Farmor

När man sitter i en knäpptyst läsesal där man kan höra en nål falla, är det lätt att man drömmer sig bort mellan de där intensiva läsestunderna. Jag tittade ut genom de stora fönsterna och tänkte på farmor.

Jag minns underligt mycket från min tidiga barndom. Hur hon tagit hand om mig under de första 3-4 åren av mitt liv fram tills hon gick bort. Hur mycket av henne som har stannat hos mig är otroligt. Jag tror att farmor är orsaken till min musiksmak idag. Hah. Vi brukade lyssna på kinesisk folkmusik tillsammans hon och jag, mera bestämt var det kinesisk opera, kunqu, som faktiskt utsågs till Kinas immateriella världsarv av UNESCO år 2001. Alla släktingar brukade titta lite underligt på mig på den tiden, särskilt med tanke på att min kusin lyssnade på Michael Jackson, som alla andra normala ungar gjorde.


Jag vaknade upp med ett ryck i sängen. Lyssnade, där var ingen i huset igen. Jag var ensam, igen. Kunde inte hjälpa det, men tårarna letade sig fram trots att pappa bestämt sagt att pojkar inte får gråta. Jag hoppade upp från sängen, sprang in i mamma och pappas sovrum. Ingen var där. Sängen var bäddad. Gick vidare till vardagsrummet, köket, men ingen var där. Jag gick till huvuddörren och nådde nätt och jämnt upp till handtaget och drog ner det, men det var låst. Tittade ut genom brevinkastet, men kände bara en pust vind blåsa på min kind. Tårarna trängde sig på och rann nerför kinden på mig, men jag torkade snabbt bort det med handryggen.

Ensammast i världen. Jag satte mig på huk invid dörren och började hulka tyst för mig själv. Tårarna rann nerför kinderna, men vad gjorde det när jag var ensam. Ingen såg ju. När det kändes som att en evighet hade passerat hördes skrammel med ett par nycklar utanför dörren, en nyckel fördes in i nyckelhålet och handtaget trycktes ner. Ett par leende ögon tittade ner på mig där jag satt på huk och snyftade något så förfärligt. Jag såg alldeles suddigt på grund av alla tårar som låg i vägen. Men jag visste vem som hade kommit, det kändes i luften. Hon gick ner på knä och tog mig in i sin famn: "Så mitt barn, så ja. Gråt inte mer, farmor är här nu." Jag var inte ensam längre, jag var med farmor. 

Erhu.

Nyårskrönika

Varje år börjar vi ett nytt år med årets största fylla, pengabål och dagen-efter-bakfylla. Samma glada tillrop om ett bättre år, bättre möjligheter, högre förväntningar och inte minst ett lyckligare liv. Men vad är egentligen lycka för oss, för mig, eller för Dig? Är det att få mat på bordet, bli älskad, eller en ny Louis Vuitton väska? Vad är det som vi har glömt på vår väg mot en bättre värld, eftersom vi ännu inte är lyckliga trots allt vi har? Jo, våra rötter, vårt ursprung.

Vi bygger enorma luftslott på en bräcklig grund. Vår lycka här i väst har kommit att definieras av materialismen och konsumtionen. Blir vi någonsin nöjda med vad vi har eller vad vi får, undrar jag. Varför är det sådan att jag aldrig nöjer mig med vad jag har, utan alltid vill ha något mer utöver det, något nytt? Varför fäster vi större betydelse till en gåvas värde än tanken som ligger bakom den? Hur kan det komma sig att det spås bli en rekordjul för detaljhandeln i Sverige medan alla går på knäna runtom i världen?

Materialismen och pengar har blivit vårt recept för kortvarig lycka. Vi försöker desperat fylla i det tomrum som finns inom oss med det som vi kan köpa, det som vi kan ta på. Ett tomrum som har skapats i spåren av överdriven individualism och kapitalism. Vår jakt på att utmärka oss själva som enskilda individer, separat från vår familj, vårt släktnamn, har lett oss nerför en enslig väg. En väg som många gånger känns både bitter och ensam; vänner kan bytas ut, släkten är distanserad och kärnfamiljen vittrar sönder med åren. De banden som har hållit ihop familj, släkt och vänner i alla generationer före oss, är ytterst svaga idag. Inte mycket behövs för att slita av dem. Det här är den yttersta konsekvensen av den individuella friheten som vi alla så innerligt har önskat oss under föregående generationer. Vi lever allt för mycket efter devisen att "ensam är stark", medan många kulturer runtom i världen ännu tror på att "tillsammans är vi starkast".

Orsaken till denna skillnad kan ju förklaras av vår långt gångna välfärdssamhälle, där oavsett vilka band vi har till varandra, behöver vi aldrig vara beroende av varandra för att överleva. Däremot är det fallet i bland andra de asiatiska kulturerna där yngre familjemedlemmar har en moralisk plikt att ta hand om de äldre. Denna beroendeställning existerar på både gott och ont, men de banden individer emellan är starka. Trots oliktänkande och eventuella interna konflikter måste de bortses från för att bibehålla status quo och värna om den lojalitet, respekt och kärlek alla emellan.

De människor som ännu har undsluppit kapitalismens vidöppna gap har lyckats behålla den värme som finns mellan människor i dessa länder; den hjälpsamhet, öppenhet och nyfikenhet för sina medmänniskor. Vad kan det bero på att vi ser dessa tre ingredienser som en enorm bonus i vår vardag och inte som en självklarhet? Är det på grund av vår kultur där vi gärna värnar om vår personliga sfär, medan ingen sådan existerar i Asien? Eller är det vår individualistiska samhällssyn på "jag och du", mot deras kollektivistiska, som har skapat den själviskhet som alltför ofta ses på våra breddgrader? Varför brukar vi så ofta tänka att "så länge jag sköter mitt eget så behöver jag inte bry mig om hur andra har det"?

Julen och nyår har liksom allt annat i vårt samhälle förlorat sina rötter. Grundtanken bakom högtiderna är sedan länge glömda, och de har båda fallit offer för kommersialismen. Vi jagar den bästa, dyraste, och snyggaste julklappen istället för att lägga ner tanke och tid bakom gåvorna. Vi åtrår den fräsigaste nyårspartyt iklädd den glammigaste festutstyrseln och ha den största fyrverkerilådan någon annan har i kvarteret, istället för att samlas med dem som verkligen betyder något i ens liv. Förklaringen till fenomenen ligger i vår otillfredsställda behovshierarki, där vi saknar de grundläggande pusselbitarna för ett lyckligt och nöjd liv; trygghet i vårt ursprung och gemenskap bland vänner och familj.

När vi har de grundläggande ingredienserna för ett lyckligt liv, behöver vi inga ytterligare saker för att fylla ut vardagen. Vi kommer aldrig behöva den där speciella prylen som vi har haft ögonen på, eller supa in det nya året med en hutlöst dyr nota. För vi kommer då varken behöva dämpa saknaden efter närhet eller den svidande tomheten, när vi är trygga i oss själva och tillfredsställd med familj och vänner.

När det sker, kommer vi att se på världen med nya ögon. En värld där vi är medvetna om alla de banden som knuter oss an till varandra, där vi som enskilda individer trots allt är beroende av varandra för att kunna få ett meningsfullt liv. En värld där vi bryr oss om varandra och inte drar oss för att sträcka ut en hjälpande hand. Då kommer vi återigen att upptäcka rötterna med högtiderna, och fira dem för det de egentligen är, nämligen tillfällen att samlas och uppskatta det som vi har blivit givna, varandra.

Efterlysning!

Den personen som har sett till denna smått besynnerliga, men harmlösa (kan jag försäkra er om) blåsfisk, får gärna höra av sig till mig! Hon mäter 155 på längden, säkerligen 50 på bredden, och efterlämnar stora rökmoln där hon har varit. Senaste telefonkontakten skedde den 28 september kl 17.02. Små extremt korta besök har lyckats upprätthållas på cyberspace, innan fiendetrupper har brutit förbindelsen.

