Nyårskrönika

Varje år börjar vi ett nytt år med årets största fylla, pengabål och dagen-efter-bakfylla. Samma glada tillrop om ett bättre år, bättre möjligheter, högre förväntningar och inte minst ett lyckligare liv. Men vad är egentligen lycka för oss, för mig, eller för Dig? Är det att få mat på bordet, bli älskad, eller en ny Louis Vuitton väska? Vad är det som vi har glömt på vår väg mot en bättre värld, eftersom vi ännu inte är lyckliga trots allt vi har? Jo, våra rötter, vårt ursprung.

Vi bygger enorma luftslott på en bräcklig grund. Vår lycka här i väst har kommit att definieras av materialismen och konsumtionen. Blir vi någonsin nöjda med vad vi har eller vad vi får, undrar jag. Varför är det sådan att jag aldrig nöjer mig med vad jag har, utan alltid vill ha något mer utöver det, något nytt? Varför fäster vi större betydelse till en gåvas värde än tanken som ligger bakom den? Hur kan det komma sig att det spås bli en rekordjul för detaljhandeln i Sverige medan alla går på knäna runtom i världen?

Materialismen och pengar har blivit vårt recept för kortvarig lycka. Vi försöker desperat fylla i det tomrum som finns inom oss med det som vi kan köpa, det som vi kan ta på. Ett tomrum som har skapats i spåren av överdriven individualism och kapitalism. Vår jakt på att utmärka oss själva som enskilda individer, separat från vår familj, vårt släktnamn, har lett oss nerför en enslig väg. En väg som många gånger känns både bitter och ensam; vänner kan bytas ut, släkten är distanserad och kärnfamiljen vittrar sönder med åren. De banden som har hållit ihop familj, släkt och vänner i alla generationer före oss, är ytterst svaga idag. Inte mycket behövs för att slita av dem. Det här är den yttersta konsekvensen av den individuella friheten som vi alla så innerligt har önskat oss under föregående generationer. Vi lever allt för mycket efter devisen att "ensam är stark", medan många kulturer runtom i världen ännu tror på att "tillsammans är vi starkast".

Orsaken till denna skillnad kan ju förklaras av vår långt gångna välfärdssamhälle, där oavsett vilka band vi har till varandra, behöver vi aldrig vara beroende av varandra för att överleva. Däremot är det fallet i bland andra de asiatiska kulturerna där yngre familjemedlemmar har en moralisk plikt att ta hand om de äldre. Denna beroendeställning existerar på både gott och ont, men de banden individer emellan är starka. Trots oliktänkande och eventuella interna konflikter måste de bortses från för att bibehålla status quo och värna om den lojalitet, respekt och kärlek alla emellan.

De människor som ännu har undsluppit kapitalismens vidöppna gap har lyckats behålla den värme som finns mellan människor i dessa länder; den hjälpsamhet, öppenhet och nyfikenhet för sina medmänniskor. Vad kan det bero på att vi ser dessa tre ingredienser som en enorm bonus i vår vardag och inte som en självklarhet? Är det på grund av vår kultur där vi gärna värnar om vår personliga sfär, medan ingen sådan existerar i Asien? Eller är det vår individualistiska samhällssyn på "jag och du", mot deras kollektivistiska, som har skapat den själviskhet som alltför ofta ses på våra breddgrader? Varför brukar vi så ofta tänka att "så länge jag sköter mitt eget så behöver jag inte bry mig om hur andra har det"?

Julen och nyår har liksom allt annat i vårt samhälle förlorat sina rötter. Grundtanken bakom högtiderna är sedan länge glömda, och de har båda fallit offer för kommersialismen. Vi jagar den bästa, dyraste, och snyggaste julklappen istället för att lägga ner tanke och tid bakom gåvorna. Vi åtrår den fräsigaste nyårspartyt iklädd den glammigaste festutstyrseln och ha den största fyrverkerilådan någon annan har i kvarteret, istället för att samlas med dem som verkligen betyder något i ens liv. Förklaringen till fenomenen ligger i vår otillfredsställda behovshierarki, där vi saknar de grundläggande pusselbitarna för ett lyckligt och nöjd liv; trygghet i vårt ursprung och gemenskap bland vänner och familj.

När vi har de grundläggande ingredienserna för ett lyckligt liv, behöver vi inga ytterligare saker för att fylla ut vardagen. Vi kommer aldrig behöva den där speciella prylen som vi har haft ögonen på, eller supa in det nya året med en hutlöst dyr nota. För vi kommer då varken behöva dämpa saknaden efter närhet eller den svidande tomheten, när vi är trygga i oss själva och tillfredsställd med familj och vänner.

