Kvällsmangling

Vi trodde att problemformuleringen till vår bacheloruppsats var spikad och klar, och vi var verkligen väldigt ivriga med att starta med litteraturgenomgången när ämnet var så himla intressant. Men alla dessa läkemedelsnamn hade förvirrat bort oss på vägen, tyvärr. Ett olycklig missförstånd gjorde att vi förväxlade deras verkningspunkter. Allt rann ut i sanden.

Så det var bara till att diskutera fram ett annat intressant område att fokusera oss på. Det går inte så snabbt som man tror när man måste läsa igenom en hel massa vetenskapliga artiklar skrivna av experter inom sitt eget område. Jag tror att jag har läst över 40 artiklar idag, ögonen går i kors! Efter en hel del diskussioner kunde vi komma överens om att fokusera på TNF-hämmare och reaktivering av hepatit B virus hos en grupp av patienter.

Måste sova och tänka på saken, allt verkar låta så himla smart och trevligt just nu. Imorgon får vi granska det igen. Good night!

"I want to be a doctor!"

It was my last day at the hospital yesterday, and the past few days have been the most interesting so far, which made me feel slightly sad. Anyway, I went with the same doctor as yesterday and we were both very thrilled to see if the patient under the immunoglobulin-treatment had shown any progress.

During the morning meeting, the physician on call told us that the progress had been limited and the responsible nurse was of the same opinion, reporting of the elevated demand for oxygen during the last night. We were of course a bit saddened by the news, but kept the spirit high. There would be another treatment that could help this patient.

We walked into the room, and was shocked by what we saw! The patient was standing up, slightly unsteady after the weeks in bed, in the progress of putting on the socks, and smiled at us when we came into the room! The feeling I felt in that moment was incredible, all the pieces of the puzzle came into place, and I realized that this is the very essence of my profession, to see a patient cured and on his feet again! All the cerebral symptoms were gone and surely this patient will soon be able to go home again with the parents. Before we went we were asked: "Is it hard to become a doctor?", with the head tilted on one side. "I want to be a doctor and help people!"

A happy ending, a sunshine-story, a great experience to conclude my practice at the hospital for this time. :-)

The Power of Google

Today was absolutely the most exciting day at the hospital! I know it sounds weird when I talk about other people's diseases as something exciting, but see it through a medical student's eyes, this is what I am there for, to observe and learn! I am sorry if anyone thinks it is a heartless thing to say.

I went with a great doctor today, who turned out to be a swede and have lived in Denmark for 15 years now. She was one of the first Swedish students that studied in this country back then. She found love. Anyway, she was great! Engaged me and really discussed the patients as if I was a colleague of hers. And to be able to use Swedish was such a huge difference, I could actually say everything I meant without switching words and having to think differently due to limitations in my Danish vocabulary!

We had this patient that got worse today. Many doctors during the past week have racked their brains over his condition and have not really known what to do. They have searched the literature and consulted with senior physicians without any success. But the doctor that I went with during the afternoon, had a decisive skill; she was better at using Google and searching through the medical publications online. She found an article that described another patient with similar symptoms and infection, where a certain treatment cured the patient completely after a single infusion with immunoglobulins. We were all very excited over this and consulted with the chief physician before starting up the treatment, because it was a quite expensive one; 100.000 DKK.

This really shows what a large impact internet do have in a doctor's profession these days, and how decisive it is to be able to search for relevant literature. If you know how to Google with the correct keywords, lives can be saved! I will give you a follow-up on that patient and do hope that we will find a cured patient tomorrow! :-)

Shutdown

Jag tror att internetbolaget slutligen uppdagade att de inte hade stängt av min linje ännu, trots att jag endast har betalat fram till slutet av juni månad! Hah. Så ja, jag har varit så omoralisk att jag har surfat "gratis" när jag egentligen inte har betalat för det. Jag tänkte när jag sa upp mitt abonnemang att jag självklart skulle kunna leva utan internet i några veckor... Så fel!! Jag tittade på TV, film, åt två mellanmål, tog en napp, pratade i telefon, läste tidning, åt kvällsmat... men inget kunde bota mina abstinensbesvär!

