Scenery of Wadi Rum

Lördagen den 30 januari 2010

Vindarna återvände idag. Vårt tappra försök att bli brunare på vår sista semesterdag misslyckades fatalt. Sanden lyckades piska oss alldeles ömma i huden, och de få människor som var på stranden idag fick sig ett gott skratt när de såg oss ligga där. Måste man, så måste man. Vi andra gav upp efter två timmar, men Aida är envis som en åsna. Tjejen kunde tänka sig att ligga kvar och få UV-strålar genom molnen i utbyte mot sand i ögon, hår och alla andra vrår.

Som planerat åkte vi sedan iväg på vår sista planerade utflykt till Wadi Rum, Jordaniens väl kända ökenlandskap med klippor och berg formade av tidens vindar. Tomt på turister förutom oss, åkte vi på en privat tur med våra privata guider och chaufförer. Klättrande på bergsformationer, njöt av den fantastiska omgivningen, och vandrade i den mjuka sanden. Måhända låter det aningen ointressant, men vi hade varandra, vilket är en stor del av orsaken till att hela resan har varit så pass lyckad! Vi sjöng, skämtade, och skojade om vartannat under bar himmel, sittandes baktill på våra jeepar ute i öknen.

Någonsin i sitt liv borde alla få uppleva naturens orörda skönhet, marker som är obefläckade av människan. Jag kan efter dagens utflykt med stolthet säga att jag har gjort det. Somliga stunder saknar jag ord för att beskriva naturens fullkomlighet och perfektionism, som gör den rättvisa.

Vi rundade av kvällen och även vår resa med en sista gemensam middag på en av stans lokala restauranger. Det kändes nästan som att det var igår som vi först ankom. Imorgon samma tid kommer vi att stå i Odense och huttra över det kalla vädret och svära högt när väskorna fastnar i snön.

Slut på denna resa, start på nästa modul. Vårt tredje år som läkarstudenter tar sin början.

Wadi Rum.

Sunshine City

Fredagen den 29 januari 2010

Vår första riktiga sola-bada-dag med klar himmel, stark härlig sol, och milda brisar! Som samlad trupp åkte vi ner till stranden och solbadade och snorklade bland korallreven. Som vi har längtat efter det! Men på sätt och vis har det varit bra att vi har haft mindre hetta när vi behövt bestiga berg och gamla ruiner. Tänk vad utmattade vi hade varit då!

Jag börjar verkligen tröttna på maten nu, och längtar efter ordentlig varm mat som inte innehåller kikärtor i olika skepnader! Smaklökarna domnar snart av, efter all understimulans och bara synen på falafel får mina veck i pannan att uppenbara sig. Men jag ska inte klaga, detta är trots allt ett köttland, och aldrig har de väl ens tänkt tanken på att avstå kött.

En sak som verkligen börjar gå mig på nerverna är vissa människors beteende gentemot oss. Titta ni på och prata om oss bara, men döstirra inte så att ögongloberna poppar ur dess socklar, eller peka finger och hånskratta. Stundtals kan jag inte låta bli att tro att vi faktiskt är en rullande cirkus och Elefantmannen är vårt huvudnummer! Särskilt unga killar verkat tro att de kan ta sig vilka friheter som helst.

Det är annars rätt märkligt hur snabbt en vecka har gått. Efter imorgon är det dags att åka hem till kalla Odense igen. Jag önskar bara att jag kunde stoppa ner solen i bakfickan och ta den med hem. Resten tror jag faktiskt att jag kan klara mig utan.

Aqaba. 
(Med bidrag från Rasha)

The Treasury of Jordan

Torsdagen den 28 januari 2010

Något som jag verkligen har njutit av under resan är alla de kvällar, när man efter en lång dag är tillbaka på hotellet, och bara kan sitta och snacka igenom den tillsammans. Vi har det enormt roligt allesammans som grupp, och jag har det om möjligt ännu roligare med Aida och Rasha. Jag känner mig så berikad av att ha alla dessa vänner, både de från Odense och de i Malmö!