När det sker, kommer vi att se på världen med nya ögon. En värld där vi är medvetna om alla de banden som knuter oss an till varandra, där vi som enskilda individer trots allt är beroende av varandra för att kunna få ett meningsfullt liv. En värld där vi bryr oss om varandra och inte drar oss för att sträcka ut en hjälpande hand. Då kommer vi återigen att upptäcka rötterna med högtiderna, och fira dem för det de egentligen är, nämligen tillfällen att samlas och uppskatta det som vi har blivit givna, varandra.

Dags att bli vegetarian

Sorgliga bilder på vanskötseln på några grisfarmar i Sverige har kablats ut under de senaste dagarna. Alla djurvänner är bestörta och kräver kraftiga åtgärder omedelbart, småskaliga köttätare kanske tvivlar lite inför inhandlandet av julskinkan, medan de inbitna köttätarna kallar detta för skrämselpropaganda som mediavänstern har publicerat i samarbete med djurrättsorganisationerna.

Om vi bara går ifrån hela denna mediacirkus ett tag, och tänker lite större på helheten. Låt oss fundera över nödvändigheten av att bedriva en sådan massiv köttindustri, som i slutändan både är skadlig för människan, djuren och framför allt jorden vi går på. Även om det inte diskuteras öppet, är köttindustrin en stor del av problemet med den globala uppvärmningen och står för cirka 20% av den totala mängden växthusgaser som släpps ut i atmosfären [Time.com]. Vi kan inte tämja den globala uppvärmningen utan att göra folk medvetna om att deras matvanor påverkar jordens klimat i stor skala.

Köttindustrin är ytterst resurskrävande, eftersom enorma massor av vatten och hektar jord används för att odla grödor som ska fodra djuren, och där skogar huggs ner kontinuerligt för att ge plats för mer brukbara marker. Det krävs drygt 19000 liter vatten för att producera cirka ett halvt kilo kött, medan endast 95 liter vatten krävs för samma mängd vete [GoVeg.com]. Uppskattningsvis 33% av all brukbar jord används för produktion av grödor till boskapen [FAO.org]. När många hundratals miljoner människor runtom i världen svälter dagligen, låter vi boskapen äta upp all den mat som hade kunnat mätta dessa människor.

Djuren släpper ut enorma mängder koldioxid, metangas, och nitrous oxide under själva produktionen. Sedan ska vi lägga till utsläppen som sker under transport till och från slakterier, och vidare transport ut till kunderna. Vi ska komma ihåg att kött exporteras utanför landsgränserna och hur resurskrävande det är i jämförelse med icke-animaliska produkter.

För att återgå till nyheten om vanskötseln av grisarna, tror jag tyvärr inte att det är något ovanligt. Måhända sker det ytterst sällan i Sverige, men utanför gränserna då? Hur ser verkligheten ut för av boskapsindustrin i resten av världen? Är den så etisk korrekt som vi vill att den ska vara? Är den så rumsren i Kina eller USA som den är i Skandinavien?

Köttindustrin är djurrättsligt oerhört hemsk, men än värre är det ur ett humanitärt perspektiv där vi i väst äter oss sjukligt överviktiga och dör av kolesterol-relaterade sjukdomar, medan så många människor dör av hunger för att det rena vattnet och miljontals ton mat ges till boskap istället till våra fränder i tredje världen. Jag har bestämt mig, och har gjort ett medvetet val för att försöka eliminera världshungern. Vad är ditt beslut?

Sverigedemokraterna - en cancersvulst svår att bli kvitt

Kan någon ha missat dagens stora snackis, Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet? Sverigedemokraterna har kommit ut från garderoben, äntligen. Vi har fått se deras grundfråga, deras huvudpelare i hela deras politik. De försöker visa upp ett komplett partiprogram, men i grund och botten handlar deras politik om att utestänga alla utlänningar, försvåra livet för de människor med utländsk bakgrund som redan befinner sig i Sverige, och i sista hand att kasta ut alla som inte är "svensk" enligt deras kriterier.

Vad vi ser är ett enfrågeparti, som profilerar sig på ett problem som våra etablerade partier har misslyckats med att tackla på ett bra sätt. Man har inte lyckats debattera invandrarpolitiken och segregationen på ett sätt som har gått hem i stugorna. Istället har missnöjet mot invandrare fått växa sig så stort på vissa håll att folk faktiskt kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraternas nya taktik är tydlig, de spelar på islamofobin och människors rädsla för det "främmande". De drar upp "fakta" om hur muslimerna är på väg att ta över landet i den takt som de ynglar sig, att Sverige har flest våldtäkter i Europa och att muslimska män skulle överrepresentera gärningsmännen, och att muslimernas utbredning är "vårt största utländska hot sedan andra världskriget" - i övrigt dagens mest citerade mening.