Sågs senast till i Uppsala-trakten, men mycket möjligt att tvångsdeportering har skett till okända marker. Krav på lösensumma har ännu inte blivit tillkännagjort.

Jag bryter tystnaden och kräver ett ovillkorligt återlämnande av min lilla blåsfisk!

Håll ut, håll ut!

Det var mindre än ett dygn sedan som jag fick samtalet, en skrikig röst i andra sidan luren som förklarade för mig att det var ont om tid nu, läget var kritiskt. Jag kunde höra hur all frustration bara vällde fram, och jag var den som lägligt nog fick ta emot det. Men hur mycket uppfattade jag egentligen av samtalet? Alla tingen som jag behövde göra snabbt rullades upp i huvudet på mig, och jag kände att jag behövde komma iväg fort som fan. Varenda sekund räknades, varenda sekund kunde vara skillnaden på att komma i tid eller komma för sent. Jag lade på luren och avslutade samtalet abrupt utan att säga hej då.


Jag visste att det inte skulle vara några problem att ta ledigt från jobbet. Så mycket hade jag i alla fall förberett min chef på, och han förstod också hur viktigt det var för mig att få komma iväg. Vad hade han själv gjort i min sits liksom? Vilken anständig människa som helst hade givit sig av oavsett om det hade inneburit att få sparken eller inte. När jag knappt två minuter efter att ha framfört min brådskande ledighetsbegäran, tänkte vända på klacken och storma vidare utropade han mitt förnamn lite väl högt, som i ett krampaktigt försök att försöka hålla mig kvar en extra stund. Han brukade annars aldrig använda mitt förnamn, han hade i varje fall slutat upp med det efter vad som hände mellan oss. Jag frös upp med handen på handtaget och ryggen mot honom. Han lade sin hand på min axel och ställde sig lite väl tätt inpå mig: "Vi talar om det när du är tillbaka, ok? Jag finns här för dig, alltid." Jag tryckte ner handtaget och försvann ut i sjukhusets liv och larm. Stället där han hade lagt sin hand på, kändes fortfarande brännande varm.


Det hade varit svårt att få tag på en flygbiljett med så kort varsel. Men den lilla tanten bakom disken hade mjuknat upp när jag förklarade mitt syfte med resan. Man kunde verkligen se hur hon ansträngde sig så pannvecken uppenbarade sig när hon petade sig fram med båda pekfingrarna på tangentbordet. Jag satt mest på spikar med begynnande svettpärlor på min egen panna. Kan man ta en helikopter över havet? Eller kapa ett plan på väg till London för att det ska fortsätta över Atlanten? Men bensinen skulle väl inte räcka ända fram? Fan också. Hur lång tid tar en båtresa då? Antagligen för lång tid. Jag drogs tillbaka till verkligheten av tantens viftande framför mig. "Jag har hittat en flygstol i business class till imorgon bitti till Chicago. Du har tur, det var nog den enda som finns kvar", sa hon. "Bra, då behöver jag inte leta efter en helikopter", mumlade jag lite väl högt. Hon tittade på mig med oförstående och samtidigt medlidande ögon, men sa inget mer.


Jag trodde aldrig, eller rättare sagt ville jag inte tro på att risken fanns där. Det var ju mindre än två veckor sedan som jag lämnade henne. Sedan hade jag dagligen hållit telefonkontakt för att försäkra mig om att allt var som det skulle. De sista dagarna hade jag i och för sig missat några samtal, men det hade varit svårt att hinna med när jag jobbade över på sjukhuset och hade jour. Det var så lätt att glömma när jag var mitt uppe i andras livsöden. Men det är väl antagligen också därför som jag ville komma tillbaka en tid för att få bort tankarna från det oundvikliga.


Det var så oerhört svårt att sova den natten. Kunde inte få en enda blund. Aldrig upplevt att min king-size bed skulle vara så himla obekväm att ligga på. Hörde hur klockan tickade iväg, sekund för sekund. Till slut ekade ljudet från klockan i mitt huvud. Satte mig tvärt upp i sängen, och fumlade med lådan till nattduksbordet. Jag visste att jag hade ett paket cigaretter gömt där inne någonstans. Fan ta mina lungor. Jag skakade i händerna när jag tände på cigarett efter cigarett. Ångesten var över mig, och nålar stack mig inuti mitt huvud, varma nålar. Jag tändes över och kunde inte förstå att det fortfarande var fem timmar innan planet skulle lyfta från Kastrup. "Håll ut, mor, håll ut!", skrek jag för mig själv. Jag måste hinna fram i tid.


Taxiresan till stationen, och efterföljande tågresa till flygplatsen var inte mindre ångestladdade än de timmarna när jag bolmade i sängen. Cigaretterna var slut, och man får fan inte röka på tågen heller, utan jag tuggade istället i mig en hel paket tuggummi. Frenetiskt tuggande tills käkarna ville lägga av utmattning. En kvinna med ett litet barn satt mittemot mig till att börja med, men efterhand som mitt tuggande övergick i fradgande täckte kvinnan barnets ögon med sina händer. Hon spände sina ögon i mig, och när det inte verkade hjälpa tog hon med barnet och bytte plats, som om jag vore någon ful gubbe.


Flygvärdinnorna trodde säkert att de hade fått en alkoholist på halsen. Det första jag hade bett om när jag satte mig ner var en stor gin och tonic. Men flygplansmått på stort är ju knappt en sketen babymugg. Hon hade knappt hunnit lägga ner den lilla flaskan och gå, innan jag svepte flaskan och tog en slurk tonic i munnen. Gurglade lite och svalde. "En till!" lyckades jag skrika fram. Ett nervöst smil hade synts på henne innan hon gick iväg för att hämta mig en till.


Det hade räckt, jag var halvt bedövad och huvudet snurrade på mig. Kanske skulle jag kunna stå ut under denna tolv timmars resa trots allt. Min kropp hade blivit mindre rastlös, men inuti mitt huvud gick det fortfarande på högvarv. Bilderna rullade upp framför mina ögon.


Mamma hade varit vid god vigör ända sedan hon pensionerades. Hunnit med en hel del resande runt om i världen, och sett och gjort det som hon alltid velat göra som ung. Bättre sent än aldrig som vi alltid säger oss emellan. Vi trivs väldigt bra i varandras sällskap, men jag såg att hon saknade något som jag aldrig skulle kunna förse henne med. På ålderns höst hade längtan efter syskonen blivit större och större. Jag hade gång på gång uppmanat henne att flytta över till Chicago och bo där ett tag med sina systrar, så kommer jag och hälsar på när jag har tid. Men hon hade skojat bort det och frågat vem som skulle se efter mig då. Hon måste ju hitta mig en fru när jag nu inte hinner på grund av allt jobb, sa hon alltid med glimten i ögat.


Mina knogar var vita av att jag suttit och greppat tag i armstöden. Plötsligt fick jag en sådan oerhörd längtan av att få krama om min lilla mamma, min rara krutgumma. Tårarna började rinna nerför mina kinder. Snälla Gud, låt det inte bli för sent.


På senare år hade mamma börjat märka mer av sina vardagskrämpor. Hon var inte precis ung längre. När hon hade varit tvungen att göra en bypass-operation förra året kände hon nog att det var på tiden att ta nästa steg. Jag märker alltid på henne när det är något som bekymrar. Jag tog upp frågan med flytten utomlands igen, och på något sätt visste jag att svaret skulle vara annorlunda denna gång. Jag hade följt med över till USA och tagit tjänstledigt några månader förra året. Hon hade varit så lycklig, det lyste om henne var hon än gick. Jag brukade alltid småskratta lite för mig själv där jag gick bakom gänget av gamla tanter som långsamt skred fram i armkrok med varandra. Vad mer kunde jag önska än att hon skulle vara lycklig på ålderns höst? Jag hade haft kortare vistelser i USA mellan de perioder då jag varit tvungen att jobba. Den senaste gången, för två veckor sedan, hade jag lämnat henne där för att åka tillbaka till Sverige ett tag. Hon hade fått en mildare lunginflammation, men det var bara en liten petitess enligt henne. Hon skulle snabbt vara på fötterna igen, hade hon försäkrat mig.