Annars har praktiken varit roligare idag! Jag träffade några utbytesstudenter som praktiserade på sjukhuset genom IMCC-exchange. En var från Israel, en annan från Portugal, en tredje från Rumänien, och den sista från Polen. Riktigt roligt Det var nästan roligare än att gå ronden idag. Det var bara en massa buksmärtor och feberkramper idag. Inte li-ika spännande.

Nu ska jag hemåt, tror jag. Inte så tryggt för en liten pojke som jag att stanna kvar så sent på skolan helt ensam. Todolo!

A day like any other

Början på sista veckan av praktiken. Visst är det intressant från tid till tid, men jag kan inte låtsas som att det är det roligaste jag någonsin har gjort och gärna stannar kvar längre än vad jag behöver om dagarna. Då hade jag ljugit för er. Och mamma har ju sagt att man inte får ljuga.

Sanningen är den att jag presterat tämligen illa. Jag skyller på jetlag, jag skyller på att jag är inte är varm i kläderna än. Men jag vet att jag brukar vara mer aktiv än så här på en arbetsplats. Men det kan också naturligtvis bero på att jag känner mig dummast på hela sjukhuset och fattar intet av vad läkarna säger. En fluga på väggen, det är en ganska bra beskrivning. Ställer jag frågor? Naturligtvis gör jag det. Men när nivån är så hög att jag inte vet vad jag ska ställa för fråga?

Det här är trots allt den allra första praktiken där jag iklär mig rollen som (framtida) läkare, och jag borde inte vara så hård. Men ribban, den sätter vi själva. Vad lär vi oss om vi alltid låter ribban ligga kvar på en bekväm höjd?

Practical training

So far the training at the hospital has been pretty interesting. I must say that it is kind of  uneventful at times, but apparently the children are extra well and healthy during the summer vacation, leaving the hospitals half-empty!

I can really tell that I still have a long way before I am even qualified to do this job. If I am lucky, I might understand fifty percent of what the doctors tell each other during the morning meetings. Worst cases, I get practically nothing! But the colleagues are otherwise very helpful and really take their time to explain things that I do not understand during the round.

During these first days I have mostly been stationed at the neonatal department, where the infants have been born too early. Some infants need CPAP to assist the breathing, while others need to be in a respirator. Their nourishment needs to be observed and the doctors examine every change that happens.

So far I have learnt how to perform an ordinary objective examination of a child, and done it on some "more healthy" children without any major complications, under supervision. The most interesting thing that happened today, was when they tried to put an umbilical venous catheter on a premature born infant, but it failed. The lesson is, doctors are no super heroes...

Dextrocardia, midline liver, abnormal course of the umbilical catheters.

Home sweet home

Jag är åter hemma i min lilla lägenhet i Odense, efter en riktigt påfrestande hemresa från USA. Det tog sin tid och gudarna ville att det skulle bli smärtsamt. Jag missade mitt flyg i Frankfurt denna gång, på grund av något fel med en slang till bensintanken. Sedan var personalen sämst på att hjälpa en vid flygplatsen och försökte komma undan lätt genom att hänvisa oss direkt till gaten. Det knepiga var väl att flyget till Köpenhamn var överbokat redan och där fanns ingen chans att jag skulle hem med det flyget. Fick snällt vänta i sex timmar innan jag tog flyget till Kastrup, varvid tåget körde mig mot Odense.

Vad jag inte hade förväntat mig var att tåget var fullbokat det med, och jag fick snällt stå. Sedan blev vi stillastående på rälsen ett bra tag på grund av ett strömavbrott, vilket gjorde att vi var tvungna att vänta på manuell signalväxling. Väl hemma i Odense, pissregnade det och jag orkade inte med mer skit! Därför betalade jag en hel förmögenhet för en taxi som körde mig knappt fem minuter...

I'm finally home again after a really tiresome flight with many hours of waiting... But like a friend said: "hey, you are at least home!" :-)

I am so jet-lagged and could sleep as soon as I lay my head on something soft! My eyes are aching and my stomach is in uproar, since it is going through a transition from the Chinese/Vietnamese food that I mostly ate in the USA, to the dairy and bread diet here in Denmark. I am tired of making food for a single person! Someone that wants to move in with me? :-P

I have anyway started with my practical training at the children's hospital here in Odense, and will be there for the next two weeks. This is the reason for why I left the USA earlier than my siblings and my mum. Otherwise I would gladly have stayed for an extra ten days or so.

