Why California is a special place for me

It has been a week now since I came home from San Diego, a week where I abruptly switched from careless days under a warm Californian sun back to everyday life in little Odense, walking down the hospital corridors in my white doctor's coat.

I cannot deny that I miss San Diego, not so much the dependence on other people to drive me around, but I surely miss most of my family over there. San Diego has had a special place all the way back to childhood. It was a place where I reconnected with my family from another world that lay far away across the big oceans. Sometimes it strikes me how able children are that know how to communicate with each other even though they do not share the same language, which was the case between me and my cousins back then.

We have many wonderful memories from every trip in California, each of them alone fuel me with happiness but also aching longing for a part of my family that I only get to see once every five years. How many five years do a person have during his lifetime? Which makes me think about my ageing grandfather, whose only wish is that the family stands strong and united at all times. How many more times will he be seeing us all gathered in San Diego? That is why I see this trip as a big success, foremost when seeing my grandfather so happy and smiling every single day, but also for us when I think about the many bonds that we have consolidated during these past weeks.

It is probably true that our schedule was not packed with exciting things to do every day, which is the major regret this time. But then again, I have not asked for visits to the most expensive bars, clubs, restaurants, quarters... to feel that I have done something exciting. Just show me San Diego and how people live, without us having to ask for a drive all the time. Am aware that my uncles and aunts are all hard-working people and since the financial crisis unemployment has struck many people, which make them less willing to risk their jobs by taking days off. But what about after work? Who cares or do not care, are clearly shown.

I look back on this journey and am very glad that I got to spend some time with grandfather and my lovely cousins and will miss them very much. I will remember granddad's smiles and laughter, I will remember his tearful farewell when I left, I will remember my cousins' pureness of heart, and I will most definitely remember the feeling of being surrounded by so many loved ones. I am a fortunate brother that have been given a lovable sister and two as lovable little brothers, as well as many American brothers and sisters that I deeply care about!

Be well and I hope to see you soon again!

Home sweet home

Jag är åter hemma i min lilla lägenhet i Odense, efter en riktigt påfrestande hemresa från USA. Det tog sin tid och gudarna ville att det skulle bli smärtsamt. Jag missade mitt flyg i Frankfurt denna gång, på grund av något fel med en slang till bensintanken. Sedan var personalen sämst på att hjälpa en vid flygplatsen och försökte komma undan lätt genom att hänvisa oss direkt till gaten. Det knepiga var väl att flyget till Köpenhamn var överbokat redan och där fanns ingen chans att jag skulle hem med det flyget. Fick snällt vänta i sex timmar innan jag tog flyget till Kastrup, varvid tåget körde mig mot Odense.

Vad jag inte hade förväntat mig var att tåget var fullbokat det med, och jag fick snällt stå. Sedan blev vi stillastående på rälsen ett bra tag på grund av ett strömavbrott, vilket gjorde att vi var tvungna att vänta på manuell signalväxling. Väl hemma i Odense, pissregnade det och jag orkade inte med mer skit! Därför betalade jag en hel förmögenhet för en taxi som körde mig knappt fem minuter...

I'm finally home again after a really tiresome flight with many hours of waiting... But like a friend said: "hey, you are at least home!" :-)

I am so jet-lagged and could sleep as soon as I lay my head on something soft! My eyes are aching and my stomach is in uproar, since it is going through a transition from the Chinese/Vietnamese food that I mostly ate in the USA, to the dairy and bread diet here in Denmark. I am tired of making food for a single person! Someone that wants to move in with me? :-P

I have anyway started with my practical training at the children's hospital here in Odense, and will be there for the next two weeks. This is the reason for why I left the USA earlier than my siblings and my mum. Otherwise I would gladly have stayed for an extra ten days or so.

I will try to update you more about recent stuff that you have probably missed out, because I have been to lazy to update my blog. I hope you understand my sudden absence from the blogosphere! ;-)

Miss you Uncle Sam!

