Why California is a special place for me

It has been a week now since I came home from San Diego, a week where I abruptly switched from careless days under a warm Californian sun back to everyday life in little Odense, walking down the hospital corridors in my white doctor's coat.

I cannot deny that I miss San Diego, not so much the dependence on other people to drive me around, but I surely miss most of my family over there. San Diego has had a special place all the way back to childhood. It was a place where I reconnected with my family from another world that lay far away across the big oceans. Sometimes it strikes me how able children are that know how to communicate with each other even though they do not share the same language, which was the case between me and my cousins back then.

We have many wonderful memories from every trip in California, each of them alone fuel me with happiness but also aching longing for a part of my family that I only get to see once every five years. How many five years do a person have during his lifetime? Which makes me think about my ageing grandfather, whose only wish is that the family stands strong and united at all times. How many more times will he be seeing us all gathered in San Diego? That is why I see this trip as a big success, foremost when seeing my grandfather so happy and smiling every single day, but also for us when I think about the many bonds that we have consolidated during these past weeks.

It is probably true that our schedule was not packed with exciting things to do every day, which is the major regret this time. But then again, I have not asked for visits to the most expensive bars, clubs, restaurants, quarters... to feel that I have done something exciting. Just show me San Diego and how people live, without us having to ask for a drive all the time. Am aware that my uncles and aunts are all hard-working people and since the financial crisis unemployment has struck many people, which make them less willing to risk their jobs by taking days off. But what about after work? Who cares or do not care, are clearly shown.

I look back on this journey and am very glad that I got to spend some time with grandfather and my lovely cousins and will miss them very much. I will remember granddad's smiles and laughter, I will remember his tearful farewell when I left, I will remember my cousins' pureness of heart, and I will most definitely remember the feeling of being surrounded by so many loved ones. I am a fortunate brother that have been given a lovable sister and two as lovable little brothers, as well as many American brothers and sisters that I deeply care about!

Be well and I hope to see you soon again!

Closed Archives

År 2006, smekåret efter studenten. Ännu unga, naiva och omöjliga att stoppa. Världen låg för våra fötter. Inga berg var höga nog för att klättras över, inga odjur farligare än att kunna tämjas. Det var full aktivitet i smedjorna, och framtidsplanerna smiddes, stora som små.

Vänskapskretsen var ännu så när som intakt. Det var en stark cirkel, en obruten cirkel. Vuxenvärldens krav och förväntningar smög sig sakta på, men vi gick i armkrok för att bemöta den. Jag såg fram emot vuxenvärlden och allt vad den hade att erbjuda. Jag var aldrig rädd för en enda sekund, för jag hade både min rygg täckt och höger- samt vänsterflankerna skyddade. Vad hade jag att frukta?

Livet själv var min oövervinnerliga motståndare. Snart föll vi ifrån, vissa av oss tidigare än andra. Andra distanserade sig. En kedja är inte starkare än dess svagaste länk. Jag plockade upp bitarna och lade undan dem. Innesluten i mitt inre. I säker förvaring från yttre hot. Mycket ligger ännu däri. Bitvis tas de fram igen för att bearbetas och lätta på bagaget. Insikt kommer med åren.

Young blood.

Peek-a-boo!

I en stund av total brist på intressanta observationer eller pockande tankar som gärna vill förevigas, låter jag barnet inom mig ta över. Låt oss gå tillbaka till den allra första början när grabben ännu saknade tänder i munnen.

Äldsta barnet i en barnaskara som efterhand växte till fyra, föddes han och fostrades i det numera beryktade Rosengård i Malmö. Redan då var det sällan några svenskar som bodde i området, och all världens kulturer levde sida vid sida. Men även inom stadsdelen var segregationen stark, där kineser brukade bo inom ett viss område, araber hade sin gård och romerna sin egen gård. Under somrarna brukade romerna grilla hela grisar på spett på sin gård, medan araberna nöjde sig med lamm. Det var en ständig kamp om vem som hade det största djuret över elden.

Under de första levnadsåren var grabben den ovanligt tystlåtna och blyga typen, som helst höll sig i bakgrunden. Lite extra späck på kroppen gjorde att han blev kallad för "fej-jai" av sina släktingar, som betyder 'fat boy'. Men som alla andra tillbakadragna barn, hade han en liten förmåga som bara han var bäst på. Han kunde alla släktingars och nödvändiga telefonnummer utantill i sitt lilla huvud. Han var helt enkelt familjens virtuella telefonbok, ett uppdrag som han tog på största allvar. Ifall han inte kunde ett nummer någon gång, satt han i ett hörn och skämdes så öronen blev röda.

Men som yngsta barnbarnet i släkten fick han äran att hänga med sin farmor dagarna i ända. En person som han blev tämligen fast vid efter ett tag, särskilt med tanke på att föräldrarna kunde vara borta större delen av dagarna. De jobbade, på något så typiskt som en kinarestaurang. På den tiden var kinamat lika trendigt som dagens sushi-våg. Ibland fick han följa med sin mamma till jobbet, men det önskade han att han aldrig hade gjort. För ibland fick treåringen sitta och skala gullök inne i köket så tårarna rann och ögonen sved. Men grabben teg som muren och klagade aldrig. Ibland fick han torka bestick och sortera de efter diskningen. Det var ärofyllda uppdrag, enligt honom själv. Men för de vuxna var det en självklarhet att alla bidrar, stora som pyttesmå.