Tårarna hade gått över till höga snyftningar nu. Jag spände knogarna och slog i armstödet med den kraft jag var i stånd att frambringa i mitt tillstånd. Jag märkte nog alla blickar som drogs till mig, men det var bara en stor parentes i sammanhanget just nu. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte och tänkte. Jag önskade så innerligt att Concorde fortfarande trafikerade luftrummet, då hade jag åtminstone kunnat halvera resetiden. "Varför hade jag inte stannat kvar hos henne tills hon blivit frisk? Varför?", frågade jag anklagande mig själv.


Flygresan kändes som en evighet. Jag som i vanliga fall skulle sovit riktigt gott på dessa breda och rymliga säten, fick knappt en blund. När jag lyckades dåsa till en enda gång efter att de hade släckt ner i taket, uppenbarades ett vitt lakan med konturerna av en människokropp under. Med ett ryck hade jag satt mig upp spikrak i ryggen, och kippat efter andan. Så fort jag hade stigit av planet ringde jag till min moster, samma moster som igår hade skrikit i telefonen om att mamma hastigt hade försämrats och varit tvungen att läggas in på sjukhus. Läkaren hade varit bekymrad över att antibiotikan inte hade bitit på inflammationen.


Jag kallsvettades i händerna när jag knappade in numret på mobiltelefonen. Efter femte ringtonen och fortfarande ingen som tog upp telefonen. Pulsen steg och hjärtat höll på att hoppa ut, när jag äntligen hörde något i andra ändan. En stilla snyftning med ett frågande "Benjamin?" efteråt. "Ja, det är jag. Hur är det med mamma?", frågade jag. Snyftningarna övergick i kraftiga gråtattacker, hon grät och grät. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till och stod där utanför flygplatsen och kände hur världen runt omkring mig började snurra. Det kunde inte vara sant, det kunde bara inte vara sant. Skulle jag inte ens få se henne en sista gång? Få ta henne i min famn? "Mamma!", mitt hjärtskärande skrik hördes över hela terminalen. Jag gav upp, jag ville bara lägga mig ner på trottoaren och låta mörkret slutas omkring mig. "Snyft, skynda dig Benjamin. Det finns fortfarande tid. Skynda dig!", och min mosters röst dog bort i luren.


På skakande ben stapplade jag mig fram till närmaste taxi. Föste in mitt bagage i baksätet och slängde in mig själv. Jag försökte muta chauffören att köra snabbare, men utan någon märkbar effekt. När jag anlände till sjukhuset var det en enda röra, det var knappt att jag fann rätt avdelning, korridor och rum. Ramlade rätt in på rummet, där större delen av familjen befann sig. Min kropp skrek om att gå därifrån med en gång, rummet slöts omkring mig, mörkret trängde sig på, och luften kändes så oerhört tunn. Många tårar hade redan blivit spillt. Som paralyserad stod jag innanför dörren och visste knappt vad jag gjorde där. En klump i halsen förvarnade mig, och tårarna trängde sig fram igen.


Min moster drog mig i armen. Mina fötter lossnade från golvet, verkade det som. "Mamma! Jag är här nu, jag är här!", skrek jag medan jag störtade fram till sjuksängen. Hennes hand kändes så kall i min. Jag kunde knappt se längre för all den vätska som var i vägen. Hennes andning var så tung, så svår. Hon låg med slutna ögon utan någon märkbar reaktion på att hon hade hört mig. Jag såg mig förvirrat omkring, men ingen sa något. "Mamma, hör du mig?" Jag föll på knä vid sängen och skakade i hela kroppen. Smärtan var så enorm över att se henne ligga där, avmagrad sen sist vi sågs och blek över de vanligtvis så rosiga kinder. Jag ropade på mamma, förbannade Gud och smekte hennes kalla hand mot min kind om vartannat. Pinan var fruktansvärd. Jag hade hunnit, men ändå inte. "Mamma, svara mig! Det är Benjamin. Jag är här nu, mamma! ... mamma, snälla svara mig..."


Min moster lade sin arm om mig. Hon föll på knä bredvid mig. "Benjamin, din mamma har varit medvetslös i över ett dygn nu. Vi har inte kunnat nå henne... Hon upprepade bara ditt namn om och om igen innan hon förlorade medvetandet." Det sista krossade mitt hjärta. Jag tryckte hårt hennes hand i min. "Mamma, jag älskar dig! Jag älskar dig...", sa jag i en lätt viskning. Jag begravde mitt ansikte i hennes kudde, och kände mamma-doften träffa mina näsborrar. Jag fick då en svag förnimmelse av något som nätt tryckte min hand, ännu en lätt tryckning. "Mamma...?" viskade jag fram. Jag såg henne i ansiktet, ögonen var fortfarande slutna men en nätt tår rann nerför hennes vänstra ögonvrå. I nästa ögonblick stelnade hennes hand till. Maskinerna började pipa. Mina armar blev kraftlösa och förlorade greppet, jag föll bakåt. Golvet öppnades under mig och jag föll, jag föll djupt ner i mörkret. Handlöst och skoningslöst mot avgrundens rand.

Reflections of the Past

Efter en god natts sömn sipprade solstrålarna in genom mitt sovrumsfönster och väckte mig i morse. Sitter nu med en skål yoghurt och müsli, och läser dagstidningarna. Bilder från minnesceremonier från USA dyker upp på skärmen och Ground Zero känns så nära igen. Det var ju inte lång tid sedan som jag själv stod på platsen där de läste upp alla de omkomnas namn i attacken den 11 september för åtta år sedan.

Otroligt är det att åtta år har förflutit sedan det hände. Jag minns ögonblicket väldigt tydligt fortfarande. För en gångs skull åkte jag någonstans tillsammans med min far, till hans kompis som inte bodde långt ifrån där jag bodde innan. Jag minns egentligen inte själva syftet med besöket, men kan tänka mig att det var knutet samman med likgiltighet och trötthet. Trötthet över att behöva lägga till en sida hos mig som endast tittar fram i kontakten med äldre asiatiska personer, en smått överdriven bild av en artig, undergiven och passiv kinesisk son.

Det var tidig morgon, jag satt i soffan halvt lyssnande till deras ointressanta konversation när en extrainsatt nyhetsrapportering dyker upp på TV-skärmen. Ett plan hade flugit rakt in i World Trade Centers norra torn. Jag satt som fastfrusen på soffan och minns skriken inuti mitt huvud från alla de människor som i kaoset försöker ta sig ut. Kallsvetten rann och en sådan maktlöshet infann sig. Världen är en grym plats att leva på, minns jag att jag tänkte. Vi människor är en grym art.

Inte långt därefter flög ännu ett plan in i det andra tornet. Filmsekvensen körde om och om igen på tv-rutan. Chocken och kaoset var överväldigande. Min far och hans kompis hade slutat prata och såg på nyheterna för en stund. Snart började de diskutera USAs "provokativa" utrikespolitik. Jag slutade lyssna... igen.

Två år senare, återigen extrainsatta sändningar. Sveriges utrikesminister Anna Lindh blir överfallen av en knivman på NK på eftermiddagen den 10 september. Jag minns att jag precis hade kommit hem efter en lång dag i skolan. Det var andra året på gymnasiet. Böckerna glömdes bort på skrivbordet, och apatin infann sig. Mina förhoppningar om en stark personlighet som övertar ordförandeklubban i Socialdemokraterna till nästa riksdagsval krossades. Klockan var elva när jag stängde av TV:n och bad om att det inte skulle bli verklighet. Hon dog morgonen den 11 september.