Vi känner igen den här typen av retorik, man använder fina och sofistikerade ord för att förvirra bort läsaren, tar upp en massa "studier" och "undersökningar" som stödjer deras argument, och drar fram skräckexempel från människors vardag. Men var källkritiska gott folk! Att linda in rasistiska uttalanden i fina ord gör de inte mindre rasistiska. Var uppmärksam på vad det är för studier som används i deras argument, för vem som helst kan beställa förvrängda studier som talar för deras sak. Jag kan ställa mig på gatan och göra en studie som visar att korta människor är dummare än långa, genom att plocka bort alla smarta korta från resultatet. Likaså kan Sverigedemokraterna plocka fram studier som visar på stöd för sharia-lagar och våldtäktsbenägna muslimer.

Jag är nöjd över att SD får visa sitt rätta ansikte för allmänheten. Det som jag har fått läsa idag bekräftar bara vad jag redan visste om Sverigedemokraterna, de är inget annat än ett främlingsfientligt, islamofobiskt, och rentav rasistiskt enfrågeparti. Deras övriga politik är enbart små fragment som de har stulit från lite olika partier på måfå och sytt ihop ett eget sött lapptäcke med.

Men samtidigt är jag mörkrädd, för jag är medveten om att denna öppna fientlighet mot muslimer tyvärr tilltalar alltför många. De struntar fullständigt i att Sverigedemokraterna far med osanningar eller använder en retorik som kan härledas till nazisterna och Hitler på 1930-talet. De är bara glada över att någon hörsammar deras rädsla för invandrare och framför allt muslimerna, och bekräftar deras misstankar om att problemen i samhället idag beror på alla invandrare som har "tagit över vårt land".

Det är dags att vakna upp och sluta iaktta spektaklet från sidolinjen! Jag kan inte med gott samvete se på när Sverigedemokraterna är på väg att ta plats i Riksdagen, och i värsta fall få en vågmästarroll. Vi måste ta debatten med dem, men inte på deras villkor. Debattartikeln har enbart gett dem en plats i rampljuset, för all publicitet är bra publicitet som man brukar säga. Att ha erövrat förstasidorna i morgondagens tidningar är bara ännu en delseger för Sverigedemokraterna och deras ruttna människosyn!

____________
Läs mer: 
"Ju mer buller och bång desto bättre för SD" (DN.se)
"Partiet visar sitt verklige jag" (DN.se)
"En förvirrad politisk strategi" (SvD.se)
"Risken finns att detta obehagliga röstfiske lyckas" (SvD.se)
"SD:s påståenden saknar grund" (SvD.se)

Livets väktare

En av läkarens huvudsakliga principer är att till varje pris värna om människoliv. Att till varje tillfälle göra det bästa för patienten i fråga. Men somliga tider hamnar man i situationer där man som läkare går balansgång på en knivsegg, där ens professionella övertygelse inte nödvändigtvis måste gå hand i hand med ens privata övertygelse. Oavsett hur objektiva och professionella vi försöker vara, kommer vi aldrig ifrån det faktum att vi alla faktiskt bara är vanliga människor. Läkare, som alla andra människor, har ett samvete, medkänsla och en personlig moralisk kompass som styr oss i våra handlingar. Det är vår identitet som mestadels styr våra handlingar som yrkesmänniskor, förutom när yrkets regelverk är på kollisionskurs med vår personliga övertygelse om vad som borde och inte borde utföras.

Frågan om eutanasi är just en sådan svår fråga som delar upp läkare, folket och staten i två läger. Det är en fråga som är ytterst komplicerad men ända inte. Simpel i den bemärkelsen att det i grunden handlar om, om vi kan tillåta en människa att själv besluta över när hon vill att döden ska inträffa. Ingår det i en människas frihet, 'friheten att få dö'? Men ur det mest simpla växer sig en myriad av komplicerade etiska övervägningar, vars syfte ska säkerställa den enskilda människans beskydd, säkerhet och integritet.

På den senaste läkarstämman utfördes en undersökning angående läkares inställning till eutanasi och läkarassisterat självmord, som innebär att läkare skriver ut preparat som patienten själv kan ta och sätta punkt för sitt eget liv. Hela 35% var positiva till denna typ av dödshjälp, medan 40% var emot och resterande osäkra. I allmänhet stöds aktiv dödshjälp av 47% av folket.