På dagis led han förmodligen av bacillskräck och lekte ogärna i sandlådan med de andra barnen. Istället stod han bredvid och småflinade när ungarna stoppade sand i munnen. Att få grus i skorna var det värsta han visste. Att bli tvingad in i en regnoverall med tillhörande stövlar kändes som att få på sig en tvångströja. Han stannade hellre inomhus och ritade eller skrev sina siffror och bokstäver. Hur svenska språket sprang upp i skallen är ett mysterium, eftersom han först fick höra det som sexåring och att tala inför andra var en skär mardröm. Men en dag började han att tala...

...to be continued.

Bejbis.

Farmor

När man sitter i en knäpptyst läsesal där man kan höra en nål falla, är det lätt att man drömmer sig bort mellan de där intensiva läsestunderna. Jag tittade ut genom de stora fönsterna och tänkte på farmor.

Jag minns underligt mycket från min tidiga barndom. Hur hon tagit hand om mig under de första 3-4 åren av mitt liv fram tills hon gick bort. Hur mycket av henne som har stannat hos mig är otroligt. Jag tror att farmor är orsaken till min musiksmak idag. Hah. Vi brukade lyssna på kinesisk folkmusik tillsammans hon och jag, mera bestämt var det kinesisk opera, kunqu, som faktiskt utsågs till Kinas immateriella världsarv av UNESCO år 2001. Alla släktingar brukade titta lite underligt på mig på den tiden, särskilt med tanke på att min kusin lyssnade på Michael Jackson, som alla andra normala ungar gjorde.


Jag vaknade upp med ett ryck i sängen. Lyssnade, där var ingen i huset igen. Jag var ensam, igen. Kunde inte hjälpa det, men tårarna letade sig fram trots att pappa bestämt sagt att pojkar inte får gråta. Jag hoppade upp från sängen, sprang in i mamma och pappas sovrum. Ingen var där. Sängen var bäddad. Gick vidare till vardagsrummet, köket, men ingen var där. Jag gick till huvuddörren och nådde nätt och jämnt upp till handtaget och drog ner det, men det var låst. Tittade ut genom brevinkastet, men kände bara en pust vind blåsa på min kind. Tårarna trängde sig på och rann nerför kinden på mig, men jag torkade snabbt bort det med handryggen.

Ensammast i världen. Jag satte mig på huk invid dörren och började hulka tyst för mig själv. Tårarna rann nerför kinderna, men vad gjorde det när jag var ensam. Ingen såg ju. När det kändes som att en evighet hade passerat hördes skrammel med ett par nycklar utanför dörren, en nyckel fördes in i nyckelhålet och handtaget trycktes ner. Ett par leende ögon tittade ner på mig där jag satt på huk och snyftade något så förfärligt. Jag såg alldeles suddigt på grund av alla tårar som låg i vägen. Men jag visste vem som hade kommit, det kändes i luften. Hon gick ner på knä och tog mig in i sin famn: "Så mitt barn, så ja. Gråt inte mer, farmor är här nu." Jag var inte ensam längre, jag var med farmor. 

Erhu.

Tiden som gått

Två år har passerat. Tiden går snabbt. Minnena är ännu knivskarpa. Vardagen går sin gilla gång, och livet har verkligen gått vidare. Alla lever vi våra egna liv, nya liv, där vi egentligen inte riktigt vet hur en extra person skulle ha placerats in i sammanhanget. Det är en bra underlig tanke egentligen. En hel del hade nog kunnat vara annorlunda, men kanske ändå inte.

Får man egentligen säga att man inte är ledsen längre, undrar jag ibland. Eller är det en plikt att vara ledsen under resten av ens liv? Är det tabu att säga att man har gått vidare och inte sörjer längre? Är det ok att inte leva i skuggan av en tidig höstdag för två år sedan?

En väninna frågade idag hur det känns, och om jag fortfarande tänker på det. Visst tänker jag på det, absolut. Somliga perioder mer än andra. Men jag ligger inte vaken om nätterna och grubblar över det. Borde jag göra det?

___________________Tänker på dig, och jag saknar,

___________________Jag minns dig, och jag gläds,

___________________Kom min vän, ta min hand,

___________________Låt oss vandra, i tidens allé.

Allé.

Doubt and Despair

Har ännu en gång grävt i byrålådorna och läst i gamla dammiga dagböcker. Kom att läsa lite om alla förvirrande tankar som cirkulerade i huvudet under ansökningsperioden, innan jag blev antagen. Så förtvivlad, så deprimerad, och så djupt nergrävd i min egen grop. I efterhand är jag glad över att jag inte har ångrat vad jag har gett mig in på. Hoppas att mina tankar från förr är igenkännliga för någon. Det blir bara bättre, tro mig.


13 november 2006, Malmö

Snart ett och ett halvt år sedan studenten och jag sitter ännu i Malmö, framför min laptop med Komvux-läxor. Hur kunde det sluta så att jag ännu inte kommit någonvart efter så lång tid? Vad är det jag vill egentligen? Är det verkligen att läsa till läkare? Kommer jag att ångra mig när jag väl är inne? Men om jag ångrar mig, har jag en reservplan? För vad annars ska jag syssla med? Hela mitt liv har i stort sett varit ett enda förberedande projekt för att läsa till läkare. (...)

