimeters marginal. Lucky me.

En annan gång när jag var yngre (lågstadieålder), lekte vi kuddkrig på fritidshemmet. Måste ha varit en väldigt dålig förlorare/tävlingslysten/ond på den tiden, för när min kompis ena ben befann sig tvärs över en stolsarm och dinglade, BAAM, slog jag till. Som ungen började böla och skrika om att det var brutet: "Det är BRUTET!" Det var inte brutet, ok. Trots att jag bad om ursäkt minst hundra gånger om, gick jag sedan hem och oroade mig över om det faktiskt var brutet. Benet måste ju röntgas, tänk om kompisen skulle börja halta resten av sitt liv och det skulle vara MITT fel?! Jag var så rädd för att kompisens föräldrar skulle ringa mina föräldrar, skulle ju dö-ö av skam. Jag kallsvettades av alla mardrömmar den natten, där ben och kuddar turades om att jaga mig. Jag skyr därför kuddkrig än idag.

Ni ser, sjuklig oro. Med åren har det, tack gode gud, avtagit. Mindre strängt samvete, inga oförrätter mot andra och överlag mindre knäpp i skallen har tydligen hjälpt mycket. Nu gäller min sjukliga oro bara min närmaste familj och vänner, som jag tror lider av allt möjligt farligt som finns i medicinböckerna, så fort de får vissa symtom. That's sick, I tell ya... Sick!

Published with Blogger-droid v2.0.4

1 COMMENT(S):

Det ligger nog i din natur. Inte oro i sig, utan väldigt mycket empati och medkänsla för andra människor. :) Det är fint på sitt sätt, så det är en bra egenskap bara den inte tar över för mycket. :)

Sen blir det väl lätt så när man läser medicin och får en helt annan insikt om symptom och diagnoser. Minsta lilla familjen åmar sig = hypokondriker. Haha.

Och gällande din kommentar så ja choklad borde funka som lockbete för att sluta bita på naglarna.. :P