I will try to update you more about recent stuff that you have probably missed out, because I have been to lazy to update my blog. I hope you understand my sudden absence from the blogosphere! ;-)

Miss you Uncle Sam!

2,5 år färdig!

Det har varit svårt att skriva vettiga inlägg när jag knappt har haft internet hemma. Tursamt nog hann de inte stänga av min tråd förrän nu idag, efter helgen. Så bröderna har varit tacksamma för det! Hah.

De senaste arbetsdagarna har varit galet utmattande! Redan att köra vissa router är jobbigt, och ovanpå det i 36 graders hetta?! Det har inte varit så varmt i Odense på många många år, berättar mina kollegor för mig.

Annars har jag och brorsorna försökt hålla oss svala och borta ifrån den stundtals outhärdliga hettan med glass och kopiösa mängder kall vätska. Små turer på de få gågator som finns i stan, och en liten picknick i parken. När vi inte har orkat röra på oss, har vi tittat på en massa filmer tillsammans och spelat sällskapsspel.

Nu ska jag arbeta imorgon också innan vi åker tillbaka till Malmö igen. Jag orkar inte arbeta mer, säger jag bara. Jag önskar riktig ordentlig ledighet nu! Det är jag värd, särskilt efter att resultaten från tentan har kommit ut. Nu har jag alltså officiellt klarat av 2,5 år av läkarutbildningen. Jag håller på att fundera över vad jag ska belöna mig själv med. Förslag?

Vill - till - havet.

Urinvägsinfektion

Urinvägsinfektion (UVI) är favoriten på varje vårdhemsavdelning, där gamlingarnas urin titt som tätt testas med urinsticka varefter personalen stolt visar upp en positiv sticka för sjuksköterskan och nästan ser ut som att guldkorn silats fram i urinen. De gamla brukade behandlas för ofta med antibiotika trots att de är asymptomatiska, det vill säga att de är friska bärare av bakterien. Generellt är UVI den vanligaste bakteriella infektionen som drabbar människor.

Det verkar också vara något som tjejer ofta pratar om. Orsaken till att inte killar går omkring och snackar om att de har fått UVI beror på att tjejer är överrepresenterade bland de som smittas, och får du UVI en gång så lär den återkomma fler gånger. Den anatomiska förklaringen till detta fenomen är att kvinnans urinrör är kortare än mannens, vilket i sig utgör en riskfaktor. Mannens urinrör ligger helt enkelt längre ifrån den vanligaste bakteriekällan, ändtarmsöppningen. Faktiskt är det E. coli, som är normalt förekommande i tarmkanalen, den vanligaste bakterien som orsakar infektionen.

Vissa beteendemönster hjälper bakterien på traven att ascendera i urinröret till blåsan, där samlag ökar risken betydligt eftersom det på sätt och vis mekaniskt fasciliterar att bakterier söker sig från ändtarmsområdet mot urinrörsmynningen. Byte av partner gör att man potentiellt utsätts för en ny stam av bakterier. Faktiskt är det sådan att frekvensen av UVI ökar ju oftare man har sex.

Så har du svårt att hålla urinen vid behov, svider vid urinering, illaluktande urin eller smärtor vid blygdbenet? -UVI. Drick tranbärsjuice som är alla gamlingars älsklingsdryck, och gå och kissa för att skölja gångarna efter varje omgång sängkammarlek, så ska du nog kunna minska risken en aning.

I laboratoriet

Vi har under de senaste dagarna omsatt torr teori till roligare praktiska övningar i labbet. Att leka med agarplattor, lukta på bakterier och få en viss inblick i den kliniska mikrobiologens vardag, har varit givande. Jag har funnit ännu ett specialistområde som jag inte vill verka inom, men i gengäld har jag förstått att det faktiskt sitter specialistläkare i laboratorierna med stora kunskaper inom mikrobiologin, som exempelvis kan ge rådgivning om vilken sorts antibiotikumbehandling en patient ska få.