Redan idag sker passiv dödshjälp runtom i landet där man avstår från att ge patienter livsuppehållande behandling, och på så vis låta naturen ha sin gilla gång. Det var också det som jag först blev förvånad över när jag arbetade på vårdhemmet. Varför satte man inte in dropp till de patienter som varken drack eller åt? tänkte jag. Men som jag senare förstod, mister dropp sin effekt när patienten i fråga redan givit upp och passivt ligger och inväntar döden. Om man tvingade på patienten livsuppehållande behandling, vore det då inte en kränkning mot patienten att frånta dennes sista önskan?

Att sedan ta steget till att aktivt deltaga i patienters självmord är däremot otroligt avlägset. När man står inför en svårt lidande person, som mister en del av sig själv för varje dag som går är svårt, främst för patienten själv och de anhöriga, men även för vårdpersonalen. Istället för att få se allt lidande, kan man argumentera för att det är mer humant att göra den sjukes lidande kort. Men vem ger oss den rättigheten att avgöra vilket tillfälle det är? Är det patienten, som måhända resonerar annorlunda på grund av smärtorna, och troligtvis avstått från dödshjälp om bara lite av smärtan lindrades? Är det de anhöriga, som vill slippa se någon de älskar lida? Eller är det samhället, som vill slippa denna börda? För det handlar ju i slutändan inte bara om gamla och svårt sjuka människor, utan kommer även att inkludera svårt funktionshindrade och handikappade människor. När de inte kan föra sin egen talan, finns det någon som med säkerhet kan veta vad det är som de vill? Är de i verkligheten bara fångar i sina egna kroppar och gärna vill bli befriade från dem, eller finns det livsglädje även i en kropp som många av oss andra människor ser på med förskräckelse?

Om vi i Sverige inför rätten till aktiv dödshjälp, hade vi sluppit att människor åker till Holland och Schweiz för att gå till dessa så kallade 'dödskliniker' och istället kunnat stanna på hemmaplan och få ett värdigt avslut. Men en sådan komplicerad fråga som den här är, är frågan vilka som ska få avgöra om det är rätt patient som ska få dödsinjektionen. Ska det vara oberoende läkare som ska säkerställa att inte "fel" patient, som inte är bortom botande, tar ett förhastat beslut? Eller är det ändå patientens beslut som väger tyngst oavsett läkarens bedömning?

Det här är bara början på en debatt som vi kommer att få se inom den närmaste framtiden i Sverige. Med en ny generation av unga som tar över roddret, kommer vi att få se många fler ifrågasättande inom områden som det traditionellt har förelegat ett samstämmigt tyckande, en tyst överenskommelse. Om vi kommer att få se en omskrivning av läkaretikens grundläggande principer angående den aktiva dödshjälpen, som följd av den skiftande opinionen, återstår att se. Vi kan idag inte bestämma när vi föds, men frågan är om vi ska ge oss själva den friheten att besluta över när vi är beredda på att lämna jordelivet.

Danny Taran

Hård bevakning av porten till det danska läkarprogrammet

Efter år av problem med "för många" svenskar på det danska läkarprogrammet i utbildningsorterna Köpenhamn, Odense och Århus, verkar danskarna äntligen ha lyckats få ner antalet svenskar till en nivå som de är nöjda med. I tider av globalisering och fri rörelse inom EU för människor som vill arbeta eller studera i ett annat land, är det förvånansvärt att Danmark aspirerar på att stänga ute så många svenskar som möjligt.

Det är naturligtvis förståeligt att danskarna är bekymrade över att så många norrmän och svenskar flyttar tillbaka till deras hemland efter avslutad utbildning i Danmark, när vi står inför en stundande läkarbrist i såväl Danmark, Sverige och övriga Norden. Men nog hade det varit en betydligt vänligare strategi att tillämpa en plan för hur man kan få fler svenskar och norrmän att stanna kvar efter avslutad utbildning, än att peka finger och antyda att vi ockuperar platser som andra danskar hade kunnat få istället.

Att studera under sex år i Danmark är en lång period. Mycket hinner hände under den tiden, såväl i det stora hela, som på ett mer personligt plan. Man finner vänner, partner, och hinner slå rot i sin nya hemstad/-land under dessa sex år. För mig är det inte alltför självklart att jag tar min packning och sätter mig på första bästa tåg tillbaka till Sverige, den dagen jag håller mitt examensbevis i handen. Vem vet hur jag ser på min situation om fem år?