Jag ska ju söka till Danmark och Norge i början av nästa år, men hur gärna vill jag egentligen studera utomlands? Om det varit mitt förstahandsval hade jag väl inte stannat kvar i Sverige och läst fysiken? Förmodligen är det även rädslan för förändringar som spökar. Jag är skraj inför hur det kan bli om jag studerar utomlands; om jag kommer att trivas, om jag kommer överens med kursarna och om jag klarar av att stanna där i mer än sex år.

Detta kanske återigen är ödet. Jag ska lära mig en läxa, en läxa som ger mig förståelse för att allt inte alltid kan bli så som jag vill. Efter medgång följer motgång, det är livets gång.

"In the middle of every difficulty lies opportunity." -A. Einstein

Lonely road.

Reflections of the Past

Efter en god natts sömn sipprade solstrålarna in genom mitt sovrumsfönster och väckte mig i morse. Sitter nu med en skål yoghurt och müsli, och läser dagstidningarna. Bilder från minnesceremonier från USA dyker upp på skärmen och Ground Zero känns så nära igen. Det var ju inte lång tid sedan som jag själv stod på platsen där de läste upp alla de omkomnas namn i attacken den 11 september för åtta år sedan.

Otroligt är det att åtta år har förflutit sedan det hände. Jag minns ögonblicket väldigt tydligt fortfarande. För en gångs skull åkte jag någonstans tillsammans med min far, till hans kompis som inte bodde långt ifrån där jag bodde innan. Jag minns egentligen inte själva syftet med besöket, men kan tänka mig att det var knutet samman med likgiltighet och trötthet. Trötthet över att behöva lägga till en sida hos mig som endast tittar fram i kontakten med äldre asiatiska personer, en smått överdriven bild av en artig, undergiven och passiv kinesisk son.

Det var tidig morgon, jag satt i soffan halvt lyssnande till deras ointressanta konversation när en extrainsatt nyhetsrapportering dyker upp på TV-skärmen. Ett plan hade flugit rakt in i World Trade Centers norra torn. Jag satt som fastfrusen på soffan och minns skriken inuti mitt huvud från alla de människor som i kaoset försöker ta sig ut. Kallsvetten rann och en sådan maktlöshet infann sig. Världen är en grym plats att leva på, minns jag att jag tänkte. Vi människor är en grym art.

Inte långt därefter flög ännu ett plan in i det andra tornet. Filmsekvensen körde om och om igen på tv-rutan. Chocken och kaoset var överväldigande. Min far och hans kompis hade slutat prata och såg på nyheterna för en stund. Snart började de diskutera USAs "provokativa" utrikespolitik. Jag slutade lyssna... igen.

Två år senare, återigen extrainsatta sändningar. Sveriges utrikesminister Anna Lindh blir överfallen av en knivman på NK på eftermiddagen den 10 september. Jag minns att jag precis hade kommit hem efter en lång dag i skolan. Det var andra året på gymnasiet. Böckerna glömdes bort på skrivbordet, och apatin infann sig. Mina förhoppningar om en stark personlighet som övertar ordförandeklubban i Socialdemokraterna till nästa riksdagsval krossades. Klockan var elva när jag stängde av TV:n och bad om att det inte skulle bli verklighet. Hon dog morgonen den 11 september.

Ytterligare fyra år senare, när ännu en septembermånad nästan var förbi och jag kunde pusta ut hände det som inte fick hända. En tidig septembermorgon slirar en personbil med full fart in i en lyktstolpe. Jag hade gått med en lustig känsla hela dagen på jobbet och var på väg hem från jobbet när jag såg att jag hade sju missade samtal och ett SMS på mobilen. "Vem kan det vara som så gärna vill få tag på mig?", tänkte jag. Min syster skrev meddelandet: "Det är något som har hänt. Ring ------. Jag finns här för dig." Kalla kårar längs ryggraden, tungt huvud, upphettade öron. Ringtonerna i telefonen när jag ringde till personen var de längsta sekunderna i mitt liv. Vi hanterar chock väldigt olika, jag skrattar ihåligt. Jag skrattade i telefonen: "Du skämtar med mig..."

Vi går ännu en septembermånad tillmötes. Jag tassar fram obemärkt och tyst, skraj för att väcka några argsinta andar någonstans på min färd. Det är kanske inte av ren tillfällighet som det just nu är den sjunde månaden i den kinesiska lunarkalendern, Spökmånaden. Helvetets portar har öppnats för att andarna ska få gå på jorden under ett stycke tid och ta del av alla de offergåvor som människor sätter fram åt dem. Aldrig kommer du få bevittna kineser hålla fester eller giftermål under denna månad, allt är stilla, allt är tyst. Förarga inte andarna, blidka dem.

Memory.

Svunna tider

När vädret är som det är, med åska och skyfall, tillbringar man mer tid inomhus. Jag har ingen gammal vind med massa glömda saker att gå igenom, men jag hittade mina gamla dagböcker från barndomen. Att få läsa det som jag skrev ner vid 10 års åldern är väldigt intressant. Mellan raderna kan jag märka hur det lilla barnet blev tvungen till att växa upp snabbt. Ansvar var ett så olyckligt centralt ord under uppväxten.

Den bästa tiden var på alla de sommarlägrena som jag åkte med fritidshemmet och den fantastiska personal som kom att bli mina vänner och förebilder. För att ha varit något som skedde på lågstadiet minns jag tiden och alla ansiktena väldigt skarpt. Glädje och förebilder glöms inte bort lätthändigt, antar jag.