Ytterligare fyra år senare, när ännu en septembermånad nästan var förbi och jag kunde pusta ut hände det som inte fick hända. En tidig septembermorgon slirar en personbil med full fart in i en lyktstolpe. Jag hade gått med en lustig känsla hela dagen på jobbet och var på väg hem från jobbet när jag såg att jag hade sju missade samtal och ett SMS på mobilen. "Vem kan det vara som så gärna vill få tag på mig?", tänkte jag. Min syster skrev meddelandet: "Det är något som har hänt. Ring ------. Jag finns här för dig." Kalla kårar längs ryggraden, tungt huvud, upphettade öron. Ringtonerna i telefonen när jag ringde till personen var de längsta sekunderna i mitt liv. Vi hanterar chock väldigt olika, jag skrattar ihåligt. Jag skrattade i telefonen: "Du skämtar med mig..."

Vi går ännu en septembermånad tillmötes. Jag tassar fram obemärkt och tyst, skraj för att väcka några argsinta andar någonstans på min färd. Det är kanske inte av ren tillfällighet som det just nu är den sjunde månaden i den kinesiska lunarkalendern, Spökmånaden. Helvetets portar har öppnats för att andarna ska få gå på jorden under ett stycke tid och ta del av alla de offergåvor som människor sätter fram åt dem. Aldrig kommer du få bevittna kineser hålla fester eller giftermål under denna månad, allt är stilla, allt är tyst. Förarga inte andarna, blidka dem.

Memory.

Gästinlägg: En resekamrats bekännelser

Ja, då var man hemma från "The greatest country in the world". Detta var utan tvekan den bästa resan jag gjort på länge, och ser verkligen fram emot att göra vår road trip i framtiden, som tyvärr inte blev av på grund av att man har en kass lunga. Och man var lite smånervös när man väl satt på planet och skulle upp i luften och utsätta sin lunga för tryck, som ju kollapsade för ca 3 månader sen. Men då är det tur att man har en blivande läkare med sig, så jag var i goda händer under hela resan.

Vårt första intryck vi fick av vårt hostel när vi väl kom fram var väl lite si så där, vi hörde hur ett par tjejer framför oss pratade om att de hade bugs i sina sängar. Inte direkt det man vill höra när man väl kommer fram och ska spendera ett par nätter där. Men varken jag eller Steve såg några bugs i vårt rum, trots att vi letade efter dem ibland. Fast tror nog det fanns något litet bug som kom fram under sista kvällen innan vi skulle åka hem och gav Steve ett par bet här och där. Och Viking som jag är klarade jag mig undan utan problem. ;)

Ankomsten till Times Square var underbart! Det första jag gjorde var att titta upp, skratta och säga "Wow!". Vilken härlig känsla det var! Det var lite som att kliva in i en film som spelades in. Vi gick säkert runt i 1 timme eller så runt Times Square och bara tittade på alla dessa fascinerande byggnader och allt blinkande ljus.

Jag kan faktiskt rekommendera New York som en stad ifall man vill gå mycket och förbränna lite onödigt fett. Jag har nog aldrig gått så mycket på en semester som jag gjorde i New York, och med Steve som navigatör så kan man få gå lite extra i onödan. Fast han blev bättre fram emot slutet med lite hjälp av mig då.

Vyn från Empire State Building var underbart, du såg verkligen hela Manhattan! Det var en härlig känsla att stå där uppe och få njuta av vinden och utsikten. Steve gick igång med sin kamera som vilken vanlig asiat som helst hade gjort där uppe, men han gjorde ett grymt jobb, super bra bilder blev det!

"Nants ingonyama bagithi Baba Sithi uhm ingonyama", säger jag bara. Det är starten ifrån The Lion King musikalen som vi såg mitt på Broadway. Detta slår nästa allt vi gjorde i USA. Detta är faktiskt något man måste få uppleva under sitt liv. Sen satte sig den frasen i mitt huvud och jag gick och sjöng den för Steve lite då och då när vi gick runt i New York. Sen emot slutet kom jag på en annan liten trevlig sång till Steve som han bara älskar så klart, den går så här:

"Broke, broke broke phi broke
Steve is broke
Broke, broke broke phi broke
Yes, Steve is broke."

Så mycket pengar vi spenderade på shopping! Men det var helt klart värt det. Steve var nog snäppet värre än mig, därför förtjänar han en fin lite sång som den. Men det är ju inte varje dag man är i New York trots allt. Kläder och elektronikvaror där borta är billigare än vad det är här hemma. Så jag passade på att köpa en Nintendo DS. Väcker gamla minnen till liv, riktigt skoj! Så se till att ha en fett plånbok när ni väl åker till New York, där vill man inte snåla.

Sen var vi och såg Frihetsgudinnan, också ett måste när man är där! Hon är dock mycket mindre än vad jag trodde hon skulle vara, men det hindrade inte Steve att fota den gröna tanten som en maniac. Men det var en mysig liten utflykt. Ät inte deras mjukglass bara, den är jätte äcklig.

Dim sum, mmm... får mig att tänka på Chinatown. Härlig kinesisk brunch som aldrig sitter fel i en utsvulten mage.

Hoppas det har varit näst intill lika intressant att läsa min lilla bild ifrån New York som det har varit att läsa Steves. Men jag är ju trots allt en amatörbloggare, inte lätt att ge sig på Steve då. :)

Tack för jag fick skriva ett litet inlägg och för en underbar resa pal.

André.

Min ängel

Morgondiset låg ännu tung över det sovande landskapet. Solen lyste fortfarande värmelös. I andra ändan av himlens sfär stod månen som en blek kopia av sin broder. Det var så stilla över markerna just i den stunden. Mörkrets inbrott var återigen förbi, men inte ens ljuset kunde mota bort det begynnande mörkret inuti mitt hjärta.

Gröna skogar och blåa sjöar flöt förbi utanför mitt kupéfönster. Det som vanligtvis skulle ha badat mitt sinne i stilla ro, saknade effekt just nu. Allt verkade så blekt och färglöst, så dött. Jag mindes senaste gången vi var ute och reste tillsammans, hur hon hade suttit där mitt emot mig i sin röda basker och strålat ikapp med aftonstjärnan, hur fullständig mitt liv hade känts i det ögonblicket. Jag hade skattat mig lycklig som hade givits denna underbara själsfrände. Vad hon förmåddes göra med mig var bortom all resonlighet; hon kunde skingra åskmolnen när jag var som mest tyngd av livets bekymmer, i hennes närvaro blev min värld en guldskimrande tillvaro. Men det skulle förändras nu, det skulle aldrig bli detsamma igen, aldrig mer.

Jag förstod aldrig innebörden av orden som hennes mor sade till mig i telefonen igår kväll. Jag hade gått med onda aningar hela dagen utan att förstå varför. Jag hade tappat hennes favoritmugg i det hårda köksgolvet så att det hade gått i tusen bitar och spridits åt alla håll, och förbannat mig själv för att vara så himla klumpig. Det var ju den första presenten jag gav henne kort efter att vi möttes. Trots att det var en sådan där meningslös present som tonåringar gav till varandra, kom den till att bli en ovärderlig pryl i hennes vardag. Det blev en symbol för vår unga, oskuldsfulla kärlek, vår heliga graal.

Hennes mors ord ekade ännu i mitt huvud. "Det är över nu, vännen. Det är över." Sedan kom tårarna. Jag hade slutat lyssna och stirrade bara rakt ut i tomma intet. Det var svårt att begripa det som hade hänt. Hade jag varit så blind, så försumlig?

Framför mig i kupén satt ett ungt par i sena 20-årsåldern, med händerna tätt sammanflätade i varandras. De kunde knappt slita ögonen ifrån varandra under längre stunder. Det är underligt vilken övermäktig dragningskraft kärleken kan ha på dem den drabbar. Smärtan inom mig förstärktes av att se på dessa två framför mig. Jag tittade istället bort mot horisonten och det böljande gröna täcket som sträckte sig miltals bort.