Grand Canyon & Las Vegas

Efter en fem dagars sejour i Nevada och Arizona är vi åter tillbaka i San Diego. Det har varit några härliga dagar och även om det alltid finns en del baksidor med att åka iväg på längre resor tillsammans med tretton personer, har det varit en bra resa generellt. Nu är jag tillbaka i San Diego för den sista veckan innan jag måste åka tillbaka till Danmark. Känns som att jag hade velat stanna åtminstone en vecka till, om inte för att uppleva staden och handla det jag vill, så för att umgås mer med mina kusiner som jag inte lär se mer av förrän om några år igen när de är äldre och förändrade igen.

The journey up to Las Vegas was almost a five hours trip, and quite enjoyable during most parts. We were all very excited and happy that so many of us had been able to come along. Thirteen people at start and we knew that four more would meet us up in Las Vegas the day after tomorrow. Playing cards, sleeping, chatting, singing... and time went by. Soon enough we approached Las Vegas, Nevada. I must say that I was pretty impressed by all the fancy hotels and casinos that stood along the Las Vegas Boulevard. Our own hotel, Monte Carlo, was not too bad either. Being a full time student, living on loans, that was luxurous indeed!

The next morning we took off rather early towards Grand Canyon, Arizona. It was another four hours drive, that nearly took us eight hours including the time for breakfast and lunch breaks. On our way, we also passed by and spent some time at Hoover Dam, in the Black Canyon of the Colorado River, on the border between the states of Arizona and Nevada. It was the first large concrete structure to be built in the USA, finished in 1936. Interestingly, this is the place where some of the scenes from 'Transformers' were filmed.

When we finally arrived to Grand Canyon, the weather was unfortunately not the best. Nevertheless, the view was magnificent and breathtaking! I will most certainly come back one day in the future, for real hiking and river trips. You would certainly need much more time than what we had, in order to explore what Grand Canyon have to offer.

The following day was a Las Vegas-day, and we had by this time grown so tired of sitting in a car, that every second of walking was a joy in itself! My mum and aunts enjoyed themselves in the hotel's gym and spa, whilst the kids swam in the pool. Going out in the sometimes more than 40 degrees heat is nothing that someone does voluntary. Maybe me and Elisabeth are quite crazy then, because we did go out to see Vegas by day. It was so hot, we almost melted away! Then we all went out during the evening to see Vegas by night. We even went to Fremont Street downtown Las Vegas, where they had live bands and music/light shows, apart from the usual casinos and celebrity look-a-likes. An interesting experience indeed!

I really enjoyed these past few days, although they could have been better at some points. But then again, not everything here in life is perfect. And when going away with so many people, one should be prepared for many wills and opinions. My siblings and cousins are great, I can imagine how a future trip to Vegas would be like, Las Vegalicious! :-)

On our way through the desert to Nevada.

Arriving at the hotel.

Tired after a long trip, yes?!

Hoover Dam.

Hoover Dam with us.

Grand Canyon.

Cousins in front of Forum Shops

Me and sis at one of the many viewing points.

Canyon with storm approaching.

Venetian Hotel.

Ceasers Palace.

Around hotel Mirage, I think..

Hotel Paris, seen with the water show at hotel Bellagio.

Fremont Street Downtown Las Vegas.

Grandpa's b-day party

Dagen för årets stora kalas var slutligen här, och alla rusade omkring under kaotiska former för att slutföra den/de uppgiften/-er varje person hade blivit given. Saker att köpa, mat att tillaga, kakor/bullar/tårtor att hämta... För att sedan ordna med dekorationen; blåsa upp en massa ballonger och sätta upp streamers. Alla hjälptes åt, och alla gäster höll den asiatiska tidsschemat, vilket betyder att de alla först anländer efter utsatt tid (hah!), så historien berättad kort, det blev en stor framgång!

To my English readers out there that are trying to dechiffer the Swedish language, I write to you in the language that we all do know... :-) 

It was a really great birthday party in my opinion. Grandfather's siblings, nephews and nieces and their children, grandpa's children and all his grandchildren were here to celebrate his birthday. To an aging man, nothing else do matter more than the care and love that one's family can give. I have not seen him so happy and with such a huge smile on his face any other time that I have been here. Although it was nothing as fancy as it could have been if we decided to celebrate at a fine restaurant with a ten course meal and people all dressed up, this was what he wanted, a relaxed environment with the people closest to him. The food was great and in such an excess that we are still trying to eat up the left-overs, the cake was just delicious, and the family photos are going to be passed down to generations from now.