Följande passus skrevs när jag var 11 år gammal. Det var den sista sommaren på Rosengård innan jag flyttade därifrån:

"Denna lägret är den absolut sista lägret med fritidshemmet, det var i Assmåsa Scotgård utanför Sjöbo. [...] Den sista kvällen så gick vi rätt så långt och när vi kommit till gården ungefär så la vi oss där på vägen en stund och pratade och till sist sa Mehran till mig: 'Steve, kan du alltid minnas denna kvällen med oss och hela ditt liv minnas oss också?' Det kunde jag och jag sa att när jag tittar på månen och alla stjärnorna på kvällen så skulle jag minnas de och min klass för evigt."

- Assmåsa den 19 juni 1997

Childhood.

Dedicated to a strong woman

How unjust has not the world been to you,
.........my dear friend.
How cruel has not life been,
.........directing you onto such a trying path.
How many times have I not been furious over why,
.........a goodhearted young person like you could be stricken by cancer.

But when darkness closed up around you,
.........you lit your torch and walked towards it with head held up high.
When you were pulled down into the ocean depth of sadness,
.........you struggled untiringly up to the surface over and over again.
When Life and Death came to knock on your door,
.........you stood face to face with Death showing no fear in your eyes.

My admiration for your strength knows no physical boundaries.
My relief over your recovery cannot be put into words.
My happiness over your victory is limitless.

In the future to come,
whenever you are in despair, in doubt,
or walking on the shores of uncertainty,
do remember to tell yourself these words:

'Cause I am a Superwoman
Yes I am (yes she is)
Still when I'm a mess,
I still put on a vest
With an S on my chest
Oh yes, I'm a Superwoman'

I had a dream

I remember that night as clearly as it had been yesterday. Not many days had yet passed since the accident and all these question marks still rotated inside my head. I just could not grasp reality and understand the fact that I had lost a close friend, one of my comrades in arms, a person in my closest periphery. I studied this piece of broken glass I held in my hands, but no matter which way I turned it, the whole picture was beyond my reach. My eyes were washed over and over again, until they finally ran dry.

That night was no different from all the others before, my body was exhausted from the physical agony, but my mind was restless and sleep was an impossibility. My mind was wandering along the distant shores of unknown territory, thinking about how things would have been, how things should have been for us, for him, for all the people around him. Darkness fell at last, and things became blurry.

In the middle of the fogginess, a striking light appeared which approached me slowly but surely. The brightness filled up my entire bedroom and reached into my heart, my very core. At once, the raging storm inside me instantaneously ceased in its motion. A glimmering hand reached out from the light and gently caressed my cheek. Never had I felt such a soothing feeling. Never did I realize how huge the need was, to be understood and to be consoled.

My mind wanted to reach out for him, to hold him in my arms once again. There was no doubt who this was that stood in front of me. But my body did not obey me, and I was paralysed. His face emerged from the light and smiled at me. His lips were not moving, but I understood:

"Please don't cry, my friend. Don't be sad. It is ok. In times of despair just remember to look up. I will be your Polaris amidst the chaos of the starry sky. Remember."

The brightness slowly faded away. I tried desperately to hold on to him, but in vain. He paced away towards the beautiful shores of Neverland, toward eternity. Forever young.

Yiruma - River flows in you

Det vanliga livet

Så var ännu en av dessa underbart slitsamma tentaperioder över för den här gången. Det var nog inte så nervöst så som det har varit tidigare, men samtidigt misstänker jag att där låg en gnutta likgiltighet som lurade under ytan.

När jag varit så duktig att jag lyckades skrapa ihop de antal sidor som krävdes till hemtentan, knackade mina kära vänner från Malmö på min lilla idylliska landsortsdörr. Jag öppnade upp min dörr och välkomnade dem till min enkla boning.

Mycket skratt och smaskiga skvaller varvades om vart annat tillsammans med nyttig hemlagad mat och mindre nyttiga kakor och snacks. Man skulle väl kunna kalla det för att tillbringa kvalitetstid med varandra under de få timmar man har haft till förfogande. Minns ni såna kvällar och nätter som man sitter uppe och ser på någon bra film, och sen pratar ända in i gryningstimmarna? Minns ni såna stunder där man bara är genuint glad över det som man har och tackar sin lyckliga stjärna för den ro som tanken skänker?

Jag tackar min lyckliga stjärna och önskar att den lyser likt så stark som den gör nu, fram till dagen då den väglett mig en sista gång över Acheron.

Jag tittar ut genom mitt fönster och ser att regnet är förbi för denna gång, molntäcket spricker upp och solen torkar upp himlens tårar...

En bit av Odense.

All the impossible I want to do...

Dagen före en tenta, och jag känner inte minsta gnutta nervositet. Mycket ovanligt tycker jag. Skrev nyss ett e-mail till en kär vän där jag snackade gamla (pinsamma) minnen om när jag gick på högstadiet och alltid fick feberkramper kvällen innan det var ett prov. Det är alltid bäst att vara lite nervös, men jag är säker på att det kommer framåt kvällen.

