Scenery of Wadi Rum

Lördagen den 30 januari 2010

Vindarna återvände idag. Vårt tappra försök att bli brunare på vår sista semesterdag misslyckades fatalt. Sanden lyckades piska oss alldeles ömma i huden, och de få människor som var på stranden idag fick sig ett gott skratt när de såg oss ligga där. Måste man, så måste man. Vi andra gav upp efter två timmar, men Aida är envis som en åsna. Tjejen kunde tänka sig att ligga kvar och få UV-strålar genom molnen i utbyte mot sand i ögon, hår och alla andra vrår.

Som planerat åkte vi sedan iväg på vår sista planerade utflykt till Wadi Rum, Jordaniens väl kända ökenlandskap med klippor och berg formade av tidens vindar. Tomt på turister förutom oss, åkte vi på en privat tur med våra privata guider och chaufförer. Klättrande på bergsformationer, njöt av den fantastiska omgivningen, och vandrade i den mjuka sanden. Måhända låter det aningen ointressant, men vi hade varandra, vilket är en stor del av orsaken till att hela resan har varit så pass lyckad! Vi sjöng, skämtade, och skojade om vartannat under bar himmel, sittandes baktill på våra jeepar ute i öknen.

Någonsin i sitt liv borde alla få uppleva naturens orörda skönhet, marker som är obefläckade av människan. Jag kan efter dagens utflykt med stolthet säga att jag har gjort det. Somliga stunder saknar jag ord för att beskriva naturens fullkomlighet och perfektionism, som gör den rättvisa.

Vi rundade av kvällen och även vår resa med en sista gemensam middag på en av stans lokala restauranger. Det kändes nästan som att det var igår som vi först ankom. Imorgon samma tid kommer vi att stå i Odense och huttra över det kalla vädret och svära högt när väskorna fastnar i snön.

Slut på denna resa, start på nästa modul. Vårt tredje år som läkarstudenter tar sin början.

Wadi Rum.

Sunshine City

Fredagen den 29 januari 2010

Vår första riktiga sola-bada-dag med klar himmel, stark härlig sol, och milda brisar! Som samlad trupp åkte vi ner till stranden och solbadade och snorklade bland korallreven. Som vi har längtat efter det! Men på sätt och vis har det varit bra att vi har haft mindre hetta när vi behövt bestiga berg och gamla ruiner. Tänk vad utmattade vi hade varit då!

Jag börjar verkligen tröttna på maten nu, och längtar efter ordentlig varm mat som inte innehåller kikärtor i olika skepnader! Smaklökarna domnar snart av, efter all understimulans och bara synen på falafel får mina veck i pannan att uppenbara sig. Men jag ska inte klaga, detta är trots allt ett köttland, och aldrig har de väl ens tänkt tanken på att avstå kött.

En sak som verkligen börjar gå mig på nerverna är vissa människors beteende gentemot oss. Titta ni på och prata om oss bara, men döstirra inte så att ögongloberna poppar ur dess socklar, eller peka finger och hånskratta. Stundtals kan jag inte låta bli att tro att vi faktiskt är en rullande cirkus och Elefantmannen är vårt huvudnummer! Särskilt unga killar verkat tro att de kan ta sig vilka friheter som helst.

Det är annars rätt märkligt hur snabbt en vecka har gått. Efter imorgon är det dags att åka hem till kalla Odense igen. Jag önskar bara att jag kunde stoppa ner solen i bakfickan och ta den med hem. Resten tror jag faktiskt att jag kan klara mig utan.

Aqaba. 
(Med bidrag från Rasha)

The Treasury of Jordan

Torsdagen den 28 januari 2010

Något som jag verkligen har njutit av under resan är alla de kvällar, när man efter en lång dag är tillbaka på hotellet, och bara kan sitta och snacka igenom den tillsammans. Vi har det enormt roligt allesammans som grupp, och jag har det om möjligt ännu roligare med Aida och Rasha. Jag känner mig så berikad av att ha alla dessa vänner, både de från Odense och de i Malmö!

Gårdagen var inget undantag och vi pratade säkert över midnatt innan det var dags för att lägga sig, trots att vi skulle till Petra tidigt i morse. Det var soligt och vindstilla på morgonen, och alla var på muntert humör. Från Aqaba till Petra, tar det cirka två timmar med bil, men vi tar alltid små pauser på vägen. Då bjuder guiderna på kaffe och te, vi blickar ut över djupa bergsdalar och vidsträckta öken, och får även lite inblick i vanligt folks vardag.

Många av byarna är halvt färdigbyggda eller halvt förfallna, beroende på hur man ser på det. Många jobb är överflödiga och dess syfte är förmodligen mer att ge en människa ett meningslöst jobb än att låta denna gå arbetslös. Vad sägs om att sopa ökenvägarna fria från sand med en vanlig hushållskvast? Evighetsarbete? Dessutom blir USAs pågående krig i Mellanöstern plötsligt så nära, när vi ser amerikansk krigsutrustning transporteras på vägarna i Jordanien på väg mot diverse destinationer.