I really enjoyed meeting all the distant relatives that I know and do not know from before, to see the changes and what kind of person that they have become. There are flaws in every facade, but honestly, I really appreciate this side of the bloodline. The kindness and loving approach make me feel welcomed and loved. I do wish that they lived closer to Scandinavia, if not for me, for my mum's sake.

Sisters.

Brothers.

Brothers and sisters.

More brothers.

Time for b-day cake. 

My family. 

Grandchildren.

Opening presents; in this picture - Family-tree.

Next, Irvine

Efter kusinernas ankomst bar det under följande dag iväg mot nordligare städer, mer bestämt till Irvine. Tre (stora) bilar fyllda med förväntansfulla människor åkte iväg till min tredje morbror för avslappning och tid för att umgås. Vi spenderade tiden vid poolen och arbetade på brännan. :-P Sedan på kvällen åts det, sågs på film, spelade kort och snackade oss igenom natten. Det var en känsla av pyjamasparty över det hela. Haha. När vi slutligen gick i säng, blev det inte många timmars sömn när jag har busfrön till brorsor som styrde upp någon form av bustreck där de försökte skrämma oss 'äldre' till vakenhet för att sedan springa iväg skrattandes.

Kvällens mest minnesvärda ögonblick var när min morbror skulle försöka få igång brasan för att vi skulle grilla marshmallows. Det var så svårt att han hällde bensin på veden för att de skulle antändas! Hah! Amerikanerna gör sedan något som kallas för 'smores', där de pressar marshmallows och choklad mellan två kex. Det smakar... amerikanskt. :-P

Ett helt projekt med att laga frukost morgonen därpå för att sedan ta oss in mot stan för lite snabb-shopping innan det återigen var dags för att äta; 'Asian buffet'. Man äter för mycket och rör sig för lite här i detta land...

Playing cards.

Before putting gas on it.

At the mall.

Asian buffet.

Family gatherings

Så har även min äldsta moster och kusin från Utah samt mina två kusiner från New York anlänt. Släkten är samlad i samma delstat, första gången på fem år. Senaste gången var när vi var här för min morbrors bröllop. Jag får en underlig nöjd känsla av att se alla samlade. Morfars ansikte lyser upp, har jag märkt.

Efter ännu en festmåltid som heter duga, anslöt fler famljemedlemmar och det blev stundtals riktigt högljutt. De som har varit med om kinesiska middagar vet nog om hur hög ljudnivån kan bli, men min släkt spelar i en klass för sig. Hah. Det är sådana här stunder som man inte ens med alla pengar i världen kan köpa sig till.

Kommer bli roligt att umgås med dem under resten av veckan. Det är dessa som ligger mig närmast i ålder, och alltid varit dem som jag trivits bäst med. Ännu en dag i San Diego är tillända, en stillsam men trivsam en. Familjemiddagar är oftast så underskattade.

Everyday life in S.D.

Dagarna går in i varandra och jag har tappat räkning på vilken veckodag, datum eller vad tid det är. På något sätt är det ganska skönt att komma ifrån vardagsstressen i Odense, men baksidan är att jag plötsligt sitter i soffan här borta i morfars hus och kommer på att "shit, det är fantamej den 19 juli idag, redan 20 juli i Sverige...! Jag har glömt Karros födelsedag!" Och sms:andet fick vänta tills det inte var mitt i natten i Sverige längre. Såå ledsen för det Karro! Jag är en dålig människa jag...

Annars har den amerikanska livsstilen börjat komma ikapp oss här på västkusten. Vi stiger upp, äter, och mostrar från alla håll strömmar in under dagen för att spendera tid med oss. Morfar går på sina morgonpromenader och vi möter honom halvvägs på vägen till parken. Så ler han sitt allra största smil och undrar om vi hittar till parken själva. Varje måltid som ordnas ska räcka för tjugotalet människor, och småbarnen springer omkring och leker för glatta livet. Jag tror att morfar verkligen njuter av att ha huset fyllt av liv och glada skratt igen.

Förberedelserna inför morfars 80 års kalas är också i full gång. Mycket ska göras i ordning och menyn ska bestämmas. Jag hoppas på att det blir en riktig trevlig tillställning! Tills det är över, kommer det förmodligen inte bli några längre utflykter. Men vad är fel på att exempelvis spela bowling med alla småkusinerna som tjuter av skratt så fort en kägla faller ned?! :-)

David har en speciell bowlingstil. ;-)

Min kusins variant.