Ännu en av mina terapi-drömmar i natt handlade om vad jag kunnat göra istället om jag inte läste läkarprogrammet just nu. Jag fick i drömmen en enorm lång lista på alla saker som jag tyckte var intressanta och stimulerande att arbeta med. Underligt nog så glödde mina ögon på vissa punkter, vilket visade på den enorma engagemang och intresse som jag hade för det ämnet. Men egentligen kan man urskilja den gemensamma nämnaren för samtliga dessa potentiella yrkesval, nämligen 'människan'.

Jag kunde bli historiker och försöka förstå mig på modern nutidshistoria och dess inflytande på dagens samhällsutveckling. Tänk bara på att kunna se spår av historien slingra sig fram längs vägarna och sätta sin prägel på platsen där historien utspelades. Men det innebär också mycket ensamt arbete, jag är för översocial för det, tyvärr.

Jag kunde ha blivit en teolog, fast för civilreligion istället för kristendomen. Jag kunde ha deltagit i den religiösa debatten och diskuterat religionens påverkan på människors hälsa. Det är ett faktum att religionen är en av samhällets grundpelare trots att vi idag bor i ett sekulariserat samhälle. Vår moral och samhällets etik bygger på religionen. Men jag hade diskuterat något väldigt osynligt och subjektivt dagarna i ända, vilket hade varit frustrerande för mig i längden.

Jag hade kunnat bli psykolog och tagit hand om människors psykiska hälsa genom samtalsterapi. Psykologi är onekligen ett väldigt intressant ämne, men är något som kräver enormt mycket av behandlaren för ett framgångsrik resultat. Jag hade kunnat sitta och samtala med andra människor, men jag är säker på att jag hade tagit med mycket i mitt psykiska bagage på väg hem från arbetet. Dessutom kan jag bli frustrerad om inga förbättringar syns efter år och åter år av behandling. Jag må vara en tålmodig person, men även jag når taket någon gång.

Läkaryrket kan gott och väl innehålla alla dessa tre komponenter som jag vill arbeta med. Att arbeta psykologiskt med patienter kan man göra inom psykiatrin, som praktiskt taget skriker efter folk i dagens läge. Att beblanda läkarvetenskapen med religion och historia/kultur är ett känsligt ämne som kräver försiktiga avvägningar.

Somliga dagar känns det surt att genomgå denna utbildning. Men tänk på de möjligheter jag har efteråt. Tänk på de oändliga vägar jag kan välja att fortsätta min vandring på, men den vandringen kommer inte att kännas lika ensamt.

-Mackenzie Thorpe

Ett års tomhet

Så liten plats en människa tar på jorden

Mindre än ett träd i skogen

Så stort tomrum hon lämnar efter sig

en hel värld kan inte fylla det

- Okänd

Söndagsbön

Jag har nu passerat hundra inlägg sedan jag började med bloggen för snart ett år sedan. Det var som jag skrev i första inlägget, en önskan om att kunna assistera mina blivande studiekamrater i kunskapsdjungeln, men underförstått var det en kommunikationskanal med mitt inre.

Jag behövde en plats att skriva av mig på och dela med mig av lyckliga och mindre lyckliga stunder. Tiden då jag började skriva här, var en turbulent tid för mig själv, med väldigt krigiska känslor som inte kunde förlikas med tanken på att en barndomsvän tappat greppet och fallit ifrån mig. Var finns rättvisan i det hela när en som var så ung förlorade allt i en bilolycka? Vad kan Guds mening vara med att rycka bort honom när han hade så mycket kvar att åstadkomma och ge?

Året som har gått har varit en händelserik period i mitt liv. Jag har växt som person och utvecklats till både en bättre och sämre person. Jag tänker tillbaka och känner glädje, sorg och svek. Jag tänker på min vän och ber för honom, hans familj och alla de runtom i världen som är i behov av en kärleksfull tanke.

Underbar musik på gammal japansk dialekt

Nostalgi... redan!

Det har gått en vecka sedan jag kom tillbaka från semestern, men det känns nästan som att jag har huserat på något arbetsläger de senaste åtta veckorna (förutom sista veckan då - jobbonus ni vet). Kroppen är lite mör och sinnet är lite dimmigt, som känslan av att ha fått i sig för många glas vin. Man borde seriöst ta upp förslaget att studenter ska kunna få möjligheten att låna pengar under sommarmånaderna också, så att vi får vår fyra veckors ledighet som alla andra svennar i det där avlånga landet över sundet!

Men vad som jag saknar mest just nu är inte någon svensk falukorv, Abbas inlagda senapssill eller några jämna svenska asfalterade vägar under mina fötter, utan det är människorna. Mina små föräldrar (för att vara politisk korrekt), syrran som har flyttat upp till stora stan Uppsala för att plugga till sjuksköterska (så att jag kan bossa över henne i framtiden), mina busfrön till brorsor, Andy, Karro, Suzen... Vad listan kan göras lång! Av någon konstig anledning så kände jag mig mer vemodig denna gång när jag satt på perrongen och väntade på tåget till Köpenhamn. Ville jag egentligen tillbaka till Danmark? Eller är det bara att man blir mer känslosam ju äldre man blir?

Men som man alltid brukar säga: "Man saknar inte kossorna förrän båsen står tomma!" (Låter tossigt värre, men det är så sant som det är sagt!) Jag bjuder på en liten slide med bilder tagna under sommaren för att ge Dig ett litet smil på munnen, din dagligt rekommenderade dos av glädje. Enjoy!