Vi avläste våra agar idag, som skulle illustrera vikten av god handhygien. Den första plattan visar på varje enskild individs normala bakterieflora som finns på vår hud, och jag verkar ha några mysiga staphylococcus epidermidis som bor där. Efter att ha doppat händerna i en jästblandning, torkades det av med papper, men som ni ser sitter hur mycket som helst kvar på händerna. God handtvätt kan ta bort en del, men det i kombination med sprit ger det bästa bakteriefria resultatet!

Vitt på rött, nu är det illustrerat vikten av god handhygien i kontakt med patienter. Du vill inte överföra bakterier mellan patienter eller från dig till din patient. Vad som är förargligt i mitt fall är att jag är överkänslig för handspriten. Jag har haft en brännande känsla och klåda i händerna pga handspriten i två dagar nu. Mina asiatiska gener alltså...

Skada på Brocas språkområde?

Igår när jag slötittade på ett avsnitt av 'House', hade patienten symptomer på en bakteriell infektion av CNS, till en början i alla fall. Ni vet ju hur raskt föränderliga och makabra patientfallen är! Men jag hängde nästan med i vissa av deras diagnostiska diskussioner kring det avlånga bordet. Det var skitkul! Tänk då om några år!

Idag läste jag om en brittisk kvinna, som efter en kraftig migränattack och sannolikt påföljande stroke, börjat tala engelska med en kinesisk brytning. Fenomenet med främmande brytningar efter en stroke, kallas för Foreign Accent Syndrome (FAS).

Från CNS-kursen kommer vi då ihåg att hjärnans språkcentrum är specialiserad till vänster hjärnhemisfär hos cirka 90-95% av alla högerhänta personer, och närmare bestämt till Brocas och Wernickes språkområden. Brocas area är viktig för den expressiva delen av språket; uttal, tonmelodi, finna ord osv. Wernickes area är däremot viktig för den impressiva delen av språket; språkuppfattning, förståelse, associering av ord osv.

Kan möjligtvis en begränsad skada av Brocas area förklara kvinnans symptomer? Där en lindrig skada på den delen av hjärnan har påverkat satsmelodin, betoningar och uttal av ord, på det vis att det har resulterat i en "kinesisk" brytning. Verkligheten är nog mer komplicerad än så här, men mycket är ännu väldigt svart eller vitt för läkarstudenten på femte termin.

Språkområden.

Bland poliomyelitis och herpes genitalis

Har märkt att det här med bakterier, virus och immunförsvar kan vara ganska intressant och roligt. När jag tänker på vad jag precis har skrivit, låter det förfärligt, förfärligt nördigt. Men jag erkänner att jag lyssnar mer uppmärksamt än på länge på alla våra miniföreläsningar om rubella, poliomyelitis, herpesvirus... Eller när vi får veta varför körtelfeber, i folkmun 'kyssjukan', som orsakas av viruset herpes simplex-1, sprids som en löpeld hos alla freshmen på låt säg Harvard.

På förmiddagen satt jag och läste lite i läsesalen innan nästa timme. Snart kom Rasha småtrippande in och sken som en sol. Tentaresultaten hade lagts ut på nätet. Det blev febril aktivitet i läsesalen, när folk kallsvettiga öppnade upp sina bärbara. Vissa gick ut och upp till datasalen. Men jag naglade fast ögonen i mikrobiologi-boken, för jag tordes icke se vad CNS-tentan gav för resultat.

Drama king, jag vet. Men det blev gjort till slut. Jag är stolt över mig själv för att jag har klarat av CNS-kursen! Det tickas nu av från protokollet, och äntligen kanske jag slipper de där förbannade skuttande hjärnorna efter mig i nattdrömmarna!

What do I recall about CNS?

Snörvl, snörvl

Idag hade vi vår allra sista histologi-lektion ute på universitetet, ever! Hud och lymfoida organ stod på schemat. Efter idag blir det inget mer letande i mikroskopen efter Langerhanska öar i ett bukspottskörtelspreparat, eller vad som kännetecknar de olika brosktyperna. Men jag kommer att sakna fettcellerna, de är mina favoriter genom luppen! Stora, tomma, lätt igenkännliga fettceller.