Hennes mor mötte upp mig på perrongen. Inga ord behövde yttras högt för att vi skulle förstå oss på den smärtan som uppehöll sig inom oss båda. En kort kram markerade början på vårt allra första möte. Ett möte som var menat att ske under betydligt muntrare omständigheter. Det skulle ha varit ett tillfälle att få presenterad en del av min andra halvas familj. Hennes frånvaro ekade högt runt omkring oss där vi stod i havet av rusande människor. Vi gick iväg under tystnad, var och en djupt försjunken i våra egna tankar. Jag tänkte på hur det kunde ha varit, det här första mötet. Hur hon hade retat mig för hur nervös jag skulle ha varit, och retsamt dragit sina fingrar genom mitt hår, där hon hade stått tätt intill och tittat upp på mig med sina stora, bruna rådjursögon. Hur hon hade skrattat till och sagt vilken dummer jag är som är nervös. Det är ju bara hennes mamma jag ska träffa.

Mina steg blev tyngre och tyngre ju närmare lasarettet vi kom. Byggnaden tornade upp sig framför mig och jag tyckte mig se hur mörka, gråa moln hängde över det. Kråkorna kraxade illavarslande i bakgrunden, som om de redan visste vad som hade hänt. Vi steg in i det kyliga rummet, väggarna var så vita och kala. Allt kändes så motbjudande sterilt. Lukten som slog emot mig var vedervärdig. En tröstande hand lades på min ena axel och värmde mig en aning. Men den värmen begränsades till det området kring hennes hand. Min övriga kropp förblev iskall och stel.

Där låg hon, min ängel i vitt. Omsvept i det vita lakanet och med armarna i kors över brösten. Håret var fint kammat och låg över hennes elfenbensvita hy. Hennes alltid så rosiga kinder var nu bleka och färglösa, hennes mjuka läppar blåaktiga och frusna. Hade jag inte vetat bättre skulle jag ha trott att hon låg och sov djupt och frös. Jag ville så gärna gå fram och omfamna henne och väcka henne ur hennes djupa dvala. Vagga henne i min famn, som jag brukade göra när hon vaknade upp förtvivlad och rädd ur sina mardrömmar. Jag ville så gärna väcka henne och be om förlåtelse. "Förlåt mig för att jag inte såg, älskling. Förlåt mig, snälla."

Hon hade fallit djupt ner i mörkret. Hon hade alltid talat om att frigöra sig, bli fri från allt det som band ner henne. Efter varje gång hon hade sagt det, utbrast hon alltid i ett högt skratt och påtalade hur tokig hon var. Men det hade slutligen blivit för mycket för henne, för hårt. Likt en vinglös fågel hade hon kastat sig utför stupet med utbredda armar. För en stund hade hon svävat där i luften, och världen hade stått stilla. Huvudet var högt buren med blicken upp mot skyn, armarna utsträckta åt var sitt håll, och benen rakt bakut. Hon hade svävat majestätiskt likt Ikaros son ovan molnen innan solen tagit honom.

I stunden innan hon började vända neråt, frigjorde sig hennes själ från det jordiska skalet. Hon höjde sitt ansikte mot solen och log sitt vackra leende. Hon var äntligen fri från allt det som hade fängslat henne. Hennes blickar riktades uppåt och hon svävade högre och högre upp, medan hennes jordiska skal föll längre och längre ned. Frigörelsen var fulländad, hon såg neråt för ett kort ögonblick för att få en skymt av den mörka skuggan som hade hemsökt henne i så många år. Men det var över nu, hon var äntligen hemma igen, i ljuset ovan molnen.

Twilight of Our Lives

Nog har jag alltid varit så pass förståndig att jag har förstått att döden är slutet för allas liv, det som är oundvikligt oavsett hur ogärna man ser på det. Men det är inget som jag behöver fundera så mycket över förrän tidigast om 40 år när jag är pensionerad och ska tänka över syftet med mitt liv på livets höst, intalar jag mig själv. Hur mycket sanning ligger egentligen i det resonemanget? Vem säger att det blir så som jag har tänkt mig?

Allt är förgängligt, allt är relativt. Och alla är vi egoistiska, så även Gandhi. Det behöver inte gälla pengar, makt eller världsliga saker, utan vi kan vara egoistiska på annat vis, ett andligt vis. Vi vill säkra oss själva att vi får ett lyckligt liv omgiven av kärlek, av de vi älskar och där vi blir älskade. Vi vill även säkra oss ett gott efterliv, i vad vi tror kan vara Guds land. Vi är inte säkra på att det finns, men för säkerhets skull så halvtror vi ändå.

För detta måste ju vara själva essensen i vad som betyder något i våra liv, att uppnå den andliga lyckan för att kunna slippa frukta det oundvikliga slutet. När vi känner oss älskade, kan älska någon, och vet om att våra liv gör en skillnad för någon annan, det är ju då som ringen är sluten. Då har man inte levt förgäves, utan mål och utan mening. De bland oss som saknar detta, blir illa tvungna att ty sig till det materiella, det världsliga, det förgängliga; makt, pengar, och materiella ting. För att bedöva och för att substituera saknaden av ett högre syfte.

Det var häromdagen, när jag stod i köket hemma hos en 85-årig dam som jag kom i tankarna om min egen vidsträckta egoism. Jag vill hålla de jag älskar och av dem jag älskas av, hos mig ända fram till mitt slut. De lever för mig och jag lever för dem. Mitt liv är likt ett kraftfullt pilträd på en enslig åker, där varje gren på stammen möjliggör min existens. För varje förlust, mister jag en viktig gren som motiverar mig att fortsätta. För varje kapning, blir jag svagare och mattare. Med åldern blir jag mer och mer stympad, ful och kraftlös. Nya grenar som växer ut kommer aldrig kunna återställa forna dagars glans.

När sista grenen har fallit, är livet som en urholkad stam. Då har livet plötsligt blivit en enda lång meningslös väntan. Väntan på slutet.

Twilight.

Syskonskapet

Åren går, jag blir äldre, syskonen blir äldre. Jag börjar se allt fler knutpunkter där vi kan relatera till varandra. Där vi kan umgås på lika villkor utan att agera som barnvakter. Jag ser hur givande och glädjefyllda de stunderna är för André och hans syskonskara. Unika är de i sitt slag, för att kunna visa upp en sådan samlad, lojal men samtidigt mångfacetterad front. Ingen är den andra lik, men de enas under det som förenar dem alla, syskonskapet.

Syskonskapet är en välsignelse som inte riktigt har något motstycke. Vi har ingen möjlighet att välja vilka som blir våra syskon, men det kan vi heller inte med våra föräldrar. Den stora skillnaden mellan dessa två är att med syskonen befinner man sig i samma sits, med de samma förutsättningar. Ursprunget är detsamma, och förståelsen för varandra borde vara slående. Men det krävs arbete, det krävs en ansträngning från oss äldre syskon för att kunna knyta an till de yngre. En investering som inte alla äldre brödrar och systrar är villiga att göra, tyvärr. Utöver de närmaste vännerna som man själv väljer, utgör syskonen huvudstommen i ens garanti för ett lyckligt liv.

Häromkvällen blev det umgänge med bowling, mat och kvalitetstid inom den närmaste cirkeln. Det blev en hel del skratt, vi hade trevligt, och mina förhoppningar om en enad syskonfront lever vidare.

Bowling.

Slutet för läkarrocken?