Med busfröna på Tivoli. (De fick mig att åka en karusell fem ggr i rad. Snacka om att jag kände mig gammal och snurrig efteråt.)

Förfest någon gång... (Notera hur han checkar läget för att fyra av en puss. Men den bilden är icke tillgänglig för offentligheten. ;-P)

Förfest en annan gång... Här med söta Tuss.

De tre gosiga töserna. ;-)

Trängs med människor på Malmöfestivalen innan det vankas fest, därav festklädseln. Karro i förgrunden, Andy i bakgrunden.

Mitt i smeten ute i ödemarken. Finn ett fel!

Aldrig har jag sett dem så glada över att få klättra över en kulle...


Fr v. Terrorist 1, terrorist 2, terrorist 3, terrorist 4.

"Casanova on his way, Casanova on his way...Give way!"


Obligatorisk hopp-bild!


:-)


Jä-ättebekväma flygstolar, verkligen! *harkl*


Obligatorisk ego-bild. :-P

Fler bilder på själva landet och vyerna som träffade mina näthinnor kommer upp nästa gång, eller nästnästa gång. Älskar att leka amatör-fotograf...

Sayonara

Solen lyser med sin frånvaro idag, medan de något kyliga vindarna sliter i mitt ansikte. Med mödosamma steg går jag mot bagageutrymmet för att lasta av bilen. Samtidigt börjar staden sakta vakna till liv igen efter nattens vila. Affärsmän i fläckfria kostymer kommer hastande mot tågen med en kaffe i ena handen och mobiltelefonen i andra, uppenbart väldigt upptagna. I andra ändan kommer några unga lunkandes, märkbart slitna efter ännu en natts strapatser, antagligen på väg mot sista veckans sommarjobb innan studierna börjar igen. Det kan inte vara enkelt att både hinna med det ena och det andra.

Jag tittar lite snabbt på klockan för att se hur mycket tid vi har kvar innan tåget avgår. Hon är bara kvart över sju än så länge. Sekundvisaren delar tydligen min sinnesstämning och verkar ticka extra tungt denna morgon. Vi börjar gå in mot perrongen och den relativt tidiga morgontimmen gör att den vanligtvis täta folkströmmen som kommer emot en uteblir. Jag kastar en snabb blick bakåt för att se så att de båda fortfarande är med mig. Mor är ovanligt sammanbiten, med en tår skymtandes i ena ögonvrån och en aning svullna ögon. Jag misstänker att det inte har blivit särskilt mycket sömn i natt. Men man kan ju fråga sig vilken mor som klarar av att somna in med vetskapen om att ännu ett barn skall ut och möta världen på egen hand och utan att man har möjlighet att beskydda det när morgonen så gryr. Det måste vara tufft och kännas oerhört ensamt. Något av det svåraste som finns är nog att lära sig att släppa taget.

Även syster är mindre uppspelt än vanlig. Jag kan se hur ögonen faktiskt glöder av upphetsningen inför den frihet som väntar så fort tåget har lämnat perrongen, men samtidigt vet jag att hon känner en gnutta skuld. Skuld över att lämna något oavklarat, något ostabilt. Men vad hade varit annorlunda om hon valt att stanna, eller bestämt sig för en närmare tillflyktsort? Verkligheten hade ju tett sig lika mörk ändå. Vi har inget val än att lämna det i ödets händer och försöka tro på att det som sker, det sker på bästa möjliga sätt.

Vi anländer till en nästan tom perrong, det är fortfarande lite för tidigt att gå ombord. Våra blickar flackar och alla anstränger sig för att inte fästa blicken på någon allt för länge. En förtryckt tystnad lägrar sig. Vad finns det att säga i en stund som denna? Snart börjar perrongen fyllas med morgonstressade människor; mammor som drar på sina sömndruckna barn, turister som distraherat studerar sina kartor och buttra gubbar som irriterande kikar upp från deras morgontidningar lite då och då.

En förlösande lättnad sprider sig när dörrarna till vagnarna öppnas. Nu är det bara sista etappen kvar. Vi hjälps åt med att kånka upp koffertarna under tystnad. Väl avklarat samlas vi åter på perrongen för det oundvikliga, att ta farväl. Med några manande ord och lyckoönskningar nöjer sig mor och vänder lite väl abrupt på sig för att inte visa när tårarna rinner nedför hennes kinder. Jag tar det hela med lite större ro, men känner vemod över det som jag står inför. För jag är medveten om att allt det gamla inte kommer att finnas mer, så fort tåget rullar iväg. Inget kommer någonsin att åter bli som förr, så som det har varit. Vi tittar på varandra en stund och säger inte det högt, men vi förstår varandra ändå: "Det kommer att ordna sig, syrran. Allt blir ok."

Dörrarna stängs och tåget förbereder för avfärd. Det känns nästan som att en tung börda har lastats av min rygg när tåget börjar rulla ut från stationen. En ny epok har nu tagit sin början. I det ögonblicket skingrar sig molnen och solen hälsar med sitt välbekanta leende.

Andarna i våra hjärtan

Det är i mötet med människor som vi får möjligheten att se en klarare stjärnhimmel. För det är då som vi uppmuntras till att se på saker och ting ur ett helt annat perspektiv. Det är farligt att man tror på att man är öppensinnad och objektiv, för inte finns det något som heter "objektivitet" i vår vardag. I varje ny situation applicerar vi våra gamla erfarenheter och fördomar, innan vi möjligtvis omvärderar dem.

