The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Remember The Time

Det är den tiden på året igen, nu är jag inne på mitt tjugosjätte jordvarv! Längre bort från barndomen än någonsin tidigare och djupare förankrad i vuxendomen än någonsin förr. Det känns bra, det gör det onekligen.

När jag var yngre önskade jag att jag skulle bli stor snabbare, för inuti min skalle var jag äldre än vad det yttre visade. Väldigt lillgammal redan efter att jag lärde mig att gå i princip. Jag minns så många små snuttar från tidiga barndomen, som jag förvånas över att jag ens kommer ihåg. Hur jag som treåring ställde upp en barnstol på höjden för att kunna klättra upp till kakburken som stod på översta hyllan. Hur farmor sedan tog mig på bar gärning och frågade varför jag inte bara bad henne om några kakor istället för att utsätta mig själv för fara? Under hela den klättringen ner igen, var jag skamsen och rädd för att jag skulle trilla. Inte för att jag skulle slå mig, utan för att jag skulle ramla på farmor och skada henne, eftersom hon på den tiden hade blivit sjuk. 

Jag minns alla de gånger som jag besökte BB med pappa för att hämta hem ett nytt syskon. Först lilla Betty, som var helt liten och grät. Sedan David som jag minns hade väldigt runda kinder. När vi hämta Martin var det infektion på omlopp, så vi fick inte gå in på avdelningen utan mamma fick komma ut och visa oss bebisen istället. Jag minns hur jag tog hand om dem och jag minns den glädjen de utstrålade.

När jag sedan blev äldre, var det inte så intressant mer. Nu är siffrorna bara en fluga och ett samtalsämne att driva med. Men tursamt nog blir man tydligen också klokare med åren. Man utvecklas ständigt och jämt. Jag ser själv vilken skillnad det är på den jag är idag jämfört med den jag var när flyttbilen åkte till Odense för drygt fyra år sedan. Starkare och säkrare. Man växer som människa och det är det som räknas.

Varje gång jag fyller år, påminns jag extra mycket om hur bra jag har det och hur lyckligt lottad jag är. Jag har tid att fundera över hur gammal jag blir (bara det att jag vet hur gammal jag är!), vad jag vill göra och med vilka jag vill spendera den med. Det låter som en, men är ingen självklarhet. Jag har valmöjligheter i mitt liv och jag är så förmögen att jag är min egen lyckas smed. Jag känner enbart tacksamhet över att jag föddes under en strålande sol i ett förlovat land. Den gåvan tänker jag ta tillvara och göra det bästa utav. Både för mig själv och för dem som jag får privilegiet att möta på min väg genom livet.


Födelsebarnet - 3 år gammal.

6 COMMENT(S):

Så söt liten Steve =)

Grattis ännu en gång!

/Karro

 

Så fint skrivet Steve! Ska själv ta till mig av din text och bli min egen lyckas smed :)

Och en jättefin bild på dig! Har inte sett den förut.. Ha en underbar födelsedag!


KRAM!
/Rasha

 

Mycket naket och vackert skrivit! Grattis tusen gånger om, igen. Hoppas du haft en däääilig (ja du fattar fast stavningen inte stämmer) dag. ;-)

Tycker framförallt det var fint det du skrev om kakburken och att du inte var rädd för att ramla och slå dig, utan för att du var rädd att ramla in i din farmor. Så fint. :))

Och jo karln ligger på plus efter frågestunden. Men, vikariera? Mer? Tycker du jag är så pass dålig så han måste vika för mig? VAAA?!! ;-))

MEn förstår dig. Ditt sätt att skriva och uttrycka dig är snarlikt Adams. Jag ser det humoristiska i allt, ni det djupa och vackra. :)

 

Jättefint skrivit och grattis på dig! Hoppas du har haft en trevlig dag :D

 

Hahaha! Vilken treåring (förutom du såklart) skulle ens titta på födelsedagskortet?! They want the toys!!! :D

 

Tack så mkt Karro! :-)

Tack Rasha, jag har ganska mkt bilder som jag glömmer bort att jag har. :-P

Tack Christoffer och Tack Patrik! :-)

...som sagt Betty, jag var lillgammal. ;-) jag älskar ju fina födelsedagskort ännu idag. Det är ju nästan viktigare än själva presenten. :-P