Men det är inte det som jag snörvlar över. Icke. Det är all denna förbannade pollen som driver mig till vansinne! Det är som att någon har glömt att stänga av kranen, trots att jag duktigt nog började med min medicinering redan för flera veckor sedan. Jag ringde min läkare på VIP-numret och sprutan tas fram imorgon. Snabbt och enkelt, jag älskar dansk primärvård!

Funkar det inte, migrerar jag till Bali tills pollensäsongen är över.

På föreläsning

Klarblå himmel, kvittrande fåglar, klämtande kyrkklockor i fjärran. Somliga dagar vaknar man upp lättare om hjärtat än andra. Tänk vad mycket en blå himmel och lättsam bris kan göra för ens humör. På vägen till föreläsningen i morgonrusningen, ser man hur människor går fram med ett leende, ett smittsamt leende.

Det var av den bättre sortens föreläsningar som vi hade idag. Två väldigt entusiastiska professorer, som verkligen brann för sina ämnen. Den ena i immunologi, den andra i mikrobiologi. Det var som att se Piff och Puff undervisa. Roliga och kunniga!

För första gången hade vi dessutom en föreläsning i det auditoriet som är förbehållen  kandidater. Det är stort vet ni, stort. Nu är vi inga små rookies längre, som måste sitta i en gammal sal med spygröna metallbänkar ute på universitet. Snart är det minsann breda vadderade sitsar, egna uppfällbara träbord framför oss och träpaneler på väggarna, som gäller. Lyx. 

"Angreb og forsvar"

Den nya kursen startade idag med två timmars föreläsning, som jag faktiskt uppskattade! Det var så himla länge sedan som jag var på en, att jag helt glömt bort hur kul det faktiskt kan vara. Immunologi är vad denna kurs ska handla om, massa bakterier och vårt immunförsvar.

En överläkare på den dermatologiska avdelningen delade med sig av de värsta nekrotiska sår som han förmodligen hade på sin laptop, och tyckte att vi borde omvärdera våra skönhetsideal. Istället för att uppskattade säga att en person ser fräsch och solbränd ut efter en utlandsresa eller solariebesök, tyckte han att vi borde säga: "Oh, men hvad du ser gammel og rynkig ud, og virker være i forstadiet til hudcancer."

Röda blodceller och T-lymfocytter.

One man's show

Det känns i luften, våren. Dagarna blir ljusare, koltrasten kvittrar (har Nina snällt upplyst mig om), och jag känner våren runt omkring mig. Det är den känslan man får under högsommarkvällarna efter solnedgång och den spänningen som hör till. Jag längtar redan till sommaren.

Men vi får inte våren gratis, nix. Det är dags för officiell tentaläsning. Något som ingen annan kan hjälpa mig mig, enmansarbete. Jag känner mig stressad inför det, mycket mer än vad jag har gjort inför alla de andra tentorna under det senaste året. Detta betyder nog att jag inte är ämnad att bli neurokirurg eller något annat som har med neurologi att göra. Jag klarar mig nog med pediatrik.

När jag idag bland annat läste om ventrikelsystemet i det centrala nervsystemet, det vill säga hålrummen inuti vår hjärna och ryggmärg, som är fylld med hjärn- och ryggmärgsvätska, kom jag att tänka på mellanstadietiden. Barn kan vara ena elaka varelser, minns att vi brukade reta en tjej för "Alle-balle-vattenskalle..!". Hur elakt är inte det? Hah. Det rimmade fint ja, men vad betydde det? Kul att det är först nu som jag förstår innebörden fullt ut.

Vattenskalle, hydrocephalus, beror oftast på blockad i det här ventrikelsystemet vilket gör att cirkulationen av vätskan avstannar. Ackumulering av vätska i systemet pressar samman hjärnvävnaden, ökar det intrakraniala trycket och kan leda till svåra hjärnskador. Hos barn där kranieplattorna inte är sammanvuxna ännu, kan huvudet expanderas som följd av ökad vätskesamling, och därmed kallas tillståndet "vattenskalle" i folkmun.

One man show. Sam Tsui - Don't stop believing.

Hej, mitt namn är Steve, jag är läkare...