Jag trodde att alla sjuka människor var så fulla av dem själva, innan jag mötte Honom. Svårt sjuk, men fortfarande så fylld av harmoni och medkänsla. Positiv och ser det ljusa i den situation som han befinner sig i just nu. Det betyder inte att han har gett upp kämpandet, utan han ser att det måste finnas mening, om än en svårbegriplig sådan, med Guds stora verk. Utifrån varje ny prövning finns möjligheten för människan att avancera i sin tro och hopp om att bättre tider väntar en när stormen har dragit förbi. Trots sin egen smärta hade han tid över för att lyssna på andra, och bruka det lilla inflytande han hade kvar till att försöka fria mig från det ok som tynger mina axlar. Han är i sanningen en Guds man, en prästerskapets fanbärare.

Trots de skiftande skepnader våra gudar tar, anser jag att grundpelarna i våra och de övriga religioner är detsamma. Det handlar i grund och botten om kärlek till oss själva och varandra, tron på mänsklighetens godhet, och hoppets lugnande slöja som sänker sig ner över krigets larm, fattigdomens elände och ondskans inflytande. Varför förenar inte tron oss människor, utan tvärtom segregerar oss ytterligare? Kommer Allah att straffa dig för att du sätter dina fötter innanför en kyrka? Vänder Buddha mig ryggen när jag nu har anförtrott mig till en präst istället för en nunna?

Det kändes vemodigt att behöva lämna honom i Guds händer. Även om min ringa insats på vårdhemmet inte skulle göra någon större skillnad för hans tillfrisknande, kändes det bättre att dagligen få möjlighet att hälsa på Honom, och samtala om de existentiella frågor som ständigt pockar på min uppmärksamhet. Men han sade: "Steve, jag har goda minnen av dig. Även om vi inte kommer att ses mer, kommer vi alltid att följas åt. Våra andar kommer att bäras av oss båda och alltid finnas hos varandra. "

Längtan efter det enkla livet

'Det enkla livet', smaka på dem orden. Det är en bristvara i vårt samhälle idag. Det är en raritet som endast unnas ett fåtal lyckligt lottade. För majoriteten av oss andra, är det en tillvaro som vi kan drömma om på nätterna, för om det inte är kärleks-, karriärs- eller studiestress så är det social och psykisk stress och press från omgivningen.

För att anses lyckad, ska man vara framgångsrik på kärleks- och karriärsplanet samt ha ett brett socialt umgänge, då helst med vänner för alla möjliga tillfällen och situationer. Ett sådant simpelt ord som 'socialt kompetent' kan innebära så många sömnlösa nätter för människor. Alla kan ju inte vara socialt begåvade, eller ha fått den uppmuntran och stöd som barn som krävs för att man ska våga hantera de skrämmande mötena när man har blivit en vuxen människa. Kraven på oss som individer ökar dessutom hela tiden och vi jagar desperat efter de kvalifikationer som gör oss lyckade i omgivningens ögon. För ingen vill väl gärna framstå som det udda fåret i flocken?

Tänk om man kunde leva ett bekymmerslöst liv, distanserad från de krav, förväntningar och förutfattade meningar som hela tiden cirkulerar i periferin. Försök föreställa er den känslan av total frihet! Så lätt ens vingar skulle vara, och bära en upp mot skyarna högt ovan. Ett enkelt liv där man lever i nuet, för stunden, för dagen. Dimridån som det moderna livet innebär skulle skingras och nog skulle vi se det som vi har framför oss mycket klarare.

Tack för det enkla livet i Västra Hamnen igår. Ett kort ögonblick kryssade jag bland molnen uppe i skyn, helt befriad från morgondagens bekymmer.

Hans och Greta - Bror och Syster

Studenten - 3 juni 2008

*

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

(K. Boye - Härdarna 1927)

*

Vi har varken varit mer eller mindre speciella än andra före oss, men vad vi har haft som många före och efter oss inte kommer att ha, är den tillit, omtanke och obegränsade syskonkärlek som vi hyser för varandra. Det är underligt det här med syskonrelationer, för vad är det som säger att man kommer att tycka om varandra bara för att man råkar vara förbundna genom blodsband? Måste man alltid älska sin syster och broder? Hade bröderna Grimm en tanke på vad Hans och Greta skulle vara, utan antingen Greta eller Hans?

Det tog sin start för lite mer än arton år sedan, då Himlen i all sin storhet lämnade en bebis i min mors mage. Den lilla treåriga pojken tyckte bra att det var en underlig företeelse att låta magen växa som en jäsande bulle innan en hårig bebis tittade fram. Från och med det ögonblicket som hon tittade fram, har den lilla pojken vakat över henne som en hök. Det har aldrig varit ett ansvar som han tyckt om, men som äldste har han aldrig haft något val. Likt en ledsagare höll han henne sedan konstant i handen genom hela barndomen och förbi alla de skrämmande stunderna som barn kunde stöta på. De minns särskilt ett tillfälle på dagis när hon inte vågade sitta ensam för att ta ett porträttfoto, istället satte sig syskonparet tillsammans, hållandes i hand, och fick så ett ögonblick förevigat på bild, som i stort sett har fått gestalta hela det fortsatta syskonskapet sedan dess; aldrig längre bort än att de finns vid varandras sida.