Efter flera omgångar på hög politisk nivå mellan Sverige och Danmark, lyckades inte danskarna få med svenskarna om att införa kvotering, likt det som man har i Norge där endast ett bestämt antal får platser på det danska läkarprogrammet, istället skärpte danskarna till de antagningskrav som gällde för svenskar. Under detta år har vi fått se resultaten av skärpningen, vilket betyder att antalet svenska ansökare har fallit med 42% från 423 under förra året (2007) till 245 i år. Här i Odense har antalet svenskar halverats jämfört med föregående år, 60 av 285 antagna ifjol jämfört med 35 av 280 i år. Danskarna jublar och menar att det är bra för samhället, eftersom svenskarna tidigare lagt beslag på för många studieplatser. Men jag menar att det är en förlust för den fria rörligheten och internationaliseringen speciellt i Danmark.

Möjligtvis kan man tolka resultaten som en konsekvens av de hårdare kraven som ställs på en svensk ansökare, men delvis vill jag påstå att vi studenter inte orkar med att sätta oss själva i en fientlig miljö, och väljer därför hellre att åka till de östeuropeiska länderna som åtminstone välkomnar dig och dina pengar. Jag vill poängtera att jag personligen inte har råkat ut för fingerpekning från mina danska medstuderande, utan snarare nyfikenhet och en varm inställning. Den inställningen bland många av de danska studenterna bekräftades i det senaste numret av fakultetstidningen Sund & Hed, där ledarartikeln proklamerade "Længe leve det nordiske fælleskab".

Med den senaste utvecklingen i Sverige, där antalet platser på utbildningarna utökas samtidigt som poängsnittet i HP-kvoten sänkts till 1,8, kanske vi inom en snar framtid inte behöver korsa land och hav för att få möjligheten att uppfylla våra drömmar om att en dag kunna stå som färdigutbildade läkare, redo att ta oss an och hjälpa våra medmänniskor.

Det Skandinaviska brödraskapet

Kan man sona för sitt sexualbrott?

Förra året uppmärksammades det i nyheterna om en morddömd läkarstudent som hade börjat studera vid Karolinska Institutet i Stockholm, och om studenten i fråga borde få fortsätta sina studier. Idag gick det att läsa i Sydsvenskan att en våldtäktsdömd läkarstudent utbildas i Lund för tillfället.

Frågan väcks då återigen om dessa individer är lämpliga för yrket, och om det ens är förenligt med läkaretiken att de ska bli verksamma inom vården. Men å andra sidan är vi väl skyldiga att ge varje människa en ny chans efter avtjänat straff, eller hur? Helst ska vi ju också kunna vara säker på att återfall inte sker. Men kan vi någonsin vara 100% säkra? Lika säker som Thomas Johansson är jag dock inte.

– Den här typen av brott [sexuella övergrepp], den innebär ingen påtaglig risk för att det här ska kunna upprepas, säger Thomas Johansson, ordförande i nämnden [Högskolans Avskiljenämnd] till P3 Nyheter.

Ur ett patientperspektiv är ju en läkares straffregister förmodligen av stort intresse för en patient. Denne hade ju uppenbart aldrig velat gå till en läkare med ett sådant straffregister, men sedan kan man ju tycka att det som patienten inte vet om skadas hon väl inte av?

The American presidential election 2008 - Foreign Policy

The American people is about to elect their 44th president of the United States of America, in less than a month's time. An election that will determine the American people's well-being for the coming four years, but also an election that will have great impact on the rest of the world in every single aspect possible. That's why I am following the presidential campaign with such anxiety, due to the risk that we might face another four years of aggressive American foreign policy.

Focus has been on the military interventions in Iraq and Afghanistan, and whether or not the candidates are for or against a time schedule for withdrawing the American troops. This is an aspect of the foreign policy that we in the rest of the world is very keen on getting clear answers about. But there is something much more important, which is the way in how the candidates are going to conduct the art of diplomacy when installed in office. Diplomacy is certainly something that has been strongly neglected since the incidence of 9/11. The USA bypassed the Security Council and ignored international urges to keep a cool head, just to satisfy domestic drives for vengeance. Just look at where the USA is today, still after seven years of warfare the troops cannot see an end to the atrocities. Never before has the reputation and respect for the country been so meagre.

Due to the Americans disregard of the United Nations, much of its prestige and its cause of being a forum for solving international conflicts, has been greatly undermined. What is the point in having the United Nations if one of the world's greatest powers neglect it and refuse to follow its recommendations and decisions?