Konflikten om läkarrockens vara eller icke vara är i full gång, och det är med en viss vemod som jag ser på dess uttåg som det givna plagget för läkare. Socialstyrelsen förbjöd användandet av läkarrocken vid patientkontakt redan för två år sedan på grund av hygieniska skäl. Men många läkare kan fortfarande inte lämna ifrån sig den vita rocken. [DN.se]

Om det var något som man verkligen såg fram emot, var det ju att få bära den där vita uniformen! Ska jag nu se fram emot att få gå omkring i en bussarong? Smaka på det ordet, 'b-u-s-s-a-r-o-n-g', låter ju inget kul alls! Vad är skillnaden då mot att gå omkring i de där färgglada kökshandduksbussarongerna på vårdhemmet?

Många läkare använder den fortfarande som medel för att bära omkring på sina arbetsredskap, för identifikation och för att värma sig i. [Dagens Medicin] Ett av de mest högljudda argumenten är ju att man måste kunna se att det är en läkare och inte en sköterska som kommer gående. Kan man inte ha kortärmade läkarrockar istället som en kompromiss?

Nu fick jag bara ännu en anledning till att stanna kvar i Danmark, där man bara har klippt de långa ärmarna på läkarnas rockar. [Ugeskrift for Læger] Och det kallar danskarna redan för 'Den andra revolutionen"!

Snuva mig på den här?!

I had a dream

I remember that night as clearly as it had been yesterday. Not many days had yet passed since the accident and all these question marks still rotated inside my head. I just could not grasp reality and understand the fact that I had lost a close friend, one of my comrades in arms, a person in my closest periphery. I studied this piece of broken glass I held in my hands, but no matter which way I turned it, the whole picture was beyond my reach. My eyes were washed over and over again, until they finally ran dry.

That night was no different from all the others before, my body was exhausted from the physical agony, but my mind was restless and sleep was an impossibility. My mind was wandering along the distant shores of unknown territory, thinking about how things would have been, how things should have been for us, for him, for all the people around him. Darkness fell at last, and things became blurry.

In the middle of the fogginess, a striking light appeared which approached me slowly but surely. The brightness filled up my entire bedroom and reached into my heart, my very core. At once, the raging storm inside me instantaneously ceased in its motion. A glimmering hand reached out from the light and gently caressed my cheek. Never had I felt such a soothing feeling. Never did I realize how huge the need was, to be understood and to be consoled.

My mind wanted to reach out for him, to hold him in my arms once again. There was no doubt who this was that stood in front of me. But my body did not obey me, and I was paralysed. His face emerged from the light and smiled at me. His lips were not moving, but I understood:

"Please don't cry, my friend. Don't be sad. It is ok. In times of despair just remember to look up. I will be your Polaris amidst the chaos of the starry sky. Remember."

The brightness slowly faded away. I tried desperately to hold on to him, but in vain. He paced away towards the beautiful shores of Neverland, toward eternity. Forever young.

Yiruma - River flows in you

Livet passerar revy

Skymningen är vacker så här i början av mars. De sista solglimtarna för dagen reflekteras i de tidiga vårtecknen som färgglatt tittar fram bland den gråa massan längs med järnvägsspåren. Med musiken i mitt huvud, och blicken mot horisonten, passerade mitt liv revy.

Jag såg ett skrattande syskonpar pulsa nerför pulkabacken sida vid sida i den glittrande snön, medan deras mor vakar över dem med ett hjärtligt leende på läpparna. Minstingen snubblar över sina korta ben och drar med sig sin broder i fallet och båda tumlar nerför backen tillsammans. De kluckande skratten fyller upp varenda hjärta i närheten.

Jag såg två nyfikna syskon som försiktigt petar på en liten sovande parvel i en spjälsäng, snarkandes och med en kalufs som till och med Elvis hade blivit avundsjuk på. Bror och syster tittar tyst på varandra och sedan tillbaka på det nya tillskottet i syskonskaran. En menande nick mot varandra och båda vet att samma tanke går genom deras huvuden: "Välkommen lillen.."

Jag såg fyra syskon ligga under den värmande solen på en strand, njutandes av sommarens sista lediga dagar. När den äldsta minst anar det, överraskar de yngre syskonen, med det yngsta busfröet i spetsen, med att hälla kall havsvatten över honom. Skrattandes jagas de ner mot vattnet och tumlar samman i ett hög mitt i det blå.

Just i det ögonblicket verkar allt så nära, som om allt vore gårdagens händelser. Jag saknar och jag tänker tillbaka på vår barndom. Jag ser och jag gläds över vad vi har idag. Jag önskar och jag hoppas att det så förblir i framtiden.

Frihetens pris

Hmm, det var en någorlunda ny upplevelse att se på en film själv. Man känner inte behovet av att prata samtidigt när man tittar precis. Å andra sidan försvinner världen runt omkring dig under en kort stund. Filmen är du, och du är filmen. Min värld, filmens värld, vad är skillnaden?

Det gick upp ett ljus för mig, och jag tänkte att så här känns det att leva ett singelliv. För allt handlar om att du gör det just precis, själv. Inga kompromisser, inga påtvingade beslut eller behovet av att behöva dela på dina tillhörigheter. Allt är ditt, och du har total frihet. Men frihetens pris är just att du är själv.

Du skrattar, du ler, du gråter en skvätt när det passar under filmens gång. Men vem ser dina smil, vem ser dina tårar? Du själv, bara du själv.

Claire and Drew, somewhere outside Elizabethtown.

The American presidential election 2008 - Foreign Policy

The American people is about to elect their 44th president of the United States of America, in less than a month's time. An election that will determine the American people's well-being for the coming four years, but also an election that will have great impact on the rest of the world in every single aspect possible. That's why I am following the presidential campaign with such anxiety, due to the risk that we might face another four years of aggressive American foreign policy.

Focus has been on the military interventions in Iraq and Afghanistan, and whether or not the candidates are for or against a time schedule for withdrawing the American troops. This is an aspect of the foreign policy that we in the rest of the world is very keen on getting clear answers about. But there is something much more important, which is the way in how the candidates are going to conduct the art of diplomacy when installed in office. Diplomacy is certainly something that has been strongly neglected since the incidence of 9/11. The USA bypassed the Security Council and ignored international urges to keep a cool head, just to satisfy domestic drives for vengeance. Just look at where the USA is today, still after seven years of warfare the troops cannot see an end to the atrocities. Never before has the reputation and respect for the country been so meagre.

Due to the Americans disregard of the United Nations, much of its prestige and its cause of being a forum for solving international conflicts, has been greatly undermined. What is the point in having the United Nations if one of the world's greatest powers neglect it and refuse to follow its recommendations and decisions?

The election of John McCain to the post as America's next president, will most likely just continue on the same path of foreign policy as it has with George Bush jr. With more warfare than diplomacy, creating more enemies than allies and even excluding democratic countries like Spain. What is even more frightening, is the overhanging danger of Sarah Palin being next in line to sit in the Oval Office. That woman is ignorant of international affairs and has only been fed with what is expected from her to say as the vice presidential candidate to McCain. Acknowledging McCain's high age, there is a very high risk that Palin could be compelled to take over.

I am aware of the fact that Barack Obama is very alike McCain in the urge for defeating the enemies of the American people and continue the war on terror. They are both for a further armament of the American defence in the sense of building out the missile-defence, airforce and army. However, just the fact that Obama is willing to use diplomacy before force is a strong incentive to vote for Obama instead of McCain. The world is tired of the on-going wars, is tired of the rejection of the human rights and especially tired of the nonchalance showed by the USA. Hopefully Obama can repair some of the damage done by decreasing American intervention where it is no longer needed and by closing down the illegitimate prisons such as that in Guantánamo base, where prisoners sit for years without prosecution. The USA must respect the human rights once again with no exceptions whatsoever.