Innan lunchtid anlände vi till Petra. Biljetter köptes och så studsade vi iväg! Förhållandena var optimala, med lagom värme och klarblå himmel. Första sträckan kunde ridas med hästar, och jag var väl inte sen att hoppa på en. Men jag har en tendens att alltid glömma bort att jag är allergisk mot hästar...

Hela den antika staden Petra är en kronjuvel i mänsklighetens arkitektoniska historia! Med all rätt platsar den in land de sju underverken i världen. Tänk er en hel stad uthuggen ur bergen, där varje detalj, varje hörn och vrå, och varje pelare omsorgsfullt har huggits ut med en sådan precision och skicklighet att det kan mäta sig med våra moderna maskiner. Idag är staden dock enbart en blek skugga av dess forna glans, som återspeglar en framstående civilisations, Nabateanernas, gyllene dagar.

Vår väg gick längs det gamla huvudspåret in mot staden genom bergen, med två enorma bergsväggar på var sin sida, som skjuter upp mot skyarna. Vägen smalnade av för att i dess mest snäva del plötsligt öppna upp till en öppen plats, och Petras mest berömda byggnad uppenbara sig framför mina ögon, Al-Khazneh! Hjärtat slog ett extra slag och jag gladdes över min möjlighet att ha fått beskåda detta magnifika monument.

Mycket klättrande upp och ner, för att få se de katakomber uthuggna ur bergen för forna kungar och framstående invånare från dåtidens Petra. Inget annat är i lika gott skick som Al-Khazneh, tyvärr. Men jag kan föreställa mig den prakt och ståtlighet som hade mött oss under dess storhetstid, innan erosionen hade tagit sin del.

Det är som att upplevelsen varit så överväldigande att all min energi har dränerats från min kropp. På hemvägen, slocknade jag och drömde mig bort, till forna civilisationer och dess glansdagar.

Petra. 

 Tack till Rasha för bilder till kollaget ovanför!

The Winds of Fury

Onsdagen den 27 januari 2010

Jag vaknar upp med solen i ansiktet, värmen gör gott för min själ. Jag öppnar fönstret ut mot staden och låter havsvindarna från Aqabaviken leka med mitt morgonrufs. Vindarna är starka idag. Inte lång tid efteråt hör jag bönutropen dåna ut över stadens alla vrår. Ett inslag i atmosfären som jag har börjat vänja mig vid, och faktiskt uppskattar. Skillnaden mellan bönutrop och kyrkklockors ringande är inte så märkvärdigt stor trots allt. Det beror på hur öppen man som person är inför andra kulturer.

Jag blickar ut över staden och havskusten, med de mäktiga bergen bakom, och känner mig aningen sorgsen till mods över den växande klyftan mellan vår värld och denna värld jag befinner mig i nu. Den skarpa "röda linjen" mellan Israel och Jordanien synliggörs nästan för mina nakna ögon, och min oförståelse är enorm inför det faktum att tre religioner med tron på samma Gud, kan resa så höga murar emellan sig. Hatet, missförstånden, och hämndlystnaden växer sig större och större för varje dag som går, mellan judar, kristna och muslimer. Kommer jag någonsin att få se ömsesidig respekt och tolerans mellan människor emellan oavsett deras etnicitet och religiösa bakgrund, under min livstid?

Vi åkte en tur ner till Jordaniens södra kust, sm endast ligger en tiotal kilometer ifrån den Saudiska gränsen. Havet bredde ut sig, skimrande blått och majestätiskt. Solen sken ovanför oss, men vindarna drog i oss. Det blev väl för kallt efter ett tag, men det stoppade inte Aida från att lägga sig ner på stranden, insmord i sololja, huttrandes som en iskall fiskpinne, för att tillvarata varenda solminut given. Aldrig förr har det stämt så väl in att "vill man vara brun och fin, får man frysa och lida pin".

Imorgon väntas Petra. Jag ser riktigt fram emot det!

Aqaba.

The Tale of the Dead Sea

Tisdagen den 26 januari 2010

Fast i en taxi med mina två favoritflickor, och en ytterst pratglad chaufför med kurs mot Döda havet. Jag känner mig lyckligt lottad som har sådana här möjligheter i livet. Många människor runtom i världen kommer under deras livstid aldrig att ens åka utanför deras hemby eller land.

Ökenlandskapet rullar förbi utanför vårt fönster, och visar mig att något så färglöst som sand också kan ha sin skönhet. Skiftande nyanser, former och skepnader förs samman för att bilda något som saknar motstycke där hemma.