Lillkusinens skills. :-P

Lillkusinen är så himla gullig. :-)

San Diego!

Underbart härligt är det att återigen befinna mig i världens mest bevakade land, och med den mest omfattande säkerhetstjänsten som något annat land har skådat under hela den moderna civilisationens historia! Men när man väl är inne, kan jag inte förneka att jag alltid kommer att ha en viss förkärlek för USA. Jag ser fortfarande fram emot vår roadtrip, Andy!

Efter många om och men anlände vi till Los Angeles på fredag vid middagstid. Så fort vi satte våra fötter på amerikansk mark, utbytte jag och syrran blickar med varandra. Det märktes att vi var i USA, det är här som varannan person man möter har en midjeomfång som är skrämmande enorm! Här går man inte, man rullar fram praktiskt taget till allt. Jag har nu även sett ATMs drive-throughs!

Vi har hunnit med att ta det lugnt och umgås med familjen, och gått på rundvandring i deras överdimensionerade hus. I min mening är det allt för mycket plats för så få personer, men så är jag också skandinavisk och för den minimalistiska inredningen.

Lördagen spenderades vid poolen hos min andra morbror. Jag brände mig! Det var och ÄR galet varmt! Temperaturerna är uppe i hisnande 37 grader! Jag som trodde att det var outhärdligt med 31 grader för någon vecka sedan i Odense! Solen var så kraftig att jag till och med brände mig! Jag tror inte att det behövs många fler besök vid poolen innan jag är för brun! Men min femte moster som är hudterapeut manar på oss att akta oss för solen och pratar gärna och mycket om hur mycket rynkor man får av att sola! Jag ler och nickar, men vi vanligtvis bleka skandinavier mår bara bra av lite extra produktion av D-vitamin! :-)

Gårdagen spenderades downtown på Coronado Island, vid San Diegos kustremsa. Det är rikemansområdena med hus som är värde över 9 miljoner dollar. Helt galet mycket pengar. Otroligt härlig utsikt och omgivningen är bara välgörande för kropp och själ. Dagen avslutades med en familjemiddag på någon seafood-restaurang. Det var en 'liten' middag, med 30 personer. Hah. Every meal is a feast!

Må väl och ha det bra! Vi hörs snart igen! :-)

San Diego skyline seen from Coronado Island.

My cousin Tyrah.

Siblings united.

Playing cool.

Coronado Island near the pier.

Playing football with cousins in the park.

Apparently... next stop Philadelphia

Jag fortsätter på mitt jag-ogillar-långdistansflyg-tema. Det har sina orsaker, speciellt när man blir strandad i Philadelphia och måste övernatta på hotell för att invänta nästa tillgängliga flyg till Los Angeles. Först blir vi utfrågade med alla möjliga frågor av amerikanska gränspoliser i Manchester innan vi ens fick lov att gå på planet. När vi väl var på planet, försenades vi i ytterligare 2,5 timmar när det tydligen var något fel med styrdatorn. Summa kardemumma blir att vi missade vårt förbindelseflyg i Philadelphia med råge.

Sedan känns det som att de amerikanske gränskontroller blivit ytterligare ett snäpp hårdare. Snart kan de säkert hindra varenda liten fluga från att olagligt flyga över gränsen utan deras tillåtelse. Man känner sig inte precis välkommen när man vandrar förbi kontroll efter kontroll. Jag har inget att dölja, men blir bara oerhört stressad av det. Speciellt när man fungerar som en fåraherde och ska hålla koll på fyra extra.

Hoppas allt är bra och fortfarande lika varmt i Sverige! För jag njuter av gratis lyxhotell, mat, pool, wifi. :-) Och det klimatet som alltid möter mig när jag stiger ut från en amerikansk flygplats är alltid lika härlig! Varmt, tropiskt klimat som gör att det bara kittlas i hela kroppen! :-)

Los Angeles next!