The election of John McCain to the post as America's next president, will most likely just continue on the same path of foreign policy as it has with George Bush jr. With more warfare than diplomacy, creating more enemies than allies and even excluding democratic countries like Spain. What is even more frightening, is the overhanging danger of Sarah Palin being next in line to sit in the Oval Office. That woman is ignorant of international affairs and has only been fed with what is expected from her to say as the vice presidential candidate to McCain. Acknowledging McCain's high age, there is a very high risk that Palin could be compelled to take over.

I am aware of the fact that Barack Obama is very alike McCain in the urge for defeating the enemies of the American people and continue the war on terror. They are both for a further armament of the American defence in the sense of building out the missile-defence, airforce and army. However, just the fact that Obama is willing to use diplomacy before force is a strong incentive to vote for Obama instead of McCain. The world is tired of the on-going wars, is tired of the rejection of the human rights and especially tired of the nonchalance showed by the USA. Hopefully Obama can repair some of the damage done by decreasing American intervention where it is no longer needed and by closing down the illegitimate prisons such as that in Guantánamo base, where prisoners sit for years without prosecution. The USA must respect the human rights once again with no exceptions whatsoever.

An opinion that could be perceived as somewhat controversial, is that the world needs a leader. A respected leader that have the ability to mediate in conflicts, that can point in the right direction to go, and to show what justice is. We do not want a divided European Union and we certainly do not need a divided Security Council in dealing with the many crucial world issues. We do not want to see a lame Security Council doing the same mistakes as with the genocide in Rwanda. We do not want to see how the world do nothing in the ongoing conflict in Darfur. What we really need is a strong and respected leader, that through skillful diplomacy, can affect different parties to unite and do what is best for the world. The USA has the potential of becoming that leader, but has simply mismanaged its diplomatic relations with the rest of the world during the last years. The restoration of its reputation is much needed and will take many years. But hopefully one day we will have a just, respected and able leader to show the way.

A step on the way is therefore to elect that presidential candidate that is best for the world and could lead the USA in the right direction. So in the choice of Bad and Worse, I choose Bad. I hope the American people do the same. Vote for Change We Can Believe In.

*

“After the last eight years, even our dogs and cats have learned that elections matter.”

- Al Gore

Värdig lön för våra sjuksköterskor!

Det må redan ha varit storstrejk i tre veckor, men bättre att ge sitt stöd sent än att aldrig ha gjort sin röst hörd. Jag är medveten om att Vårdförbundets krav på en löneökning på 1700kr under de följande två år kan sticka i ögonen på övriga fackförbund. Det är en hög höjning jämfört med vad de övriga har fått igenom. Men jag tycker definitivt att det är ett rimligt pris att betala! Arbetsgivarna och politikerna håller inte med mig, men just därför är jag ingen politiker heller. (Hade jag varit det skulle jag vara tvungen att antingen bli cynisk eller tvingas avgå, efter att ha kört budgeten i botten eftersom jag låter mina värderingar och principer styra istället för pengarna.)

Jag tycker att man bör tänka över vad för slags arbete som sjuksköterskorna utför och vad de får betalt i reell lön. Våra sjuksköterskor -ursäkta ordvalet- slavar under läkarna och är de verkliga patientombuden inom vården. Även om det är läkarna som har huvudansvaret för patienterna är det fortfarande sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden som har hand om den vård som betyder något för den enskilda patienten. Sjuksköterskor har hand om medicineringen, vårdar, ger patienten omtanke, och är en som gör en oerhört stor skillnad inom vården. För all detta ansvar ligger deras genomsnittslön på ynka 23.900 kr i månaden. (SCB: 2007) Jag vill inte jämföra och på så vis nedvärdera något annat yrke, men det är bara till att konstatera att mindre ansvarsfulla arbeten kammar hem betydligt mer pengar.

Det är synd att jag inte var i Malmö och deltog i demonstrationen. Men kanske var några vänner eller Syster med i tåget? Hursomhelst så är sanningen den att vi gör klokast i att: "Var(a) snäll mot syrrorna, (för) vi träffas senare", som det stod på ett av plakaten enligt Sydsvenskan.

Vem kan undgå att bli gammal och sjuk? Kan du vara säker på att det finns någon vid din sida som tar om dig och gör så att du känner dig trygg? Kan du vara säker på att någon håller dig i handen när det är dags och leder dig över till andra sidan? "...syrran står alltid vid din sida..."

Rätten till liv eller abort?