Det som är positivt med en pratsam chaufför är att man får höra allt möjligt om landet vi är i. Han berättade nyss om varför Döda havet ligger 400 meter under havsytan. Enligt sägen bodde det ett samhälle i området där Döda havet ligger idag, där män hade homosexuella förhållanden med varandra. Gud varnade dem för dessa förbjudna handlingar men inte alla tog det på fullt allvar. Medan de som hörsammade varningen som förmedlades via profeten Lot, lämnade samhället bakom sig, stannade de som idkade samkönat sex och ett förkastligt liv kvar i staden. Ärkeängeln Gabriel sändes till byn, gröpte ur staden från marken med sina vingar och flög upp med den i luften för att sedan vända den upp och ner för att låta staden störta mot marken. I fallet sjönk marken mer än 400 meter ner och bildade en grop. En grop som Gud då fyllde med så salthaltigt vatten att inget levande någonsin skulle kunna leva där. Besudlad mark förblir obebott.

Vår konvoj med tre bilar passerar checkpoint efter checkpoint, på vår väg från Aqaba mot Döda havet. Både poliser och militärer säkrar gränsen mot Israel, som endast ligger ett stenkast bort från ökenvägen vi kör på. Vi blir aldrig ombedda att visa våra pass, då vår chaufför berättar att vägstoppen endast är till för att kontrollera trafiken och eventuella flyktingar över gränsen.

Vi stannar upp då och då vid bergspassen och andra utsiktsposter ut över bergsdalarna. Där beskådas landskapet under oss, och jag är glad över hur orört och vackert det ännu verkar vara. Förutom serpentinvägarna genom bergen, syns inga övriga främmande inslag i bilden. Att skratta tillsammans och dansa till arabisk musik dånandes från bilstereon flera hundra meter upp i bergen, är en upplevelse jag sent lär glömma.

Efter ett ytterst saltigt bad i Döda havet, och en härlig hälsokur där vi alla smorde in oss själva i lera från sjön, fortsatte turen mot Hammamat Ma'in, som är ett ställe med varma källor. Brännande hett, men värmande gott för kropp och själ. All vår stress och spänning uppsamlade i våra kroppar flöt iväg med källvattnet nerför flodbanken. Vi var på ett ställe där folk har badat i det varma vattnet så lång tillbaka som till romarna.

Nästa utflykt i landet planeras redan med våra lokala guider och staden Petra står på tur. Med förväntan ser jag fram emot besöket till ett av världens sju nya underverk.

Dead Sea.

Aqaba Town

Måndagen den 25 januari 2010

Det måste vara en rolig syn när vi kommer gående; fem svenskar, tre danskar, två araber, en bosnier och en kines. En brokig skara, men så otroligt skojigt! Ett stort sällskap betyder ibland att många viljor möts, som lätt kan hamna på kollisionskurs. Jag har upplevt det under tidigare resor, men detta är absolut inget problem för oss.

Vi strosade runt på stan idag, tanklöst, och hamnade på en offentlig strand som lokalbefolkningen själva använder. Barnfamiljer, kompisgäng, äldre gubbar sitter i grupper och konverserar till havets lugna skvalpande. Vi har vant oss vid tanken på att vara det lokala cirkusnumret vart vi än går redan. Det är bara ett faktum. Men vi ses nog inte på som helt respektlösa turister som fläckar ner deras näthinnor med lättklädda bikinis och minishorts, utan tjejerna badade med linnena på och vi andra hjälptes åt med att skyla för på vägen upp från vattnet. Vissa kommer fram och vill ta foton tillsammans med oss, medan en liten flicka blygt steg fram mot Rasmus och gav honom en liten kindpuss innan hon sprang tillbaka till sin pappa.

Aqaba är intet någon kulinarisk upplevelse för min del, tycker jag. Matkulturen för turister är en blandning av arabiska kötträtter och typiska västerländska rätter som diverse stekar med pommes frites. För vegetarianen är det kikärtor som står i centrum med falafel och hommous. Det är gott, men inte i hur stora mängder som helst. Man blir liksom aningen gasig i magen efter ett tag.

Landet är inte det rikaste precis. Mycket är slitet, mycket är gammalt och turismen ligger ännu i sin vagga. Men en massa projekt är på gång och jag ser multinationella företag som börjar leta sig in och lyxhotellen håller på att byggas runtom Aqaba. Stadsbilden kommer med all säkerhet att se helt annorlunda ut inom loppet av de närmaste åren. Till det bättre eller sämre, får tiden utvisa.

Från hotellrummet har vi utsikt över hela Röda Havsbukten, och ser den enorma skillnaden mellan den jordanska och israeliska sidan. Medan det glittrar om ljusen från alla höghusen och gatulivet i Eilat, är det desto mörkare och sparsammare upplyst på den här sidan. Kontrasten är slående. Några vänner ska åka över till Israel och se sig omkring, men något besök för min del blir det nog inte.