Det sista är packat, nerverna är på spänn. Nu är det bara att vänta in timmarna tills vi ska sätta oss i taxin som tar med oss till stationen. När det kommer till långdistansflyg och till USA på köpet, kan jag inte hjälpa att bli aningen nervös. Det är något med alla procedurer och multipla säkerhetskontroller som gör det. Dessutom när man ska försöka hålla koll på andra än enbart sig själv.

Nu ska jag försöka vila lite innan avfärd. Jag ska försöka uppdatera er så ofta det är möjligt bortifrån amerikanska västkusten. Live long and prosper!

California next!

Nu har äntligen allt klaffat och kommit på plats! För en gammal pedant som jag, som älskar ordning, struktur och planering över en hel del annat, är det en lättnad att äntligen ha min sommar bestämd. Jag åker med mor och syskonen till soliga California väldigt, väldigt snart. :-)

Huvudsyftet med resan är, om du frågar mig, att fira min morfar som fyller 80 år om några veckor. Det är en hög ålder för asiater, och jag är glad över att han fortfarande är i god hälsa. Förra året fick jag reda på att han velat fira lite mer lågmält för att han önskade fira det stort i år. För att ni ska förstå vad stort betyder inom asiatisk kultur, innebär det troligtvis cirka 80 personer. Bara min innersta familj är nästan mer än 40 personer. :-P Alla morfars barn ska närvara, och då vore det bara oerhört synd och fel ifall mor och vi barnbarn från Sverige inte är med.

Nu väntar städning, packning och de två sista jobbdagarna, sedan gästas Malmö innan avresa! So long!

San Diego.

Scenery of Wadi Rum

Lördagen den 30 januari 2010

Vindarna återvände idag. Vårt tappra försök att bli brunare på vår sista semesterdag misslyckades fatalt. Sanden lyckades piska oss alldeles ömma i huden, och de få människor som var på stranden idag fick sig ett gott skratt när de såg oss ligga där. Måste man, så måste man. Vi andra gav upp efter två timmar, men Aida är envis som en åsna. Tjejen kunde tänka sig att ligga kvar och få UV-strålar genom molnen i utbyte mot sand i ögon, hår och alla andra vrår.

Som planerat åkte vi sedan iväg på vår sista planerade utflykt till Wadi Rum, Jordaniens väl kända ökenlandskap med klippor och berg formade av tidens vindar. Tomt på turister förutom oss, åkte vi på en privat tur med våra privata guider och chaufförer. Klättrande på bergsformationer, njöt av den fantastiska omgivningen, och vandrade i den mjuka sanden. Måhända låter det aningen ointressant, men vi hade varandra, vilket är en stor del av orsaken till att hela resan har varit så pass lyckad! Vi sjöng, skämtade, och skojade om vartannat under bar himmel, sittandes baktill på våra jeepar ute i öknen.

Någonsin i sitt liv borde alla få uppleva naturens orörda skönhet, marker som är obefläckade av människan. Jag kan efter dagens utflykt med stolthet säga att jag har gjort det. Somliga stunder saknar jag ord för att beskriva naturens fullkomlighet och perfektionism, som gör den rättvisa.

Vi rundade av kvällen och även vår resa med en sista gemensam middag på en av stans lokala restauranger. Det kändes nästan som att det var igår som vi först ankom. Imorgon samma tid kommer vi att stå i Odense och huttra över det kalla vädret och svära högt när väskorna fastnar i snön.

Slut på denna resa, start på nästa modul. Vårt tredje år som läkarstudenter tar sin början.

Wadi Rum.

Sunshine City

Fredagen den 29 januari 2010

Vår första riktiga sola-bada-dag med klar himmel, stark härlig sol, och milda brisar! Som samlad trupp åkte vi ner till stranden och solbadade och snorklade bland korallreven. Som vi har längtat efter det! Men på sätt och vis har det varit bra att vi har haft mindre hetta när vi behövt bestiga berg och gamla ruiner. Tänk vad utmattade vi hade varit då!

Jag börjar verkligen tröttna på maten nu, och längtar efter ordentlig varm mat som inte innehåller kikärtor i olika skepnader! Smaklökarna domnar snart av, efter all understimulans och bara synen på falafel får mina veck i pannan att uppenbara sig. Men jag ska inte klaga, detta är trots allt ett köttland, och aldrig har de väl ens tänkt tanken på att avstå kött.