Det är så sant som uttrycket säger, att "Kunskap är makt". Men biverkningarna av att veta mer är att man till en början blir förvirrad och inte vet vad man ska tro på i vissa frågor. Just nu läser vi embryologi, det vill säga om befruktningen och fostrets tidiga utveckling. Det är minst sagt väldigt fascinerande, inte minst med tanke på hur otroligt koordinerade cellerna visar sig vara och hur fantastiskt snabbt ett foster utvecklas. Redan i femte veckan efter befruktningen börjar fostrets hjärta att slå och konturerna av armar och ben börjar synas. I vecka åtta börjar ansiktet att utvecklas och bli mer människoliknande, och fingrar och tår börjar också ta form för att i vecka nio kunna gripa tag i saker och ting med fingrarna om det placeras i dess handflata (andra fingrar, tår, näsan..)!

När jag satt och läste embryologin, kändes plötsligt frågan om abort inte alls lika självklar längre. För mig har abort alltid varit en självklarhet som jag inte ägnade så värst mycket tankekraft på, fram tills nu. Ju mer man vet om en sak, desto mer komplicerat blir det. Abortens genomförande eller inte, är ett svårt beslut för föräldrarna till barnet att ta. Man har hört argument som att det är kvinnans kropp, och att beslutet om en eventuell abort ligger helt hos henne. Har fadern till fostret någon talan överhuvudtaget? Kan han vilja behålla barnet när modern vill genomföra en abort? Vidare har det sagts att abort är en mänsklig rättighet, men kan det verkligen vara en mänsklig rättighet att ge sig själv rätten att avsluta ett annat liv?

Nästa fråga är i så fall i vilket stadium som det är "liv" i fostret? När den kan klara sig själv utanför livmodern, eller redan från första början? Med tanke på hur tidigt i graviditeten som man redan kan urskilja en "mini-människa", var bör gränsen för abort gå någonstans? För närvarande är det lagligt fram till vecka arton i Sverige, men om det finns några särskilda skäl är det tillåtet fram till vecka tjugotvå, med Socialstyrelsens tillstånd.

Om man nu skulle sänka abortgränsen kraftigt, skulle många fler kvinnor vara tvungna att föda barnet med tanke på att nära 35000 aborter genomfördes under 2005, skulle det då betyda att många fler oönskade barn föddes? Är det bättre att föda ett barn som inte är önskat för att sedan adoptera bort det, eller är det "bättre" att genomföre en abort?

Det är ytterst komplicerade frågor som inte har några raka svar. I nuläget vill jag fortsatt stödja kvinnans rätt till abort, om än lite kluven i frågan, men jag skulle förespråka en sänkning av gränsen för abort till åtminstone samma nivå som våra nordiska grannländer, vid tolv veckor. Vad tycker Ni andra i frågan?

Ett arton veckors foster.

Picture from First Concern Pregnancy Center

En läkares medkänslan

Jag kom att tänka på en av baksidorna med att vara läkare när jag tittade på ett avsnitt av Dawsons Creek. Det är mycket möjligt inte en av de bästa tv-serierna som har gjorts, men så har jag då bara TV4 att titta på här i Danmark. I detta avsnitt hade alla blivit äldre, och flyttat ifrån Capside, men besökte stan igen pga av ett stundande bröllop. Jen håller inne på en hemlighet för de andra som på sätt och vis avslöjas när hon plötsligt kollapsar på bröllopet.

En rad känslosamma scener följer, där Jen ligger på sjukhuset och visar sig lida av en akut form av vänstersidig hjärtsvikt som lett till lungödem, en dödlig åkomma. Jens' mormor försöker fortfarande dölja sanningen och skickar hem vännerna, men Jack känner på sig att något inte står rätt till. Hans manliga intuition visade sig vara korrekt och Jen berättar för honom om hennes dödliga sjukdom. De andra får reda på den grymma sanningen genom Jack, och under tiden känner jag att mina egna tårar kryper fram.

Jag kom att tänka på John. På vänskapen, på "the ups and downs", på vad som hände... såg parallellerna mellan verkligheten och tv-serien. Jag kan gott förstå och leva mig in i karaktärernas känslor i det ögonblicket. För hur bearbetar man en sån sak, som att se en vän ligga där och invänta döden? Man har tid att ta farväl i alla fall, eller kan man någonsin förbereda sig för något sånt? Kanske föredrar man att det händer plötsligt och oväntat för att slippa den plågande väntan?