Mycket återstår att se, Döda havet väntar imorgon.

The Arrival

Den 24 januari 2010

Det var som att stiga ut på andra sidan garderoben, likt barnen i sagan om Narnia. Från ett snötäckt Danmark steg vi på flygplanet för att sedan stiga av och mötas av ett ökenlandskap. Bergen i bakgrunden, ökensanden omkring oss, och framför allt värmen i nacken. Vi formligen skuttade nerför trapporna intill flygplanet, glödjen rusade i oss. Äntligen, äntligen efter veckor av hårt läsande och flitigt pluggande på skolan långt in på nätterna, var vi slutligen framme vid vår slutdestination, Aqaba.

Landet är gästvänligt. De är inte helt vana vid turister än, men ser oss oftast heller inte som vandrande dollartecken. Folk som man pratar med eller frågar om hjälp, är tillmötesgående. Möjligtvis beror det också på att vi har två arabisktalande med oss, men det förklara förhoppningsvis inte allt.

Kulturkrocken är oerhört närvarande. Jag ser vuxna män komma gåendes hand i hand nerför gatorna, samtidigt som de flörtar öppet med de unga damerna i vårt sällskap. Jag ser kvinnor i alla möjliga varianter av täckning, från att inte alls ha slöjor, till att enbart låta ögonen titta fram. Men det som är lustigt är att anledningen till att bära burka inte alltid behöver vara en religiös en. Unga flickor täcker sig helt när de går omkring och tigger pengar, för att dölja sin identitet.

Folk är generellt bara väldigt "nyfikna" på oss. De tittar, stirrar, flinar, men än har de inte slängt oförskämdheter efter oss, som vissa gjorde i Egypten. Utan att vi ens inleder något samtal, kan folk på gatan hälsa oss "Welcome to Jordan", utan att det behöver ligga någon egentlig baktanke med det.

Detta bäddar för en intressant vecka, för chansen att uppleva ett nytt land, ny kultur.

En morot till herrn

Tentaperioden började officiellt idag. Lite skräckblandad förtjusning känner jag inför de kommande två veckorna. Mycket ska ännu pressas in i hjärnan. Vad passar bättre än att ge sig själv en liten, eller ja.. ganska stor morot, inför tentaläsningen då?

En resa till varmare trakter är bokad, mer bestämt till Jordanien! Lite impulsivt, lite spontant, lite så där förbjudet. Nu känns det bra att pengarna inte spenderats på mellandagsrean. Hah.

Ahh. Härligt varmt klimat, massa kultur, sprudlande stadsliv, inga "schwenska schöttbullar" i menyn eller crazy-fulla skandinaver... Kan det bli bättre? Längtar redan.

Petra (Al-Batrāʾ)- Ett av världens sju nya underverk.

Gästinlägg: En resekamrats bekännelser

Ja, då var man hemma från "The greatest country in the world". Detta var utan tvekan den bästa resan jag gjort på länge, och ser verkligen fram emot att göra vår road trip i framtiden, som tyvärr inte blev av på grund av att man har en kass lunga. Och man var lite smånervös när man väl satt på planet och skulle upp i luften och utsätta sin lunga för tryck, som ju kollapsade för ca 3 månader sen. Men då är det tur att man har en blivande läkare med sig, så jag var i goda händer under hela resan.

Vårt första intryck vi fick av vårt hostel när vi väl kom fram var väl lite si så där, vi hörde hur ett par tjejer framför oss pratade om att de hade bugs i sina sängar. Inte direkt det man vill höra när man väl kommer fram och ska spendera ett par nätter där. Men varken jag eller Steve såg några bugs i vårt rum, trots att vi letade efter dem ibland. Fast tror nog det fanns något litet bug som kom fram under sista kvällen innan vi skulle åka hem och gav Steve ett par bet här och där. Och Viking som jag är klarade jag mig undan utan problem. ;)

Ankomsten till Times Square var underbart! Det första jag gjorde var att titta upp, skratta och säga "Wow!". Vilken härlig känsla det var! Det var lite som att kliva in i en film som spelades in. Vi gick säkert runt i 1 timme eller så runt Times Square och bara tittade på alla dessa fascinerande byggnader och allt blinkande ljus.

Jag kan faktiskt rekommendera New York som en stad ifall man vill gå mycket och förbränna lite onödigt fett. Jag har nog aldrig gått så mycket på en semester som jag gjorde i New York, och med Steve som navigatör så kan man få gå lite extra i onödan. Fast han blev bättre fram emot slutet med lite hjälp av mig då.

