The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Tanternas älskling

När jag blir gammal och ska bäras till skroten, ska jag banne mig finna ett hemtjänstbiträde som mig själv. Inte för att göra mig själv märkvärdig på något sätt, men tanterna älskar mig. Jag gör det lilla extra, jag ger dem det där extra leendet, som gör deras dag ännu bättre. 

Jag fixar en "gotte-gris-tallrik" till dem, med massa kakor och godis som jag rotar fram från deras skafferier. Slöseri på goda kakor annars ju. Jag stannar en extra minut bara för att kunna ge dem påtår (de orkar inte hålla upp en kanna), istället för att rusa ut genom dörren. Jag håller dem i handen och frågar hur de mår, och väntar faktiskt på ett svar. Sätter min chef mig på rengöring, gud-hjälpe-mig, undgår inte ett enda dammkorn eller spindelnät mina röntgenögon. Spindelnät hör hemma i spökhus och övergivna lagerlokaler. Med tanke på hur många spindelnät jag hittade i ett hem, en gång för ett tag sen, ställer jag mig frågande till hur ordinarie personal egentligen sköter sitt jobb. 

Jag blir också påverkad och mörkrädd av de skräckhistorierna som dyker upp i media. Inte bara för min skull, men också för mina föräldrars skull och min utvidgade släkts skull. Just därför önskar jag att det kommer en rar människa som faktiskt gör sitt arbete ordentligt och med glädje. Som inte rusar in och sedan ut, sliter och drar i de gamla, och sedan gnäller och snackar skit ifall anhöriga är kritiska av en legitim anledning. 

Det roligaste är ändå nya hemtjänstelever som inte vet att jag har jobbat i gruppen längre än vad jag själv kan minnas, och beter sig lite som att de vet och kan mer än jag. Sådana små viktig-fior. "Du vet väl att du måste registrera dig med tidspunkt när du kommer till en brukare... du vet väl att han är terminal-förklarad.... du vet väl vad terminal betyder..." Nej, de vet inte att jag läser till läkare. Väluppfostrad som jag är, nickar jag och ler: "Bra att du förklarade det där för mig." ;-)

3 COMMENT(S):

Sv. Lite mobil i alla fall... Fast det var tydligen många fel.. jaja.

Det skrivbordet är massa fint! =)

Jo det är sjukt tur att vi bor så pass nära ändå! Annars hade det varit jobbigt (mer jobbigt). Men nu är det bättre igen =D

Nej det där med gynekologi är konstigt... hum. Men va fan. Man måste ju lära sig det någon gång. Även om man inte tränar så mycket praktiskt eller vad man ska säga.

 

Du ger dem det lilla extra... mmm

/R

 

Du är snäll du!

Jag är lite som dig. Förutom städningen. Jag hatar att städa. Jag gör det. Men jag gillar't inte. Så något gruskorn KAN nog missa mitt öga. Kanske. Ibland. Någon gång. Men jag tar mig alltid tid. Pratar. Frågar hur de mår. Etc. Det är viktigt. :)