An opinion that could be perceived as somewhat controversial, is that the world needs a leader. A respected leader that have the ability to mediate in conflicts, that can point in the right direction to go, and to show what justice is. We do not want a divided European Union and we certainly do not need a divided Security Council in dealing with the many crucial world issues. We do not want to see a lame Security Council doing the same mistakes as with the genocide in Rwanda. We do not want to see how the world do nothing in the ongoing conflict in Darfur. What we really need is a strong and respected leader, that through skillful diplomacy, can affect different parties to unite and do what is best for the world. The USA has the potential of becoming that leader, but has simply mismanaged its diplomatic relations with the rest of the world during the last years. The restoration of its reputation is much needed and will take many years. But hopefully one day we will have a just, respected and able leader to show the way.

A step on the way is therefore to elect that presidential candidate that is best for the world and could lead the USA in the right direction. So in the choice of Bad and Worse, I choose Bad. I hope the American people do the same. Vote for Change We Can Believe In.

*

“After the last eight years, even our dogs and cats have learned that elections matter.”

- Al Gore

Sayonara

Solen lyser med sin frånvaro idag, medan de något kyliga vindarna sliter i mitt ansikte. Med mödosamma steg går jag mot bagageutrymmet för att lasta av bilen. Samtidigt börjar staden sakta vakna till liv igen efter nattens vila. Affärsmän i fläckfria kostymer kommer hastande mot tågen med en kaffe i ena handen och mobiltelefonen i andra, uppenbart väldigt upptagna. I andra ändan kommer några unga lunkandes, märkbart slitna efter ännu en natts strapatser, antagligen på väg mot sista veckans sommarjobb innan studierna börjar igen. Det kan inte vara enkelt att både hinna med det ena och det andra.

Jag tittar lite snabbt på klockan för att se hur mycket tid vi har kvar innan tåget avgår. Hon är bara kvart över sju än så länge. Sekundvisaren delar tydligen min sinnesstämning och verkar ticka extra tungt denna morgon. Vi börjar gå in mot perrongen och den relativt tidiga morgontimmen gör att den vanligtvis täta folkströmmen som kommer emot en uteblir. Jag kastar en snabb blick bakåt för att se så att de båda fortfarande är med mig. Mor är ovanligt sammanbiten, med en tår skymtandes i ena ögonvrån och en aning svullna ögon. Jag misstänker att det inte har blivit särskilt mycket sömn i natt. Men man kan ju fråga sig vilken mor som klarar av att somna in med vetskapen om att ännu ett barn skall ut och möta världen på egen hand och utan att man har möjlighet att beskydda det när morgonen så gryr. Det måste vara tufft och kännas oerhört ensamt. Något av det svåraste som finns är nog att lära sig att släppa taget.

Även syster är mindre uppspelt än vanlig. Jag kan se hur ögonen faktiskt glöder av upphetsningen inför den frihet som väntar så fort tåget har lämnat perrongen, men samtidigt vet jag att hon känner en gnutta skuld. Skuld över att lämna något oavklarat, något ostabilt. Men vad hade varit annorlunda om hon valt att stanna, eller bestämt sig för en närmare tillflyktsort? Verkligheten hade ju tett sig lika mörk ändå. Vi har inget val än att lämna det i ödets händer och försöka tro på att det som sker, det sker på bästa möjliga sätt.

Vi anländer till en nästan tom perrong, det är fortfarande lite för tidigt att gå ombord. Våra blickar flackar och alla anstränger sig för att inte fästa blicken på någon allt för länge. En förtryckt tystnad lägrar sig. Vad finns det att säga i en stund som denna? Snart börjar perrongen fyllas med morgonstressade människor; mammor som drar på sina sömndruckna barn, turister som distraherat studerar sina kartor och buttra gubbar som irriterande kikar upp från deras morgontidningar lite då och då.

En förlösande lättnad sprider sig när dörrarna till vagnarna öppnas. Nu är det bara sista etappen kvar. Vi hjälps åt med att kånka upp koffertarna under tystnad. Väl avklarat samlas vi åter på perrongen för det oundvikliga, att ta farväl. Med några manande ord och lyckoönskningar nöjer sig mor och vänder lite väl abrupt på sig för att inte visa när tårarna rinner nedför hennes kinder. Jag tar det hela med lite större ro, men känner vemod över det som jag står inför. För jag är medveten om att allt det gamla inte kommer att finnas mer, så fort tåget rullar iväg. Inget kommer någonsin att åter bli som förr, så som det har varit. Vi tittar på varandra en stund och säger inte det högt, men vi förstår varandra ändå: "Det kommer att ordna sig, syrran. Allt blir ok."

Dörrarna stängs och tåget förbereder för avfärd. Det känns nästan som att en tung börda har lastats av min rygg när tåget börjar rulla ut från stationen. En ny epok har nu tagit sin början. I det ögonblicket skingrar sig molnen och solen hälsar med sitt välbekanta leende.

Hymne

Tyvärr är inte alla dagar i topp. Musiken är då ett mäktigt botemedel. Tänkte dela med mig av ett vackert komponerat stycke av Vangelis. Tämjer krafterna och läker själen. Så mycket rullas upp inuti mitt huvud när dessa toner fyller upp mig...

Andarna i våra hjärtan

Det är i mötet med människor som vi får möjligheten att se en klarare stjärnhimmel. För det är då som vi uppmuntras till att se på saker och ting ur ett helt annat perspektiv. Det är farligt att man tror på att man är öppensinnad och objektiv, för inte finns det något som heter "objektivitet" i vår vardag. I varje ny situation applicerar vi våra gamla erfarenheter och fördomar, innan vi möjligtvis omvärderar dem.

Jag trodde att alla sjuka människor var så fulla av dem själva, innan jag mötte Honom. Svårt sjuk, men fortfarande så fylld av harmoni och medkänsla. Positiv och ser det ljusa i den situation som han befinner sig i just nu. Det betyder inte att han har gett upp kämpandet, utan han ser att det måste finnas mening, om än en svårbegriplig sådan, med Guds stora verk. Utifrån varje ny prövning finns möjligheten för människan att avancera i sin tro och hopp om att bättre tider väntar en när stormen har dragit förbi. Trots sin egen smärta hade han tid över för att lyssna på andra, och bruka det lilla inflytande han hade kvar till att försöka fria mig från det ok som tynger mina axlar. Han är i sanningen en Guds man, en prästerskapets fanbärare.

Trots de skiftande skepnader våra gudar tar, anser jag att grundpelarna i våra och de övriga religioner är detsamma. Det handlar i grund och botten om kärlek till oss själva och varandra, tron på mänsklighetens godhet, och hoppets lugnande slöja som sänker sig ner över krigets larm, fattigdomens elände och ondskans inflytande. Varför förenar inte tron oss människor, utan tvärtom segregerar oss ytterligare? Kommer Allah att straffa dig för att du sätter dina fötter innanför en kyrka? Vänder Buddha mig ryggen när jag nu har anförtrott mig till en präst istället för en nunna?

Det kändes vemodigt att behöva lämna honom i Guds händer. Även om min ringa insats på vårdhemmet inte skulle göra någon större skillnad för hans tillfrisknande, kändes det bättre att dagligen få möjlighet att hälsa på Honom, och samtala om de existentiella frågor som ständigt pockar på min uppmärksamhet. Men han sade: "Steve, jag har goda minnen av dig. Även om vi inte kommer att ses mer, kommer vi alltid att följas åt. Våra andar kommer att bäras av oss båda och alltid finnas hos varandra. "

Hans och Greta - Bror och Syster

Studenten - 3 juni 2008

*

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

(K. Boye - Härdarna 1927)

*

Vi har varken varit mer eller mindre speciella än andra före oss, men vad vi har haft som många före och efter oss inte kommer att ha, är den tillit, omtanke och obegränsade syskonkärlek som vi hyser för varandra. Det är underligt det här med syskonrelationer, för vad är det som säger att man kommer att tycka om varandra bara för att man råkar vara förbundna genom blodsband? Måste man alltid älska sin syster och broder? Hade bröderna Grimm en tanke på vad Hans och Greta skulle vara, utan antingen Greta eller Hans?