Vyn från Empire State Building var underbart, du såg verkligen hela Manhattan! Det var en härlig känsla att stå där uppe och få njuta av vinden och utsikten. Steve gick igång med sin kamera som vilken vanlig asiat som helst hade gjort där uppe, men han gjorde ett grymt jobb, super bra bilder blev det!

"Nants ingonyama bagithi Baba Sithi uhm ingonyama", säger jag bara. Det är starten ifrån The Lion King musikalen som vi såg mitt på Broadway. Detta slår nästa allt vi gjorde i USA. Detta är faktiskt något man måste få uppleva under sitt liv. Sen satte sig den frasen i mitt huvud och jag gick och sjöng den för Steve lite då och då när vi gick runt i New York. Sen emot slutet kom jag på en annan liten trevlig sång till Steve som han bara älskar så klart, den går så här:

"Broke, broke broke phi broke
Steve is broke
Broke, broke broke phi broke
Yes, Steve is broke."

Så mycket pengar vi spenderade på shopping! Men det var helt klart värt det. Steve var nog snäppet värre än mig, därför förtjänar han en fin lite sång som den. Men det är ju inte varje dag man är i New York trots allt. Kläder och elektronikvaror där borta är billigare än vad det är här hemma. Så jag passade på att köpa en Nintendo DS. Väcker gamla minnen till liv, riktigt skoj! Så se till att ha en fett plånbok när ni väl åker till New York, där vill man inte snåla.

Sen var vi och såg Frihetsgudinnan, också ett måste när man är där! Hon är dock mycket mindre än vad jag trodde hon skulle vara, men det hindrade inte Steve att fota den gröna tanten som en maniac. Men det var en mysig liten utflykt. Ät inte deras mjukglass bara, den är jätte äcklig.

Dim sum, mmm... får mig att tänka på Chinatown. Härlig kinesisk brunch som aldrig sitter fel i en utsvulten mage.

Hoppas det har varit näst intill lika intressant att läsa min lilla bild ifrån New York som det har varit att läsa Steves. Men jag är ju trots allt en amatörbloggare, inte lätt att ge sig på Steve då. :)

Tack för jag fick skriva ett litet inlägg och för en underbar resa pal.

André.

Highlights from the NYC-trip

Första skolveckan avklarad. Eller ja, avklarad kanske jag inte ska säga när jag bara gled igenom utan att göra något. Har inte orkat öppna mina böcker än, men jag förbereder mig mentalt på den där biten. Vad saknar jag mest av allt från USA? VÄRMEN! Det har ösregnat nästan hela veckan och regnar just nu. Det är kallt och jag sover med duntäcket på och skruvar upp elementen överallt.

Jag saknar allt liv och rörelse omkring mig, jag saknar bekvämligheten att inte behöva lyfta på fingret för att få mat, jag saknar all ögongodis, och jag saknar mina kusiner och Andy förstås. Tur att jag tog bilder som en galning där borta, nu har jag tillräckligt med bilder för att drömma mig bort en sån här grå dag som denna.


Most chocking moment:

Riktigt häftigt att bara stiga upp från subway och se allt det som man brukar se i filmer. Jag bara dog av flabb och behövde sätta mig någonstans för att andas. Ok, så dramatiskt var det inte, men nästan.

Most wanted:

Våra förväntningar på Starbucks var såå stora! Bara se hur jag använder all min luft för att suga i mig min smoothie. Men vilket magplask! Starbucks är som ett infekterat sår, precis som Espresso House i Malmö! You don't love it, but you still have to have it. Min favorit är choklad/banan smoothie, yummie!


Best goodlooking asian in Chinatown:
Every asian woman's dream or what?


Best chances of hooking up:
The closest I got to a kiss from any New Yorkian girl...


Best view:
Oh, jag är fortfarande så betagen av utsikten från Empire State building. Vi gjorde rätt i att åka upp på kvällen och få njuta av det här. Jag är lite stolt över att jag lyckats ta en sådan bild med min lilla digitalkamera. lite sämre kvalitet men tänk vad jag hade kunnat göra med en ordentlig systemkamera! Eller vad tycker ni, tummen upp?


Best candystore:
Jag säger bara O-M-G! Hur kan man ha en godisbutik på 3 våningar med alla sorters kläder, gosedjur och presenter med M&M printat på allt! Det var packat med folk som tydligen bara avgudar denna runda skönhet. Fungerar bara i USA!


Most nostalgic moment:
Jag älskade Nintendo som liten, men jag hade ingen så jag fick låna av min kusin. Jag älskade Super Mario Bros, vem kan inte ha gjort det? Jag fick flashbacks från när vi spelade och verkligen kämpade för att vinna. Tror min syster fick sig en kontroll eller två i huvudet, men det har hon lyckligtvis glömt. Hah.