Det har funnits stunder då jag tagit mig för pannan och undrat vad jag ska ta mig till med denna syster, som då när hon sprang omkring och nöp mig hårt i armen men inte tålde små tjuvnyp tillbaka, utan stortjöt på plats och satte mig i stor knipa. Eller andra stunder där hennes färdigheter som hon fått från ungdomsdetektiverna i bokserien "Fem", sattes på prov genom att gå igenom mina personliga saker, och leta efter mina undangömda dagböcker. Hon fullkomligen njöt av att citera ur dem framför mig efter de "förtjusande" lässtunderna. Men har inte de stunder då vi delat på varandras problem, svårigheter och bördor, likt Hans och Greta delade på den sista brödbiten i skogen, varit de avgörande? Det är som Karin Boye skriver, att det är stunderna av törst som är de största. Vi minns starkast de dagarna då våra hjärtan krossades, och vi hjälptes åt med att lappa ihop dem igen, vi minns det stöd som vi har varit för varandra då, nu och hädanefter.

Boyes dikt är så mitt i prick på alla punkter att jag kan inget annat än att relatera det direkt till Livets färd. För oavsett hur det kan sluta, så är det vägen fram som jag njuter av. Vår färd tillsammans på Livets hårda, kala och stundtals vingliga vägar är vad som gör det förståeligt att ha en Syster vid sin sida. Det är det som gör mödan värd.

Så är vårt gemensamma äventyr till ända, men där det nu slutar tar ett nytt sin början. Det verkliga livet utanför skolans skyddande väggar tar nu sin början för din del. Det kan bli ett hårt slag i ansiktet och stundtals även skrämmande, men räds inte motgångarna eller hindren på din väg, för med varje ny erfarenhet kommer där ytterligare en bit till livets pussel. Det är de bitarna som gör att Du växer som människa. Så ta nu ut på ditt stora äventyr, och ha i åtanke att en hjälpande hand aldrig är längre bort än vid Din sida. När du är i behov av stöd, hjälp eller bara någon som lyssnar, finns jag alltid där, oavsett de världsliga avstånden.

When the full moon got up Hansel took his little sister Grethel by the hand, and followed the way where the flint stones shone like silver, and showed them the road.

Årets pyromanfest till ända

Det är något fascinerande med eld, och har alltid varit det för mig. Var gång man står inför en sprakande brasa, får jag omedvetna ryckningar i antingen höger eller vänster mungipa. Man känner sig varm inombords (inte endast på grund av elden då) och frälst på något vis. Kanske är det den känslan som man tänkte på när man sedan civilisationens begynnelse använt elden som ett renande medium. Själen renas i skärselden, iranier hoppar över brasor på nyår, kineser kliver över eldar i tid och otid för att rena sig efter att ha varit med om "ogynnsamma" händelser eller på "orena" ställen...

Det kanske är denna kulturella bakgrund med eldar och brännande av diverse saker till gudarna där ovan eller avlidna släktingar, som har väckt denna fascination för eldar hos mig. För de flesta kineser är det brukligt att bränna låtsaspengar, kläder och smycken gjort i papper/plast för att de avlidna ska ha dessa saker att använda i livet efter detta. Därför fortsätter barnens plikt att ta hand om sina föräldrar även i efterlivet och förse de med allehanda "nödvändiga" saker. Man tror att en avliden familjemedlems tillfredsställelse med livet efter döden har en stor påverkan på alla efterlevande. Därför snålar man absolut inte med något till vare sig begravningen eller gravplatsen med tillhörande gravsten.

När vi var små hade vi därför en metalltunna som vi brukade använda för att bränna saker i vid särskilda helger och högtider. Jag hade sett min mor be så många gånger att jag redan vid åldern av sju, visste vad för slags ramsor man skulle säga när man bad till gudarna för att blidka dem och vilka ritualer som hörde till. När min farmor gick bort då jag var 4 år gammal, var saknaden enorm eftersom hon hade tagit hand om mig när föräldrarna arbetade. Även om jag var väldigt liten minns jag klart och tydligt många stunder från den tiden. Åren därpå när jag gick på dagis, brukade jag ibland rita och teckna som normala barn gör. Men vad jag sen gjorde av teckningarna kan anses vara mindre normalt. Jag brukade se till så att föräldrarna var ur vägen (och skvallerbyttan till syster också naturligtvis), sen så smög jag med mig en ask tändstickor och stack ut på balkongen. Där utförde jag mina ritualer och ramsor lite diskret och tände sedan på mina teckningar adresserat till farmor, som jag sedan lade i tunnan. Det var början på min pyromani, vilka tider det var...

Åren gick och teckningarna till farmor blev färre för att slutligen helt upphöra, och min pyromankarriär var till ända. Men jag tog fortfarande varje tillfälle till att få återuppleva eldens magi. Varje Valborgsmässoafton, när merparten av ungdomar var ute och söp sig hutlöst fulla, försökte jag alltid dra med mig John och André till Pildammsparken för att beskåda Majbrasan. När vi blev "pub- och klubblagliga" stretade de naturligtvis emot och ville hellre sälla sig till flocken av supande ungdomar, men jag lyckades ändå för det mesta få till en kompromiss där vi först var i parken innan supandet satte in. Det var också tider det...

I år hade jag varken en Majbrasa eller Johnny och Andy vid min sida, vilken snöplig Valborgsmässoafton!