Det för tankarna till det framtida läkaryrket, för hur pass känslomässigt involverad kan man låta sig bli, när man har dåliga besked att meddela anhöriga? Var går gränsen för en läkares empati; gråta en skvätt, säga några tröstande ord, eller ha det där medlidande ansiktsuttrycket och med en formell röst beklaga förlusten? Blir man med tiden kall och hård som granit inombords, men man gör och säger ändå de saker som förväntas av en, som praktiserande läkare, utan att egentligen mena det längre?

Även läkare är vanliga människor

När mor min, började inom barnomsorgen var det raka vägen till polishuset för att få ett utdrag ur brottsregistret. Så vad är orsaken till att inte göra detsamma för vårdpersonal? Omvårdnad av barn skiljer sig väl inte nämnvärt från omvårdnad av människor rent generellt, eller?

Antagligen krävs det alltid skandaler innan lagstiftning ändras. Vandelsprövning av personal inom barnomsorgen kom ju till efter pedofiliavslöjandena, som vi säkert minns. Kanske händer samma sak för vårdpersonal nu, efter DNs avslöjande idag att Karolinska Institutet antagit en straffad mördare till läkarutbildningen. All heder åt PIL-antagningen, men även rutinerade psykologer och läkare kan ju missa att de har en dömd mördare framför sig (efter 45 minuters samtal vardera)! Mord är väl tillräckligt illa oavsett, men personen i fråga avtjänade straff för ett så kallat hatbrott. Det vill säga ett brott där motivet varit att kränka/skada/döda en person på grund av dennes etnicitet, sexuella läggning, hudfärg, trosbekännelse eller andra liknande orsaker.

Jag vill tro på att människor kan förändras till det bättre, jag vill tro att människor av naturen inte är onda, och jag vill tro att ingen, som är vid sina sinnens fulla bruk, egentligen vill tillfoga en annan människa skada. Men i detta fall är förtroendet för mannen som framtida läkare, redan allvarligt skadat. Han har, innan han blivit färdig läkare, redan utfört något som är oförenligt med läkaretiken och läkareden.

Men det kanske inte spelar någon roll? För så fort den vita rocken åker på, behandlas ju ändå alla läkare som om självaste Jesus återigen stod bland oss. Inte sitter vi i väntrummet och funderar över om läkaren vi ska träffa har gjort något brottsligt? För Guds änglar på jorden kan väl inte synda?

Högskoleprovet agerar inträdesprov till läkarutbildningen

Så har ännu en gång runt 30.000 personer svettats igenom en dag bakom skolbänken. Har du inte träningsvärk i handen efter att ha fyllt i över hundra små prickar, har du säkerligen träningsvärk i huvudet efter att ha stirrat på allehanda diagram/statistik och lekt "gissa ordet" på ORD-delen. Är du en av de få lyckliga som bara glider igenom Högskoleprovet och får ett nätt brev på farstutrappan efter en månad innehållande de magiska siffrorna TVÅ.NOLL, är det bara till att gratulera!

Men för alla oss som vill ta oss in på läkarutbildningen i Sverige, är högskoleprovet obligatorisk tortyr! För ett tag sen var högskoleresultatet ett sätt att utöka antalet platser som man kunde konkurrera om. (Med förutsättning att man faktiskt uppnådde 2,0) Men nuförtiden används resultatet även för att rangordna de studenter med 20,0. (Närmare bestämt i Uppsala, Göteborg och Lund.) Vilket betyder att det är nödvändigt med 20,0 och 2,0 för att du (nästan) kan vara säker på att bli antagen till läkarutbildningen. So no pressure, dude!

Dalande intresse för att skriva högskoleprovet rapporterar bland andra Sydsvenskan.se. Jag undrar just varför? För gruppen som siktar på 2,0 pga sin strävan efter en efterlängtad utbildningsplats, beror det möjligtvis på att alltfler är någorlunda ärliga mot sig själva och inser att 2,0 är oerhört svårt att uppnå. Med kombinationen av att fler utländska medicinska universitet marknadsför sig i Sverige, tar många den chansen som erbjuds och studerar utomlands istället. Särskilt Polen har fått stort massmedialt uppmärksamhet, där också näst flest svenskar studerar till läkare och flest återfinns i Danmark. (Det lär nog förändras nu med de hårdare reglerna gentemot svenskar i Danmark.)

Så fram tills dess att ett specifikt prov utformas för antagningen till vårdutbildningarna fortsätter högskoleprovet att agera som inträdesprov till läkarutbildningen hos de flesta läroanstalter. (Och vilket inträdesprov det är! Med tyngdpunkten på språk, som består av hela två tredjedelar av provet. Relevant? Oh ja.)