Most enjoyable museum:
Oh, jag tyckte verkligen om The Metropolitan Museum of Art! Det var väldigt fint och en massa kulturskatter som fyllde upp byggnaden. (De tog bättre hand om de egyptiska skatterna än vad Kairos nationalmuseum lyckats göra.) Mina favoritdelar är fransk renässans och asiatisk konst. Hade säkert kunnat uggla där en hel dag, men André hade nog inte uppskattat det så mycket. Men han tyckte också om att gå omkring där, och fann sina guldkorn! ;-)


Most beautiful church:
St. Patricks Cathedral ligger insprängd bland höga byggnader och är den största katolska kyrkan byggd i gotisk stil sedan den invigdes 1879. Kyrkor är något väldigt speciellt och jag tycker faktskt om att vistas i dem, tända ljus och sitta ner och lyssna på prästen en stund. En paus från det hektiska livet utanför.


Cutest couple:
Såg det här äldre paret när jag gick hem från Times Square en afton och kunde inte låta bli att ta en bild. De går tätt ihop under det lilla paraplyet och stödjer sig mot varandra där de långsamt promenerar fram bland det hektiska folkhavet.


Best afterparty:
Hade roligt på vår utekväll med kusinerna, och sen riktigt ballt när vi tog lite nattamat på en japansk nattrestaurang. Visst uppskattar vi konsten på väggarna? Vi träffade på en stupfull japansk kille som låtsades arbeta på restaurangen och rekommenderade det ena efter det andra. Tror inte jag skrattat så mycket på länge.


Best picture taken:
Bland högen av bilder blev jag absolut mest nöjd med den här. Jag ska sätta upp den på väggen när jag får plats eller använda den som julkort med mitt ansikte inklippt i ett hörn, till alla vänner och bekanta.


Best eyecandy:
Måste bara dela med mig av det i särklass mesta ögongodiset på resan. Springtime av Pierre-Auguste Cot från 1873. Så vackert, så sensuellt, och en sådan fröjd för ögonen.


Most well-known celebrity to cross our paths:
Även om det egentligen inte är värsta "WOOOOH" att ha sett Frihetsgudinnan på nära håll tycker jag om det väldigt mycket. Det var trevligt att få känna på atmosfären på Liberty Island och med egna ögon se symbolen för världens alla fria demokratier. Hon har hållit sig ganska fräsch trots att hon närmar sig 125-årsstrecket.



Best shopping opportunity:
Egentligen finns det super-duper bra shoppingmöjligheter överallt i New York. Soho har utbud för en yngre publik och sen har Macy's på Broadway mellan 34th och 35th st, som är världens andra största affär, det mesta att erbjuda. Men jag rankar Fifth Av. högst på listan p.g.a. dess butiker. I'll be back when I'm not broke anymore...


Architecture:
Den som älskar arkitektur i varierande former och färger borde tycka att staden är himmelsriket! Jag uppskattade det starkt, gick mest och kikade upp i himlen istället för att se mig för framåt. En i min samling av bilder på husfasader...


Happiest china-man in Chinatown:
Ser lite våldsamt ut, men jag försäkrar er att han är glad. Kineser har lite svårt med känslor, så det blir oftast lite tvetydigt. Kan knappt vänta till nästa gång det vankas dim-sum och en massa promenader upp- och nerför New Yorks gator för att hålla figuren trots allt skräpmat som ramlar ner i magen. Smile and be happy!

Hemkommen

Efter en drygt två veckors lång semester i NYC började idag fjärde terminen för mig. Jag var fullkomligt jetlaged och ville inte gå upp på morgonen när mina två väckarklockar ringde och ringde i en hel halvtimme. Jag höll på att somna på föreläsningen, men klarade mig från att snarka redan första dagen.

Flygresan igår var hård. Det var jobbigt att sitta så trångt och sova i halvliggande ställning. Jag höll mig ifrån frestelsen att fälla tillbaka stolen för mycket eftersom jag själv vet hur irriterande det är för min medresenär bakom mig som kommer få svårt att andas i sitt lilla utrymme. Men vi anlände till Kastrup lite efter utsatt tid, och drog på våra tunga väskor till tåget mot Svågertorp. Jag är tacksam för att vi blev upphämtade, hade inte varit roligt att kånka på packningen själv.

Efter några timmar med familjen med presentutdelning och middag var det dags att åka tillbaka till Odense. Väl hemma i min egen lilla lägenhet var tystnaden så ringande hög. Inte visste jag att tystnad kunde vara så högljutt. Nu väntar plikt och böcker igen, på något vis känns det väldigt bra. Kan inte minnas när jag sett fram emot skola senast, det kan bli bra det här.

Meeting with the lady

One of many must do things in NYC is to visit the Lady in Green I guess. She is not that big as I though she is, but everything is relative I suppose. We tried to get so called Crown tickets, in order to get up to the crown of hers, but we were told that all those tickets are full booked all up to December! But we were satisfied with getting to the Staten Island and walk around a bit beneath her feet.