Gårdagen var inget undantag och vi pratade säkert över midnatt innan det var dags för att lägga sig, trots att vi skulle till Petra tidigt i morse. Det var soligt och vindstilla på morgonen, och alla var på muntert humör. Från Aqaba till Petra, tar det cirka två timmar med bil, men vi tar alltid små pauser på vägen. Då bjuder guiderna på kaffe och te, vi blickar ut över djupa bergsdalar och vidsträckta öken, och får även lite inblick i vanligt folks vardag.

Många av byarna är halvt färdigbyggda eller halvt förfallna, beroende på hur man ser på det. Många jobb är överflödiga och dess syfte är förmodligen mer att ge en människa ett meningslöst jobb än att låta denna gå arbetslös. Vad sägs om att sopa ökenvägarna fria från sand med en vanlig hushållskvast? Evighetsarbete? Dessutom blir USAs pågående krig i Mellanöstern plötsligt så nära, när vi ser amerikansk krigsutrustning transporteras på vägarna i Jordanien på väg mot diverse destinationer.

Innan lunchtid anlände vi till Petra. Biljetter köptes och så studsade vi iväg! Förhållandena var optimala, med lagom värme och klarblå himmel. Första sträckan kunde ridas med hästar, och jag var väl inte sen att hoppa på en. Men jag har en tendens att alltid glömma bort att jag är allergisk mot hästar...

Hela den antika staden Petra är en kronjuvel i mänsklighetens arkitektoniska historia! Med all rätt platsar den in land de sju underverken i världen. Tänk er en hel stad uthuggen ur bergen, där varje detalj, varje hörn och vrå, och varje pelare omsorgsfullt har huggits ut med en sådan precision och skicklighet att det kan mäta sig med våra moderna maskiner. Idag är staden dock enbart en blek skugga av dess forna glans, som återspeglar en framstående civilisations, Nabateanernas, gyllene dagar.

Vår väg gick längs det gamla huvudspåret in mot staden genom bergen, med två enorma bergsväggar på var sin sida, som skjuter upp mot skyarna. Vägen smalnade av för att i dess mest snäva del plötsligt öppna upp till en öppen plats, och Petras mest berömda byggnad uppenbara sig framför mina ögon, Al-Khazneh! Hjärtat slog ett extra slag och jag gladdes över min möjlighet att ha fått beskåda detta magnifika monument.

Mycket klättrande upp och ner, för att få se de katakomber uthuggna ur bergen för forna kungar och framstående invånare från dåtidens Petra. Inget annat är i lika gott skick som Al-Khazneh, tyvärr. Men jag kan föreställa mig den prakt och ståtlighet som hade mött oss under dess storhetstid, innan erosionen hade tagit sin del.

Det är som att upplevelsen varit så överväldigande att all min energi har dränerats från min kropp. På hemvägen, slocknade jag och drömde mig bort, till forna civilisationer och dess glansdagar.

Petra. 

 Tack till Rasha för bilder till kollaget ovanför!

The Winds of Fury

Onsdagen den 27 januari 2010

Jag vaknar upp med solen i ansiktet, värmen gör gott för min själ. Jag öppnar fönstret ut mot staden och låter havsvindarna från Aqabaviken leka med mitt morgonrufs. Vindarna är starka idag. Inte lång tid efteråt hör jag bönutropen dåna ut över stadens alla vrår. Ett inslag i atmosfären som jag har börjat vänja mig vid, och faktiskt uppskattar. Skillnaden mellan bönutrop och kyrkklockors ringande är inte så märkvärdigt stor trots allt. Det beror på hur öppen man som person är inför andra kulturer.

Jag blickar ut över staden och havskusten, med de mäktiga bergen bakom, och känner mig aningen sorgsen till mods över den växande klyftan mellan vår värld och denna värld jag befinner mig i nu. Den skarpa "röda linjen" mellan Israel och Jordanien synliggörs nästan för mina nakna ögon, och min oförståelse är enorm inför det faktum att tre religioner med tron på samma Gud, kan resa så höga murar emellan sig. Hatet, missförstånden, och hämndlystnaden växer sig större och större för varje dag som går, mellan judar, kristna och muslimer. Kommer jag någonsin att få se ömsesidig respekt och tolerans mellan människor emellan oavsett deras etnicitet och religiösa bakgrund, under min livstid?