Det tog sin start för lite mer än arton år sedan, då Himlen i all sin storhet lämnade en bebis i min mors mage. Den lilla treåriga pojken tyckte bra att det var en underlig företeelse att låta magen växa som en jäsande bulle innan en hårig bebis tittade fram. Från och med det ögonblicket som hon tittade fram, har den lilla pojken vakat över henne som en hök. Det har aldrig varit ett ansvar som han tyckt om, men som äldste har han aldrig haft något val. Likt en ledsagare höll han henne sedan konstant i handen genom hela barndomen och förbi alla de skrämmande stunderna som barn kunde stöta på. De minns särskilt ett tillfälle på dagis när hon inte vågade sitta ensam för att ta ett porträttfoto, istället satte sig syskonparet tillsammans, hållandes i hand, och fick så ett ögonblick förevigat på bild, som i stort sett har fått gestalta hela det fortsatta syskonskapet sedan dess; aldrig längre bort än att de finns vid varandras sida.

Det har funnits stunder då jag tagit mig för pannan och undrat vad jag ska ta mig till med denna syster, som då när hon sprang omkring och nöp mig hårt i armen men inte tålde små tjuvnyp tillbaka, utan stortjöt på plats och satte mig i stor knipa. Eller andra stunder där hennes färdigheter som hon fått från ungdomsdetektiverna i bokserien "Fem", sattes på prov genom att gå igenom mina personliga saker, och leta efter mina undangömda dagböcker. Hon fullkomligen njöt av att citera ur dem framför mig efter de "förtjusande" lässtunderna. Men har inte de stunder då vi delat på varandras problem, svårigheter och bördor, likt Hans och Greta delade på den sista brödbiten i skogen, varit de avgörande? Det är som Karin Boye skriver, att det är stunderna av törst som är de största. Vi minns starkast de dagarna då våra hjärtan krossades, och vi hjälptes åt med att lappa ihop dem igen, vi minns det stöd som vi har varit för varandra då, nu och hädanefter.

Boyes dikt är så mitt i prick på alla punkter att jag kan inget annat än att relatera det direkt till Livets färd. För oavsett hur det kan sluta, så är det vägen fram som jag njuter av. Vår färd tillsammans på Livets hårda, kala och stundtals vingliga vägar är vad som gör det förståeligt att ha en Syster vid sin sida. Det är det som gör mödan värd.

Så är vårt gemensamma äventyr till ända, men där det nu slutar tar ett nytt sin början. Det verkliga livet utanför skolans skyddande väggar tar nu sin början för din del. Det kan bli ett hårt slag i ansiktet och stundtals även skrämmande, men räds inte motgångarna eller hindren på din väg, för med varje ny erfarenhet kommer där ytterligare en bit till livets pussel. Det är de bitarna som gör att Du växer som människa. Så ta nu ut på ditt stora äventyr, och ha i åtanke att en hjälpande hand aldrig är längre bort än vid Din sida. När du är i behov av stöd, hjälp eller bara någon som lyssnar, finns jag alltid där, oavsett de världsliga avstånden.

When the full moon got up Hansel took his little sister Grethel by the hand, and followed the way where the flint stones shone like silver, and showed them the road.

När kaoset har lagt sig

Det vore felaktigt av mig att använda ordet "glad" när jag beskriver känslan av att nu bo själv i en rymlig tvåa i centrum av Odense. Trots att bollen har satts i rullning här, tar sig tankarna gärna en tripp tillbaka till Malmö; till barnfamiljskaoset hos familjen. Det kaos där man behöver en titaniumkapsel för att kunna undvika energiförluster. Efter ett samtal igår med mor, upptäckte jag en gnutta längtan efter det enkla livet igen. Ni vet, det livet där man till synes verkar långsamt driva framåt på vattnet på en halvrutten planka. Chansen finns ju att den ruttnar igenom och att man faller ner i djupen, men så länge den håller, finns inga bekymmer. Livets enkelhet i ett nötskal.

Vi människor är underliga varelser, för vi siktar alltid på att få det som vi inte har för stunden. Vi blir aldrig någonsin nöjda, om vi så lade hela världen för våra fötter. Nästa naturliga steg hade ju varit att erövra galaxen. Så nu när jag har fått mitt lugna (som i: avsaknad av högljudda ljudkällor), stressfyllda, och självständiga studentliv, är jag då nöjd och glad?

Det är när kaoset har lagt sig, som man får chansen att se en skymt av skönhet även hos det fula, det primitiva, det destruktiva som har varit... Det är förmodligen en väldigt underlig tanke att förstå, men vi människor beter oss gärna som sköldpaddor. När vi står inför något nytt, främmande eller skrämmande är den sanna instinkten att snabbt krypa in i vårt trygga, bekanta skal, oavsett hur djävligt det må vara där inne.

Circle of Life

Ännu ett år går mot sitt slut och ett nytt är till att ta vid. Året som gått har varit kantad av många hinder och på många sätt inneburit en stor utmaning både personligen och för omvärlden i sig. Det som jag trodde skulle vara ett möjligheternas år för mig själv, fördunklades ögonblickligen den fredagen i slutet av september. Med ens gjorde sig livets baksida sig påmind, och jag stod handfallen och handlingsförlamad. Även om jag idag säger att: "Det är OK nu.", så är det inte alltid det. Energidepåerna är sedan länge uttömda och kroppen säger ifrån alltför ofta på senare tid.

För världen i övrigt har vi fått beskåda hur extremismens låga ännu brinner starkt, där en minoritets åsikter och uppfattningar tvingas på majoriteten genom omoraliska handlingar såsom självmordsbombningar. Det skamliga är att det görs i religionens namn, vilket får omvärldens avsky att oriktigt riktas mot en hel religions trosbekännare, samtliga muslimer. Även om Koranen talar om jihad (kamp), på många ställen är det aldrig ett angreppskrig som förespråkas, utan försvarskrig, och det endast när fredliga lösningar visar sig vara misslyckade. Självmordsbombningar är inte försvarligt utifrån ett religiöst perspektiv när oskyldiga människor, barn och kvinnor skadas. Det senaste offret för extremismen är Benazir Bhutto, som mycket möjligt hade kunnat bringa stabilitet till ett Pakistan som törstar efter lugn och fred.

Våldet har spridit sig till samtliga åldrar och samhällsgrupper. Vi har fått bevittna skolmassakrar, utbrett ungdomsvåld och terrordåd utan dess like. Även det faktum att militärdiktaturer ännu existerar i vår tid har gjort sig påminda med hjälp av Burma-munkarnas fredliga marscher rakt in i vårt samvete. Sedan protesterna tystades ned med våld har det varit kusligt tyst. Vi har glömt.

Vår illa skötta förvaltning av jordens tillgångar och resurser har återigen gjort sig påmint på ett mer våldsamt sätt än tidigare; naturkatastrofer med större omfattning och klimathotets ökade närvaro. Varför har vi fått en så mild vinter? Eller är det kanske fortfarande höst?

Men inget mörker är ogenomträngligt; efter flera decennier enades slutligen protestanter och katoliker om att samregera Nordirland, vilket betyder ett återupprättande av självstyret i regionen; Israel och Palestina sätter sig åter vid förhandlingsbordet för att få till stånd ett fredsavtal under 2008; världens länder lyckades enas kring en gemensam färdplan vid FNs klimatmöte i Bali; men framför allt har vi sett att underverk blir till när vi tillsammans gör en ansträngning, vare sig det sker i Kungsholmen eller ute i världen.

På intet sätt vill jag tro att 2008 blir ett lika mörkt år som 2007 har varit. Det finns potential för att vi ska lyckas vända den negativa utvecklingen och bringa frid och fred till vår värld. Många har sagt det förr, men det tåls att sägas igen: "There is still hope". Det måste finnas mörker för att ljuset ska kunna existera, det måste finnas död för att det ska finnas liv.

The Phoenix will rise from the ashes.
She will get up from her fiery torment
And be stronger for it.