The location of the Statue of Liberty cannot be any better I think. It is really beautiful to see her from the ferry how she stands there on her platform watching over Manhattan. It is certainly a magnificent view, I tell you that much!

This was the last full day in NYC. Tomorrow it is back to Scandinavia and the fourth semester of Med school. In a way, I kind of look forward to it. But I will miss this... a lot.

Lady in Green

The Art of Indulgence

This journey on the American east coast is sadly coming to an end very soon. Even the best of things do have an end, 'cause if there is no end to things we would never be able to appreciate the things we have and the people we are surrounded by. With no end, there will be no start or ending of the good, the bad, (and the ugly).

I will certainly miss my cousins! I will miss New York City and the spirit of this town. And I will miss the time I have spent with my friend. Spending so much time together just the two of us, do reveal many new sides that has never been up to the surface before. For example, I have realized how bad tempered I can become when I have not been fed for many hours, and still have to walk around to find a dining place when waking up at morning/noon. I turn over to the dark side, as André kind of put it.

It is certainly an art to indulge yourself in food, fun and shopping. Just look at that plate of sushi below and you understand what I say. Of course we shared that plate, but still just look at all the colours and kind of sushi! Karro would have loved it, I am sure! I thank my cousins for that dinner. And we have been at museums and been cultural.

Have to go, need to get some last-minute shopping done and then we are heading for Central Park, free entertainment!

The Lion King Musical on Broadway

Another thing to check of from my to-do-list in this life! A thing you should do when in NYC is to attend a Broadway show if your personal economy allows you to. Although our tickets were very pricey, I strongly believe it was worth every penny I paid! This is incomparable to all the musicals, concerts and operas that I have been to earlier, incomparable!

The opening scene was awesome; enchanting and truly a visual stimulation! Goosebumps all over my body. The music is great as I already knew from the Disney movie, but they somehow managed to raise it to a whole other level with an outstanding choir that supported the lead singer. Rafiki is my favourite character, no doubt! She was the one singing in the opening scene and what a performance during the rest of the show, amazing!

My description will not do the show any justice, you simply have to watch it yourself in order to understand my praises. I sat glued to my chair for three hours, smiling all the time and giggling occassionaly. The Lion King truly brings out the child in every one of us! This has only strengthened my belief in that The Lion King is the best Disney movie ever made, my all time favourite!

Watch out the sneak peak below and enjoy!

Sneak peak of the musical.

Opening scene performed during the Tony Awards 2008.

Shopping and Sightseeing

Most of the time here in New York have been spent on shopping and sightseeing, in equal shares I would like to believe. But my moneybag tells me something else. I think that I will be able to fill up that extra bag I brought with me. It is crazy actually. But then again, how often do you visit New York?

We have been around to most of the different areas in New York by now, and have been walking for many, many miles. Soho and Tribeca is something special, with an unique architecture dating back to the time before the skyscrapers existed. There is a lot of great stores for younger customers, so I am happy. Little Italy was indeed little compared to the expanding Chinatown just nearby. The first one being composed of mainly italian restaurants with plastic tables and chairs outside their spots, and the latter one being all chaotic and undermanaged. I just do not understand why most of the Chinatowns I have been to are so digusting and filthy.

Lower Manhattan is huge! All the buildings are skyhigh, and the sidewalks are double the size compared to elsewhere. We also passed by Ground Zero, but did not see anything. I thought they still had the two great torches lighting up the locations, but it is just a gigantic building workplace right now.

Need to catch some sleep now folks. We are trying to get some tickets to a Broadway-show tomorrow and have to get there early. Wish us luck!

Around the city.

New York by night

It has been two great evenings in a row! Makes me love the city even more, if that is even possible. I finally got to meet my two cousins that live in this city. It was a bit nervous at first I must say, since I have not met them for over four years now, and many things could have changed during that period of time. What if I could not talk to them like I used to anymore, awkward would it be!

André and I arrived to the comedy show, Comix, that we were going to for the evening. Twenty minutes late, some things never seems to change I guess, no matter where we are. But to our defense, it is hard to know how much time it takes to travel up and down of Manhattan. And we got a bit lost too. The moment I got there, I recognized my cousins immediately. There they stood, not a day older than I remembered.

For the show, it was Larry Gilmore and Wyatt Cenac starring. The latter one better known for all swedes from the Daily show where he travelled to Sweden and reported on the horrors of socialism. The show was great fun and a totally new experience watching stand-up comedy live. Larry was hilarious and Wyatt not far behind!

Last night was at this place called Webster Hall, a big place with dancefloors on three separate floors. Packed with people, and $1 shots before midnight! Could it be better? I had a great time and enjoyed it a lot! I am pretty sure that André agrees with me on that. The best part is, my cousins and I are getting along pretty well! Just like old times.