Vi åkte en tur ner till Jordaniens södra kust, sm endast ligger en tiotal kilometer ifrån den Saudiska gränsen. Havet bredde ut sig, skimrande blått och majestätiskt. Solen sken ovanför oss, men vindarna drog i oss. Det blev väl för kallt efter ett tag, men det stoppade inte Aida från att lägga sig ner på stranden, insmord i sololja, huttrandes som en iskall fiskpinne, för att tillvarata varenda solminut given. Aldrig förr har det stämt så väl in att "vill man vara brun och fin, får man frysa och lida pin".

Imorgon väntas Petra. Jag ser riktigt fram emot det!

Aqaba.

The Tale of the Dead Sea

Tisdagen den 26 januari 2010

Fast i en taxi med mina två favoritflickor, och en ytterst pratglad chaufför med kurs mot Döda havet. Jag känner mig lyckligt lottad som har sådana här möjligheter i livet. Många människor runtom i världen kommer under deras livstid aldrig att ens åka utanför deras hemby eller land.

Ökenlandskapet rullar förbi utanför vårt fönster, och visar mig att något så färglöst som sand också kan ha sin skönhet. Skiftande nyanser, former och skepnader förs samman för att bilda något som saknar motstycke där hemma.

Det som är positivt med en pratsam chaufför är att man får höra allt möjligt om landet vi är i. Han berättade nyss om varför Döda havet ligger 400 meter under havsytan. Enligt sägen bodde det ett samhälle i området där Döda havet ligger idag, där män hade homosexuella förhållanden med varandra. Gud varnade dem för dessa förbjudna handlingar men inte alla tog det på fullt allvar. Medan de som hörsammade varningen som förmedlades via profeten Lot, lämnade samhället bakom sig, stannade de som idkade samkönat sex och ett förkastligt liv kvar i staden. Ärkeängeln Gabriel sändes till byn, gröpte ur staden från marken med sina vingar och flög upp med den i luften för att sedan vända den upp och ner för att låta staden störta mot marken. I fallet sjönk marken mer än 400 meter ner och bildade en grop. En grop som Gud då fyllde med så salthaltigt vatten att inget levande någonsin skulle kunna leva där. Besudlad mark förblir obebott.

Vår konvoj med tre bilar passerar checkpoint efter checkpoint, på vår väg från Aqaba mot Döda havet. Både poliser och militärer säkrar gränsen mot Israel, som endast ligger ett stenkast bort från ökenvägen vi kör på. Vi blir aldrig ombedda att visa våra pass, då vår chaufför berättar att vägstoppen endast är till för att kontrollera trafiken och eventuella flyktingar över gränsen.

Vi stannar upp då och då vid bergspassen och andra utsiktsposter ut över bergsdalarna. Där beskådas landskapet under oss, och jag är glad över hur orört och vackert det ännu verkar vara. Förutom serpentinvägarna genom bergen, syns inga övriga främmande inslag i bilden. Att skratta tillsammans och dansa till arabisk musik dånandes från bilstereon flera hundra meter upp i bergen, är en upplevelse jag sent lär glömma.

Efter ett ytterst saltigt bad i Döda havet, och en härlig hälsokur där vi alla smorde in oss själva i lera från sjön, fortsatte turen mot Hammamat Ma'in, som är ett ställe med varma källor. Brännande hett, men värmande gott för kropp och själ. All vår stress och spänning uppsamlade i våra kroppar flöt iväg med källvattnet nerför flodbanken. Vi var på ett ställe där folk har badat i det varma vattnet så lång tillbaka som till romarna.

Nästa utflykt i landet planeras redan med våra lokala guider och staden Petra står på tur. Med förväntan ser jag fram emot besöket till ett av världens sju nya underverk.

Dead Sea.

Aqaba Town

Måndagen den 25 januari 2010

Det måste vara en rolig syn när vi kommer gående; fem svenskar, tre danskar, två araber, en bosnier och en kines. En brokig skara, men så otroligt skojigt! Ett stort sällskap betyder ibland att många viljor möts, som lätt kan hamna på kollisionskurs. Jag har upplevt det under tidigare resor, men detta är absolut inget problem för oss.