En sak som verkligen börjar gå mig på nerverna är vissa människors beteende gentemot oss. Titta ni på och prata om oss bara, men döstirra inte så att ögongloberna poppar ur dess socklar, eller peka finger och hånskratta. Stundtals kan jag inte låta bli att tro att vi faktiskt är en rullande cirkus och Elefantmannen är vårt huvudnummer! Särskilt unga killar verkat tro att de kan ta sig vilka friheter som helst.

Det är annars rätt märkligt hur snabbt en vecka har gått. Efter imorgon är det dags att åka hem till kalla Odense igen. Jag önskar bara att jag kunde stoppa ner solen i bakfickan och ta den med hem. Resten tror jag faktiskt att jag kan klara mig utan.

Aqaba. 
(Med bidrag från Rasha)

The Treasury of Jordan

Torsdagen den 28 januari 2010

Något som jag verkligen har njutit av under resan är alla de kvällar, när man efter en lång dag är tillbaka på hotellet, och bara kan sitta och snacka igenom den tillsammans. Vi har det enormt roligt allesammans som grupp, och jag har det om möjligt ännu roligare med Aida och Rasha. Jag känner mig så berikad av att ha alla dessa vänner, både de från Odense och de i Malmö!

Gårdagen var inget undantag och vi pratade säkert över midnatt innan det var dags för att lägga sig, trots att vi skulle till Petra tidigt i morse. Det var soligt och vindstilla på morgonen, och alla var på muntert humör. Från Aqaba till Petra, tar det cirka två timmar med bil, men vi tar alltid små pauser på vägen. Då bjuder guiderna på kaffe och te, vi blickar ut över djupa bergsdalar och vidsträckta öken, och får även lite inblick i vanligt folks vardag.

Många av byarna är halvt färdigbyggda eller halvt förfallna, beroende på hur man ser på det. Många jobb är överflödiga och dess syfte är förmodligen mer att ge en människa ett meningslöst jobb än att låta denna gå arbetslös. Vad sägs om att sopa ökenvägarna fria från sand med en vanlig hushållskvast? Evighetsarbete? Dessutom blir USAs pågående krig i Mellanöstern plötsligt så nära, när vi ser amerikansk krigsutrustning transporteras på vägarna i Jordanien på väg mot diverse destinationer.

Innan lunchtid anlände vi till Petra. Biljetter köptes och så studsade vi iväg! Förhållandena var optimala, med lagom värme och klarblå himmel. Första sträckan kunde ridas med hästar, och jag var väl inte sen att hoppa på en. Men jag har en tendens att alltid glömma bort att jag är allergisk mot hästar...

Hela den antika staden Petra är en kronjuvel i mänsklighetens arkitektoniska historia! Med all rätt platsar den in land de sju underverken i världen. Tänk er en hel stad uthuggen ur bergen, där varje detalj, varje hörn och vrå, och varje pelare omsorgsfullt har huggits ut med en sådan precision och skicklighet att det kan mäta sig med våra moderna maskiner. Idag är staden dock enbart en blek skugga av dess forna glans, som återspeglar en framstående civilisations, Nabateanernas, gyllene dagar.

Vår väg gick längs det gamla huvudspåret in mot staden genom bergen, med två enorma bergsväggar på var sin sida, som skjuter upp mot skyarna. Vägen smalnade av för att i dess mest snäva del plötsligt öppna upp till en öppen plats, och Petras mest berömda byggnad uppenbara sig framför mina ögon, Al-Khazneh! Hjärtat slog ett extra slag och jag gladdes över min möjlighet att ha fått beskåda detta magnifika monument.

Mycket klättrande upp och ner, för att få se de katakomber uthuggna ur bergen för forna kungar och framstående invånare från dåtidens Petra. Inget annat är i lika gott skick som Al-Khazneh, tyvärr. Men jag kan föreställa mig den prakt och ståtlighet som hade mött oss under dess storhetstid, innan erosionen hade tagit sin del.

Det är som att upplevelsen varit så överväldigande att all min energi har dränerats från min kropp. På hemvägen, slocknade jag och drömde mig bort, till forna civilisationer och dess glansdagar.

Petra. 

 Tack till Rasha för bilder till kollaget ovanför!