Happy.

New York - the world inside a city

This city is simply too huge for us to be able to see it all, eat it all, and shop it all during our stay here! Just walking down one avenue takes hours of our precious time, and there are tons of interesting stores everywhere! I say it, New York has got everything for everybody! My sister would love it, my future partner adores it, and I would have to drag my future child out of the stores.

This must be every child's dream to visit the gigantic Toys R Us in central Times Square, where they have this Paris wheel inside the store itself! Or why not Nintendo World having like over 30 different Nintendo consoles for people to try out. André was really like a child again, almost running around screaming "Nintendo-o-o!" and doing some happy-jumps midair. Not to mention the NBC Experience store where they got all this stuff from every show, and our number one priority being Heroes! I bought a Heroes-cup, I just love it! Oh, did I mention that Andy got this Sylar-action figure as well?

We have also seen a store with a successful concept, Abercrombie & Fitch. Took me a long time before I found the store, but it was worth it. In order to attract all this women to a store, you simply put a half-naked model at the entrance available for taking photos, and they will be there! All these girls flushing and sweating standing beside that hunk, giggling and flushing even more is crazy! I was so moved by this that I almost wanted to stand in line myself for a picture! But with this way of marketing, all the girls/women visit the store and buy clothes, all the guys stare jealously at this hunk all with a secret desire to look as good, thus all these customers will certainly shop a lot more! Genious!

We have been up to Empire State building during the evening as well. Breath-taking view over Manhattan and the districts nearby! It only takes about 45 seconds to get up to the 86th floor, amazing! We can brag about being on the 102nd floor as well. A view killing for.

Now, it is time for dim sum and Chinatown.

Hot, hot, hot!

It is crazy how hot it is here! Almost over 100 fahrenheit, i.e. 38 degrees Celsius! We are boiling inside, and sweating like being pushed into a sauna. And yes momma, I am drinking a lot of water. Do not worry about that. Yes, yes, I am eating like a horse as well.

We have been walking around so much that I think I might find a hole in my shoe when I get home. And I really recommend the shoe-brand Vagabond! Better walking shoes are hard to find. From Uptown to Lower Manhattan has our walking path been taking us. Such great buildings, monuments, shops! We are amazed over what people is capable of building. We are like two farmers from the countryside visiting the big city, "woow-ing" and "woahh-ing" for almost everything.

Another interesting thing with the USA is that everything you buy in coffee shops or restaurants are specifically written with the amount of calories that the food contains. Everything! It makes me feel bad everytime I realize how much I stuff myself. André and I ordered a chocolate cupcake each yesterday.. 570 calories. It was so compact that it would be good for two whole meals. I could not finish it. Sorry momma, I threw it away.

Another day in New York, another day in paradise.

Greetings from NY.

Roaming Times Square and Theatre District

Although we live pretty central on Manhattan, it is not the area with all the fancy stores and huge scrapes that are our immediate neighbours. Uptown, Central Park is our hood, my friends. So you can imagine the shock of arriving into the really central parts of Manhattan with all the breathtaking skyscrapers, and neonlights flashing everywhere!

We took the subway into Times Square, and the moment we stood there on ground level, seeing what we usually see on the movies, we started to laugh with our entire face, from the chin and up to the forehead. True happiness lit up both our faces!

Apart from our way to dress and accent, I have noticed a major way how to distinguish turists from locals. Whenever getting inside or outside a building, we turists always look up while the locals either look downwards or straight forward seemingly uninterested.

Yesterday was just great! Stroving around, breathing in the athmosphere and just being here is cool. Today is probabaly going to be more planned. Less roaming, more decisive walking to specific locations. I will just wait till Mr Sleepy awakens.

Times Square

Checked in!

Almost all my previous trips to the USA have put deep scars in my unconsciousness. I am all stressed up and have this enormous lump of ice in the stomach, which never seems to melt. If you as a 12-year old boy (how much English did I actually know by that time?) had to fix a place to stay over the night for your entire family, because you have missed your connection flight, you would understand me. Speaking to scary foreign misses and misters in strange looking clothes over a desk that you barely can reach up to, is to say the least, traumatizing! Not to mention all the other times when I had became a bit older, but still had to lead the flock of lost sheep across the American border, filling in all these green and blue and God knows how many more coloured forms I have filled in.

This time I went alone with a friend, which was a strange feeling actually. Because André would not let me lead him. He was not as lost, you see. I felt a bit superfluous, just a tiny little bit.

First impression of New York is great! Beautiful skyline, crazy traffic, a hostel manager all covered in gold-chains and driving a Cadillac, reminding me of a Randy Jackson look-a-like, so all is great!

It's time for some rest, before we take on New York by day tomorrow! See you folks!