Vi strosade runt på stan idag, tanklöst, och hamnade på en offentlig strand som lokalbefolkningen själva använder. Barnfamiljer, kompisgäng, äldre gubbar sitter i grupper och konverserar till havets lugna skvalpande. Vi har vant oss vid tanken på att vara det lokala cirkusnumret vart vi än går redan. Det är bara ett faktum. Men vi ses nog inte på som helt respektlösa turister som fläckar ner deras näthinnor med lättklädda bikinis och minishorts, utan tjejerna badade med linnena på och vi andra hjälptes åt med att skyla för på vägen upp från vattnet. Vissa kommer fram och vill ta foton tillsammans med oss, medan en liten flicka blygt steg fram mot Rasmus och gav honom en liten kindpuss innan hon sprang tillbaka till sin pappa.

Aqaba är intet någon kulinarisk upplevelse för min del, tycker jag. Matkulturen för turister är en blandning av arabiska kötträtter och typiska västerländska rätter som diverse stekar med pommes frites. För vegetarianen är det kikärtor som står i centrum med falafel och hommous. Det är gott, men inte i hur stora mängder som helst. Man blir liksom aningen gasig i magen efter ett tag.

Landet är inte det rikaste precis. Mycket är slitet, mycket är gammalt och turismen ligger ännu i sin vagga. Men en massa projekt är på gång och jag ser multinationella företag som börjar leta sig in och lyxhotellen håller på att byggas runtom Aqaba. Stadsbilden kommer med all säkerhet att se helt annorlunda ut inom loppet av de närmaste åren. Till det bättre eller sämre, får tiden utvisa.

Från hotellrummet har vi utsikt över hela Röda Havsbukten, och ser den enorma skillnaden mellan den jordanska och israeliska sidan. Medan det glittrar om ljusen från alla höghusen och gatulivet i Eilat, är det desto mörkare och sparsammare upplyst på den här sidan. Kontrasten är slående. Några vänner ska åka över till Israel och se sig omkring, men något besök för min del blir det nog inte.

Mycket återstår att se, Döda havet väntar imorgon.

The Arrival

Den 24 januari 2010

Det var som att stiga ut på andra sidan garderoben, likt barnen i sagan om Narnia. Från ett snötäckt Danmark steg vi på flygplanet för att sedan stiga av och mötas av ett ökenlandskap. Bergen i bakgrunden, ökensanden omkring oss, och framför allt värmen i nacken. Vi formligen skuttade nerför trapporna intill flygplanet, glödjen rusade i oss. Äntligen, äntligen efter veckor av hårt läsande och flitigt pluggande på skolan långt in på nätterna, var vi slutligen framme vid vår slutdestination, Aqaba.

Landet är gästvänligt. De är inte helt vana vid turister än, men ser oss oftast heller inte som vandrande dollartecken. Folk som man pratar med eller frågar om hjälp, är tillmötesgående. Möjligtvis beror det också på att vi har två arabisktalande med oss, men det förklara förhoppningsvis inte allt.

Kulturkrocken är oerhört närvarande. Jag ser vuxna män komma gåendes hand i hand nerför gatorna, samtidigt som de flörtar öppet med de unga damerna i vårt sällskap. Jag ser kvinnor i alla möjliga varianter av täckning, från att inte alls ha slöjor, till att enbart låta ögonen titta fram. Men det som är lustigt är att anledningen till att bära burka inte alltid behöver vara en religiös en. Unga flickor täcker sig helt när de går omkring och tigger pengar, för att dölja sin identitet.

Folk är generellt bara väldigt "nyfikna" på oss. De tittar, stirrar, flinar, men än har de inte slängt oförskämdheter efter oss, som vissa gjorde i Egypten. Utan att vi ens inleder något samtal, kan folk på gatan hälsa oss "Welcome to Jordan", utan att det behöver ligga någon egentlig baktanke med det.

Detta bäddar för en intressant vecka, för chansen att uppleva ett nytt land, ny kultur.