Igår var det dags för mig att äntra scenen och spela mot min motspelerska framför gruppen. Jag brukar vanligtvis hata kameror som riktas mot mig, brukade rent av springa och gömma mig bakom något objekt när jag var yngre, men tur är väl att man har vuxit upp. Min låtsaspatient agerade väldigt introvert och tyst. Jag tror att jag föredrar sådana som pratar mer.

Att uttala den inledande frasen för min patient var väldigt konstigt: "Hej, mitt namn är Steve och jag är läkare." Just nu låter det så konstigt i mina öron. Men orden smakar inte alls illa i munnen. Jag kan nog vänja mig vid det. Absolut.

Det roligaste var väl feedbacken som jag fick efteråt. Jag har tydligen ett väldigt lugn omkring mig som gör att skådespelaren gärna ville prata mycket mer än vad hennes roll tillät. Förtroendegivande. Trygg. Fina ord som jag givetvis är glad över att få höra. Det stärker mitt självförtroende inför de riktiga samtalen. Jag längtar.

Medicinsk intervju

Parallellt med en massa hjärnor och nervbanor håller vi på med en mer praktisk kurs som ska förbereda oss inför dagen vi själva ska uppta en anamnes på riktiga patienter, det vill säga sjukdomshistoria och relevanta sociala och arbetsrelaterade förhållanden. Vi drillas till att bli mer kommunicerande, och det känns bra!

Till en början var jag lite nervös inför kursen, men såg samtidigt fram emot att få några riktlinjer för patient-läkarsamtalet. Vi har blivit påminda gång på gång, att kommunikationen är alfa och omega för både läkare och patienter och det går att lära sig! Det sista var en lättnad att få höra.

Under flera timmar varje vecka har vi blivit undervisade i och tränat tillsammans med skådespelare att kommunicera med patienter; att sätta en dagordning, finna struktur och framför allt uppfånga patientens perspektiv. Det känns som att vi får lagd en god grund för hur vi borde gå tillväga, vad vi bör och inte bör göra, och hur viktigt det faktiskt är att uppmärksamma patientens verbala och icke-verbala anspelningar.

Det roliga är att jag börjar analysera de fiktiva läkarna på TV och deras samtal med patienter. Jag tittade på ett avsnitt innan och tänkte: "Ah, det där borde han inte ha sagt till patienten. Hmm, sluten frågeteknik. Aj, förhastad tröst."

Patient-läkarsamtal.

Non-verbal kommunikation

Det var hårt att stiga upp till föreläsningen i morse, efter att jag kom hem riktigt sent med tåget igår. Höll på att missa anslutningståget i Köpenhamn, efter att jag missade det första tåget i Malmö eftersom busschauffören var långsam. Ja, kedjereaktion ni vet. Så jag var fantamej hurtig som hann springa genom stationen till rätt perrong på två minuter!

Dagen i ära slutade inte förrän klockan 18.00, efter några timmar med vår nya praktiska kurs som handlar om 'medicinsk intervju'. Intressant faktiskt, men smått skrämmande när vi kommer att filma oss själva och analysera det efteråt! Idag hade vi en skådespelare på besök. Vi skulle bli medvetna om vårt kroppsspråk, och att använda det i olika situationer för att förhöja vår maktposition. Hah. Eller ja, vi ska inte skrämma bort våra framtida patienter i alla fall.

Vi fick med oss några fina budskap hem: stirra inte i skrevet eller i urringningen på människor du talar med, sänd inte fram någon död fisk som handskakning, och sist men inte minst, skaffa dig en maktposition när det behövs. annars gå ner till samma nivå för att kunna skapa förtroende mellan dig och personen i fråga. Förnuftigt.

Four years to M.D.

Är nu officiellt klar med två år av min läkarutbildning. En härlig avslutning på det här kinesiska året, innan ett nytt påbörjas. Det är på riktigt nu, vägarna som leder bakåt försvinner efterhand medan fler och fler uppenbarar sig framför mina ögon. Jag föreställer mig att jag är igång med bergsklättring, snart når jag upp till en lämplig utsiktsplats och får se framför mig hela det nätverk av vägar som slingrar sig nerför andra sidan av berget. Möjligheterna är oändliga för min fortsatta resa.